Det måste vara slut på nonsensargument

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

 

I veckan deltog jag i en paneldebatt om integrationen. Det blev något av ett wake up call. De övriga i panelen lät nämligen som om det fortfarande var hösten 2015, i ett Sverige impregnerat av högmod och övermod, ett offentligt samtal präglat av starka känslor och vansinniga metaforer och politiska beslut fattade utifrån önsketänkande och feghet i en livsfarlig kombination.

Jag trodde, helt uppriktigt, att vi lämnat nonsensargumenten av typen ”Sverige är ett jättestort land” bakom oss. Jag trodde att vi hade nyktrat till. Det visade sig att jag hade fel.

Jag inledde med ett anförande där jag delgav publiken den glada nyheten att Sverige är världsmästare på integration – i alla fall enligt EU-finansierade Mipex (Migrant Integration Policy) som rankar trettioåtta länder efter att ha analyserat deras integrerande åtgärder. Ingen annanstans är det bättre att vara invandrare än här. Sverige är bäst på att erbjuda utbildning för nyanlända, är bäst på att upplysa om invandrares rättigheter, är mycket bra på familjeåterförening (plats fem), utmärkt på anti-diskriminering (också plats fem) och erbjuder invandrare samma tillgång till socialförsäkringssystemet som infödda svenskar.

Invandrare har, som Mipex sammanfattar det, samma demokratiska, ekonomiska och sociala rättigheter som infödda svenskar. Invandrare är inte utanför, utan innanför.

Det läggs ner enormt mycket tid, kraft och energi, för att inte tala om pengar, på integration i vårt land. Invandraren erbjuds hjälp och stöd på alla upptänkliga vis, ekonomiskt och praktiskt, med bostad, utbildning och olika former av stöd. Dessutom är etniska svenskar ofta positivt inställda till invandrare. Ändå fungerar integrationen så illa – ingen kan med trovärdighet hävda att Sverige lyckats på den punkten. Det är därför politiker, från höger till vänster, talar integration. Något måste göras, och mitt förslag är att vi gör tvärtom. Vi måste sluta betrakta människor som passiva objekt för våra omsorger. De människor som söker och beviljas asyl i Sverige ska betraktas som ansvariga, vuxna, handlande subjekt med makt över sitt eget liv. Det tror jag är nyckeln till en fungerande integration: En människosyn som tillerkänner varje vuxen person handlingskraft, makt över sitt eget liv och ansvar för sina handlingar.

Jag pläderade alltså för en reglerad invandring av flyktingar, och för att betrakta dem som får uppehållstillstånd i Sverige som vuxna, ansvariga och kompetenta individer som både kan, får och bör ta hand om sig själva. Döm om min förvåning när övriga i panelen anklagade mig för bristande godhet, rädsla och främlingsfientlighet. Med armar och ben och stort patos argumenterades det för ”öppna gränser – eftersom det bara finns en värld och ett folk” och för oreglerad invandring – ”Sverige är jättestort, här finns plats för alla”.

Andra argument som framfördes var att ”en massa svenskar utvandrade till Amerika”, ”Sverige har alltid varit ett invandrarland” samt att ”vi inte klarar välfärden utan invandring”. Vidare fick jag råden att ”inte vara rädda för främlingar” samt att ”inte se invandring som ett hot”. Givetvis drogs mångkulturkortet – ”tänk vad tråkigt om vi inte haft kebab och falafel och kaffe”.

Först blev jag förstummad, sen blev jag arg. Vi lever i en demokrati, nerlusad med utredningar, rapporter och statistik. Vi har mängder av fakta relaterat till invandring och dess konsekvenser. All denna fakta – denna guldgruva av information – är tillgänglig för alla och envar med tillgång till internet. Läs SCB rapporten om integration och arbetsmarknad, ge dig i kast med RUT rapporten om andelen flyktingar i arbete, ta del av polismyndighetens rapport om utsatta områden, ta del av SKL:s rapporter om kommunernas ekonomi, leta upp statistik från arbetsförmedlingen, skolverket, polismyndigheten. Läs om köerna till BUP, om bristen på lärare, socionomer och poliser. Sätt dig in i kommunernas dilemma till följd av anvisningslagen. Det är var och ens förbannade plikt att engagera sig i det samhälle de lever i, och den som inte orkar plöja rapporter och statistik bör i alla fall vara kloka nog att låta bli att tycka något om sådant de uppenbarligen inte har tillräckliga kunskaper om.

Den svenska integrationen är ett misslyckande. Det är inte en åsikt, utan ett faktapåstående. Våra system dignar under bördan. Det saknas bostäder, vårdplatser, lärare och socionomer för att nämna något. Självfallet påverkas våra system av en stor befolkningsökning på mycket kort tid. Det är inte heller en åsikt, utan ett faktapåstående.

Prova själv att klämma ihop tio personer i en trea. Det kommer att bli kö till den enda toaletten, maten i kylskåpet kommer att ta slut innan du hinner fylla på, sängplatserna kommer inte att räcka.

När jag åkte hem funderade jag över varför vuxna, tillsynes normalbegåvade människor hemfaller åt nonsensargument i just den här frågan. Det borde vara fullt möjligt att argumentera för en generös invandring med hjälp av rationella argument. Varför gör de inte det? Det enkla svaret är att de inte behöver. Den som har kommit med goda nyheter och har en positiv attityd har inte behövt förklara sig. Alla har nickat och hållit med när någon dåraktigt påstått att ”Sverige är jättestort och jättetomt”, till och med tyckt att det var fyndigt.  Istället borde det infantila påståendet bemötts av en fråga – ”ska flyktingarna bosätta sig under en gran i Norrland?”. Det är ju inte utrymmet som är problemet – utan bostäder. Det förstår de flesta människor som orkar tänka längre än näsan räcker.

Många argument i migrations- och integrationsdebatten är av denna karaktär: Nonsenskaraktär. Det får vara slut på det. Den här frågan är för viktig och för avgörande för vårt land. Vi behöver en hederlig diskussion baserad på fakta och på rimliga konsekvensanalyser. Låt oss för guds skull sluta med vansinniga metaforer, barnsligt önsketänkande och känslomässiga utspel. Väx upp och axla ditt ansvar.

 

Ann Heberlein
 

 

 

 

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.