Donald Trump: Nästa år i Jerusalem

Foto: archer10 (Dennis) on Flickr
  • Onsdag 13 Dec 2017 2017-12-13
E-post 0

President Trumps beslut att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad och initiera en ännu inte tidsbestämd process att flytta den amerikanska ambassaden från Tel Aviv har förargat många av USA:s allierade i såväl Europa, som Mellanöstern. Åtgärden har av motståndare betecknats som något som förhindrar vad som brukar kallas för ”fredsprocessen” och att oroligheter och till och med krig står för dörren. Efterverkningarna har dock varit jämförelsevis begränsade.

Det kan därför finnas skäl att titta lite på bakgrunden till Donald Trumps tillkännagivande: den märkvärdigt timade åtgärden handlar till syvende och sist om uppfyllandet av ett vallöfte.

I centrum av konflikten finns frågan om vem som skall kontrollera Jerusalems gamla stad, den kvadratkilometer stora höjd där de för de abrahamitiska religionerna så viktiga platserna finns belägna. Det var här som kung Salomos tempel en gång stod, men där numera Klippmoskén och Al-Aqsa finns belägna. Här finns de enda existerande resterna av det judiska templet, den så kallade Klagomuren, men även den för kristenheten betydelsefulla Heliga gravens kyrka.

Om vi lämnar dessa byggnader därhän, för ett ögonblick, och tittar lite på vad som brukar kallas ”fakta på marken”, skulle man med Matthew Brodsky i sin artikel ”The Jerusalem Fiction” kunna hävda att den fiktion vi så länge upprätthållit, nämligen att Jerusalem inte är Israels huvudstad, inte heller har hjälpt fredsprocessen framåt en enda millimeter.

1947 lanserade Förenta Nationerna sitt förslag för en delning av det forna brittiska mandatområdet Palestina, där en del skulle tillfalla judarna och den andra, araberna. Jerusalem var tänkt som ett fristående område skilt från dessa båda stater och under internationell förvaltning. Judarna accepterade omedelbart denna plan, under det att araberna avvisade den och förklarade krig i syfte att utplåna den judiska staten från jordens yta. Mot alla odds lyckades judarna försvara sig och kunde utropa ett självständigt Israel, den 14 maj, 1948.

Vid vapenvilan 1949 stod det vi idag refererar till som Västbanken under Jordaniens kontroll och med detta även inbegripet Jerusalems gamla stad, vilken formellt annekterades av Jordanien, 1950, tillsammans med stadens östra delar. Jordanierna ödelade i detta sammanhang stora delar av de judiska kvarter som fanns där, fördrev större delen av invånarna och förbjöd judar från att överhuvudtaget komma in i gamla Jerusalem.

Israel hade samtidigt lyckats bemäktiga sig Västra Jerusalem, och började snart att inrätta sina myndighetsfunktioner på denna plats; här hamnade Knesset (deras riksdag) och Högsta domstolen. Som Brodsky påpekar upphörde kraven både från de stridande parterna, liksom från det världssamfundet på att Jerusalem skulle vara en internationellt administrerad enklav. Som ett resultat förändrades den amerikanska politiken i området. Trumanadministrationen erkände Israel, 1947, inklusive de områden som erövrats under frihetskriget, men med ett undantag: Västra Jerusalem. Trumans linje, liksom större delen av världssamfundets, var att hela stadens framtida status skulle avgöras genom förhandlingar. Och av detta skäl lät USA, i likhet med andra nationer, att inrätta sina ambassader i Tel Aviv.

Under sexdagarskriget, 1967, erövrade Israel hela det jordanskkontrollerade området väster om Jordanfloden, det vill säga Västbanken och Östra Jerusalem, men trots denna de facto-kontroll flyttades aldrig några ambassader från Tel Aviv. Samtliga amerikanska presidenter har dock besökt Jerusalem, sedan Richard Nixon gjorde sin första visit där, 1974.

