En perfekt jul

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

Det är lätt att känna sig på gränsen till utmattad en dag som denna, dan före dan. Också för någon som älskar julen – som jag själv gör – kan egna och andras krav bli övermäktiga. Oftast är det de krav man ställer på sig själv som är svårast att leva upp till. Julen är en tid som är omgärdad av förväntningar, plikter och krav. Drömmen om den perfekta julen är stark, en gnistrande vit jul, med många och glada släktingar (som inte blir ovänner alternativt dricker för mycket), en grön och frodig gran (som inte barrar innan annandagen i alla fall), uppspelta barn med tindrande ögon (som inte blir besvikna över sina julklappar eller bråkar med sina kusiner), mängder av mat (god och vällagad) och intressanta samtal (som inte spårar ur i hätska debatter om veganism eller invandringspolitik). Ja, ni förstår: En perfekt jul, harmonisk, fridfull, vacker och fylld av glädje.   

När jag skiljde mig från mina barns far gav jag upp idén om den perfekta julen. Den perfekta julen var helt enkelt inte möjlig längre, inte på det där Fanny och Alexanderviset med hela flocken samlad. Min flock är för alltid skingrad och kommer aldrig att bli hel igen. Varannan jul måste jag, i rättvisans och tingsrättens namn, fira jul utan de barn jag givit liv. Första julen var förfärlig. Vad är en jul om man inte får fira den med sina barn? Efter några barnlösa jular har jag vant mig – vant mig vid att julafton lika bra kan firas den tjugotredje eller tjugofemte. Den tjugofjärde kan man göra som man vill med, om man har julafton före eller efter. I år kommer jag och min nya man tillbringa julafton hemma hos min bästa väninna. Det kommer att bli bra. Inte perfekt, men bra.

Med åldern kommer insikten om vikten av att kompromissa. Bara en ung, självupptagen och dåraktig person kräver att få sin vilja igenom, till varje pris. Insikten om kompromissandets nödvändighet hänger ihop med kapitulationen inför idén om perfektion. Det finns inga perfekta jular, inga perfekta människor, inget perfekt liv. Det finns något djupt befriande i att sluta sträva efter perfektion. Det handlar inte om att ge upp. Tvärtom. Det handlar om att ge sig själv utrymme och möjlighet att utifrån sina förutsättningar göra så gott man kan. Den som är stressad och ställer orimliga krav på sig själv och sin förmåga kommer att snubbla. Jag tror att det finns djup visdom i stoikernas uppmaning till varje människa att inse sina begränsningar. Först när du insett dina begränsningar kan du utnyttja din fulla potential. Sluta dröm om det ouppnåeliga – koncentrera dig istället på det som ligger inom räckhåll, på det möjliga snarare än det omöjliga.

Låt oss, så gott det går, lysa frid över landet, hålla sams och anstränga oss för att se det bästa i varandra och inte det sämsta. Julen är en tid för försoning, för stillhet och vila. Den perfekta julen kräver därför att vi släpper taget om kravet på just den perfekta julen, lutar oss tillbaka, mentalt likaväl som rent konkret, och låter julefriden fylla våra sinnen och kroppar. God jul, alla.

 

önskar

 

Ann Heberlein

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se