Efter samhällskontraktet: Ulstermodellen.

  • Onsdag 27 Dec 2017 2017-12-27
E-post 0

I en krönika av historikern Torben S. Hansen, som publicerades den 3 maj, 2001 i Berlingske Tidende och fick titeln ”Klan kontra civilisation” redogörs för de problem som det danska samhället stod inför redan då. Det handlade om att nya former av en gammal brottslighet så smått började göra sig påtagliga. Våldsbrott och sexualbrott har alltid funnits i alla samhällen – och Danmark före 2001 var sannerligen inget undantag – men här handlar det om en typ av brottslighet som hotar att slita sönder den fina väv som håller de moderna samhällena samman.

Det är en brottslighet som kriminologin tyvärr inte är speciellt skickad att vare sig förklara eller analysera. Problemen kan snarast förklaras om de sätts in i ett historiskt eller antropologiskt sammanhang.

Hansen konstaterar att den nya brottsligheten emanerar från en ny typ av underklass som snabbt ackumuleras i de danska städernas ”utanförskapsområden” och utövas av personer som huvudsakligen invandrat från muslimska länder i Mellanöstern och Centralasien. Här är klanorganisationen den förhärskande organisationsformen, åtminstone på landsbygden. Klanorganisationen förklaras vara en biologiskt betingad relation som faktiskt kan överföras till att prägla hela stater. Man kan notera att alla samhällen åtminstone haft en period då klansamhället varit förhärskande, vilket de gamla isländska kvädena av typen Njals eller Gissle Surssons sagor vittnar om för oss här i Skandinavien.

I Europa blev dock staten den dominerande organisationsformen, oavsett om den var autoritär eller demokratisk. När vi ser dagens statsbildningar i Tredje världen frestas vi lätt att se dem i ljuset av våra egna samhällen, men militärstyret i länder som Syrien, Egypten eller Pakistan har egentligen bara yttre likheter med de militärdiktaturer vi har haft här i väst, såsom i Grekland, Spanien eller Portugal.  Vissa stater i Tredje världen ”behärskas således av officersklickar, som inte är politiska partier i europeisk mening, utan direktioner i snyltarekonomier och gigantiska förtrycksapparater. De bekämpas av andra klaner och konspirationer, som försöker gripa makten genom att använda etniska eller religiösa budskap som legitimering.”

Klanledarna, vare sig de är byåldermän eller diktatorer med makt över hela stater, kan leva ett liv i lättjefull lyx tack vare att de har en våldsapparat i sin hand. Att arbeta för brödfödan i sitt anletes svett ses däremot närmast som en förödmjukelse som den maktlöse är tvingad till. Det är här som de moderna samhällena tycks göra sitt första fel när det gäller de invandrare och flyktingar från klansamhällen som strömmar in i våra länder. Hansen konstaterar kallt: ”de utvandrar till Danmark, där myndigheter betalar dem för att inte arbeta.” Pengar utan arbete ger prestige. Den äldre generationen fastställer vilka som skall skickas iväg och de pengar som skickas tillbaka när migranten väl fått fotfäste här gör det lättare för klanerna i hemlandet att upprätthålla den arbetsfria tillvaron och därigenom reproducera sin kultur, enligt Hansen. Länder som Sverige och Danmark upprätthåller stabilitet och välstånd genom sin protestantiska arbetsmoral och sekulära individcentrerade rättsuppfattning som kan ledas tillbaka över 2000 år till det gamla Rom, men vi bekostar och garanterar rättigheter åt grupper med sociala mönster och beteenden som är den diametrala motsatsen till våra egna ideal – och permanentar dem. På så vis bygger vi själva och för våra egna pengar in en tidsinställd bomb i våra egna samhällen.

Skillnaden mellan civilisation och klan handlar till stor del om synen på våld. Inom klantänkandet kan förlust av ära kan bara betalas med en enda valuta, nämligen våldsutövning. Hur detta sedan går till har dock mindre betydelse. Att vara tio mot en i ett slagsmål ses inte som särskilt ”fegt”, vilket det skulle göra i Västerlandet; det är snarare det ensamma offret som förutom att få stryk dessutom har förlorat ansiktet och förnedrat sig genom att inte kunna ställa upp med en tillräcklig styrka till sitt försvar. På samma sätt är det ideal om ridderlighet gentemot kvinnor, som successivt blivit till en andra natur i våra samhällen sedan medeltiden något helt främmande för klantänkandet. Om en kvinna kränkt klanens heder är det bara att slå ihjäl henne. Det finns inget speciellt hedervärt eller berömvärt i det faktum att du är kvinna.

De invandrade grupperna vidarebefordrar dessa mönster. Flickornas liv detaljstyrs och förläggs till hemmen i en tsunami av förbud och påbud. För pojkarna är det däremot av vikt att deras aktiviteter skall förläggas utanför huset. Ungdomarna uppmuntras att dra omkring i grupper för att testa omgivningens reaktioner, det vill säga se om en viss handling utlöser fysiskt våld eller bestraffningar från andra vuxna. Som ett exempel lyfter Hansen fram de arabiska hedersbegreppen sharaf och erz: ”det första är den prestige som klanens män förvärvar och som kan öka eller minska; det andra är kvinnans anseende, som är något statiskt och bara kan förloras. Om det senare är fallet riskerar hon att bli mördad.”