Efter Osloöverenskommelsen mellan israeler och palestinier, 1993, lät emellertid Clintonadministrationen inrätta ett generalkonsulat i Jerusalem, med syfte att upprätthålla förbindelsen med den palestinska myndigheten. Detta sågs av ett flertal kongressledamöter som ett avsteg från Trumans neutralitetspolitik vis-à-vis Jerusalem, genom att konsulatet tycktes ge stöd för perspektivet att palestinierna hade större rätt till Jerusalem, än Israel. Resultatet blev ”The Jerusalem Embassy Relucation Act”, 1995, som med bred marginal klubbades igenom i både senaten och representanthuset. Avsikten var att korrigera den brist på balans i Jerusalemfrågan, som hade uppstått i och med inrättandet av konsulatet: hade palestinierna en amerikansk beskickning i Jerusalem, måste även israelerna få en sådan, i rättvisans namn. Men det handlade också om att ta hänsyn till verkligheten: Jerusalem behärskas de facto av Israel. Trots det breda stödet var det dock ingen president som vågade ta i denna heta potatis. Såväl Clinton, som George Bush och Barack Obama gick till val på löftet att flytt ambassaden till Jerusalem, men släppte frågan så snart de tillträtt sina ämbeten.

I juni klubbades dessutom en resolution (90 för, 0 emot) med ordalydelsen att ”Jerusalem måtte bestå som Israels odelade huvudstad, där envar etnisk eller religiös grupps rättigheter skall beskyddas”. Man noterade även det ovedersägliga faktum att staden har haft en obruten närvaro av judar under tre årtusenden.

Ironiskt nog kan man konstatera att en hel del senatorer som röstade för denna resolution nu protesterar mot Donald Trumps utfästelser att genomföra den, trots att presidenten uttrycker sig något mindre radikalt än vad Senaten gjorde i juni. Så här sade Trump:

“We are not taking a position of any final status issues, including the specific boundaries of the Israeli sovereignty in Jerusalem, or the resolution of contested borders. Those questions are up to the parties involved.” 

Detta innebär att Trump inte har någon åsikt huruvida Jerusalem skall vara ”odelat” eller icke, utan överlämnar detta till parterna att enas kring.

Enligt Brodsky leder den position som den svenska regeringen intar, tillsammans med stora delar av världssamfundet, nämligen att ingen del av Jerusalem, inklusive de västra delarna, tillhör Israel, till att israels motståndare kan fortsätta att i praktiken agera som om konflikten inte handlar om 1967-års gränser, utan om 1948-års stora fråga, nämligen om staten Israels existens överhuvudtaget. Det internationella samfundet låser fast palestinierna i en verklighetsfrämmande mytologi där de tillåts tro att en framtid där Israel inte längre finns, trots allt skulle vara möjlig.

Det bästa med Trumps försäkran om att infria sitt vallöfte är att han faktiskt accepterar verkligheten som den är – en verklighet som såväl den palestinska myndigheten, som vissa personer i Arvfurstens palats också borde göra bäst i att inse. I så mån är Trumps utspel inte ett hot mot freden i Mellanöstern, utan tvärt om en väg framåt.

 

Erik van der Heeg

 

Redaktörens kommentar:

Palestina, eller PLO och senare den Palestinska Myndigheten, har avvisat samtliga fredsförslag, och även framförhandlade avtal som till exempel Oslo respektive Camp David-avtalen. Det mest anmärkningsvärda är att det senaste avtalet, som Israels parlament Knesset ratificerade, sedan avvisades i efterhand av det palestinska parlamentet.

Den Palestinska Myndigheten kan inte idag definiera sina gränser. Inte heller Sverige kan klart och redigt redogöra för vilket territorium som avses med Palestina. Trots att vi erkänt Palestina som stat.

Något som kanske bör framgå tydligare i rapporteringen.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se