Ett folk, ett land, en lag

Pascal_Dagnan-Bouveret, "Det unga brudparet välsignas", 1881.

Med hänvisning till Europakonventionen om rätt till privatliv offras flickor som tvingats till giftermål. Igår meddelade regeringens utredare, Mari Heidenberg, att det inte kommer att föreslås något ”generellt icke-erkännande av barnäktenskap”, som det något kryptiskt uttrycks.

Eftersom flera EU-länder tillåter att 16-åringar gifter sig, riskerar ett förbud mot barnäktenskap att komma i konflikt med den ovan nämnda Europakonventionen angående individens rätt till privatliv. Här trumfar alltså Europakonventionen om privatliv FN:s barnkonvention. Vuxna människors rätt till privatliv tillåts väga tyngre än barns rätt att vara barn. Det är inte rimligt.

Mari Heidenbergs förslag är problematiskt på flera sätt. För det första strider det mot FN:s Barnkonvention. Grundläggande principer i Barnkonventionen är att alla barn har samma rättigheter och lika värde, barnets bästa ska alltid komma i första hand, varje barn har rätt att utvecklas och varje barn har rätt att delta i beslut som rör honom eller henne.

Heidenbergs förslag innebär att flickor med en annan etnisk bakgrund än svensk särbehandlas i Sverige. Hon har inte samma rättigheter som etniskt svenska flickor att slippa tvingas in i ett vuxenliv med allt vad det innebär. Det är inte förenligt med barnets bästa att tillåta barnäktenskap – och ett tidigt ingånget äktenskap med vidhängande sexuellt tvång kan knappast påstås främja flickans utveckling. Det är också tveksamt om flickan själv fått delta i beslutet att gifta sig med en äldre man.

För det andra öppnar förslaget upp för anpassning också i andra frågor som rör ”rätt till privatliv”. I vilka andra frågor ska vi tillämpa särlagstiftning för icke etniska svenskar när den svenska lagstiftningen kommer i konflikt med lagstiftning i andra EU-länder? Kan vi verkligen förbjuda barnaga utan att komma i konflikt med individens rätt till privatliv? Hur man väljer att uppfostra sina barn är väl ändå en privatsak – och barnaga är inte kriminaliserat i alla EU-länder. I exempelvis Italien och Belgien medför barnaga inte något straff. Och hur gör vi med våldtäktslagstiftningen?

Uppfattningen om vad som är en våldtäkt skiljer sig nämligen åt mellan EU-länderna, och i en del länder kan våldtäktsmannen slippa straff om han gifter sig med den våldtagna kvinnan.   Abortfrågan är ytterligare ett exempel där lagstiftningen skiljer sig åt mellan länder i EU. På Malta råder totalförbud och på Irland medges abort bara i fall där en graviditet hotar kvinnans liv.

För det tredje innebär Heidenbergs förslag ett brott mot likabehandlingsprincipen. Ingen människa bosatt i vårt land får diskrimineras eller särbehandlas med hänvisning till sådana faktorer som kön och etnicitet. Heidenbergs förslag gör just detta: diskriminerar flickor som är födda i ett annat land än Sverige men bosatta här. Alla flickor, alla barn, bosatta i Sverige måste tillerkännas samma rätt till sin barndom.

I Sverige har vi bestämt att den som är sexton år är för ung för att gifta sig. Sextonåringar ska inte leva i äktenskap och ska inte bli föräldrar. De ska gå i skolan och förbereda sig för sitt vuxenliv – det som ska komma. Samma lagar måste gälla alla som lever i Sverige. Ett folk, ett land, en lag. Än så länge är regeringens förslag bara ett förslag. Låt oss hoppas på en diskussion som belyser problemen i förslaget. Än finns det tid att fatta rätt beslut.

 

Ann Heberlein
 

 

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.