Enligt Hansen är det ett genomgående drag i klantänkandet att den manliga äran kan förstärkas genom att förödmjuka och plundra främlingar och våldtäkt på andra klaners kvinnor verkar prestigehöjande för angriparen: ”Ynglingar från icke-integrerade invandrarfamiljer betraktar Danmark som en mycket välbärgad, men räddhågsen klan. De följer sina våldsamma impulser, eftersom de inte utsätts för ögonblicklig fysisk bestraffning, eftersom de har fått inympat i sig att icke-muslimer är orena väsen, som i massiv skala hänger sig åt promiskuitet och drogmissbruk, eftersom de inte uppfostras till att följa de normer som gäller i det omgivande samhället”.

De moderna staterna i norra Europa är inte speciellt väl skickade att hantera den här typen av fenomen. Vi har för närvarande en poliskår som tycks lamslagen inför den nya brottsligheten, vi har ett rättsväsende med föråldrade straffskalor, en presskår som likt strutsen vägrar se samhällsutvecklingen, en akademi där inga medel tilldelas de som till äventyrs skulle vilja forska i saken. Dessutom har vi politikerklass som verkar tro att problemen kommer att lösa sig av sig själva, bara vi inte talar om dem. Det enda vi kan vara säkra på är att med dagens politik kommer sexual- och våldsbrott bara att öka i takt med att en allt större del av människorna i vårt land antingen kommer från eller har rötter i klanbaserade samhällen. Kostnaderna för detta – mänskligt, socialt och ekonomiskt – är redan stora och kommer bara att bli ännu högre. I sista hand hotas hela vårt samhälle i grunden.

Så hur löser man det då? Som jag ser det finns det bara två vägar. Den ena kan vi kalla New York-modellen. I en utmärkt artikel i nättidskriften Kvartal [https://kvartal.se/essaer/nolltolerans-r-mer-n-bara-batonger] redogör New Yorks före detta svenske generalkonsul, Olle Wästberg, för hur jättestaden med sådan framgång tacklat brottsligheten under de senaste decennierna. Det handlar om ett brett spektrum av åtgärder, effektiv polisiering, hårdare straff, deportationer, full transparens från myndigheters och mediers sida, där medborgarna på ett sakligt och heltäckande vis kan hållas informerade om vad som sker i deras bostadsområden, vilka det är som ligger bakom det hela och vad som görs för att komma till rätta med problemen. I sista hand handlar det, enligt min mening, också om att transformera det svenska välfärdssystemet i en mer ”amerikansk” riktning, där människor i högre grad måste ta ansvar för sina egna liv, även ekonomiskt. Om den gamla typen av brottslighet kanske kunde förklaras i socio-ekonomiska termer och faktiskt lösas genom ekonomiska insatser och resurstilldelning, handlar den nya typen av kulturellt betingad kriminalitet om att ett generöst tilltaget bidragssystem faktiskt ökar brottsligheten, genom att nyanlända grupper kan ställa sig utanför samhället och permanenta icke-önskvärda beteenden.

Den andra vägen är den så kallade Ulstermodellen, hämtad från Nordirland. Här har vi ett historiskt exempel på hur ett icke-klanbaserat samhälle genom ett slags självorganiseringsprincip kommer tillrätta med ett socialt sönderfall föranlett av en ökande våldsnivå. Under hela 1900-talet präglades först Irland och därefter Nordirland av sekteristiska, politiska och religiösa motsättningar mellan vad som i pressen gick under beteckningen protestanter och katoliker. Våldsnivån på politisk nivå var stundtals hög med sprängattentat, lönnmord och upplopp; däremot påverkades inte den vanliga kriminaliteten i samhället. Trots närmast laglösa förhållanden på vissa områden var antalet rån, misshandelstillfällen, mord och sexualbrott inte särskilt hög. Detta berodde dock inte på att polisen var mer effektiv på den gröna ön än på andra håll, utan på en vedergällningsprincip som växte fram av sig själv.

Om någon från motståndarsidan slog ihjäl, rånade eller våldtog någon från din sida, så såg du till att två från deras sida dog – och för att försäkra alla vad det handlade om, lät du meddela pressen om vad som hade gjorts. Processen förenklades av ingen brydde sig om att hitta den exakta gärningsmannen, utan man plockade helt enkelt de första bästa från ”rätt grupp”. Omvandlat till svenska förhållanden skulle modellen kunna se ut på följande vis: en svensk kvinna blir gruppvåldtagen; när information om gärningsmännens signalement kommer ut och som gör att de kan knytas till en viss grupp – låt oss säga att det pekar mot att de skulle vara somalier – så dödar man två ur denna grupp oavsett om just de skulle råka vara skyldiga eller inte, i syfte att klargöra sin inställning och skicka signalen att det är bäst om ni sköter er. Detta fungerar i regel och efter ett tag minskar all brottslighet på grund av den allmänna nervositet inför ”att göra fel” som sprids i samhället. Varje grupp kommer dessutom snart att börja polisiera sig själva för att inte drabbas. Rötägg och kriminella inom den egna gruppen ”tas om hand” av de egna för att inte våldet skall eskalera.

Låter det där eftersträvansvärt? Sannerligen inte. Men detta är med all sannolikhet den enda väg som återstår om inte myndigheter och politiker tar tillbaka den makt över samhället som vi medborgare har givit dem – genom att rösta på dem. Om de inte fullgör sin del av samhällskontraktet kommer det att betraktas som upphävt, och då återgår ansvaret till medborgarna själva.

 

Erik van der Heeg

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se