IS nedkämpat. Det är nu det börjar

Bekaa vallya in winter. Photo on Flickr
  • Tisdag 12 Dec 2017 2017-12-12
E-post 0

Under måndagen genomfördes flera militärparader för att markera att IS slutligen bedömdes bekämpat i Syrien. Endast några fickor finns kvar. Medverkande var bland annat Vladimir Putin under hans rundresa i Levanten där även Egypten och Turkiet besöktes. Med IS nedkämpat, för stunden, öppnas arenan för nya maktbalanser.

Under gårdagen kom även annan information, som inte nått annan media, till Ledarsidorna från fler av varandra oberoende källor. Det finns nu en stor oro i Libanon om vad som skall hända nu. Libanons kristna har nu manövrerats in i en situation där de kommer tvingas välja väg. Att välja mellan att vara lojala till Iran eller Saudiarabien. Väljer de inte kommer verkligheten välja åt dem. De kristnas existens sedan 2 000 år på Mount Lebanon hänger på att balansera mellan stormakter och stormaktsintressen. Sedan 1 500 år har denna balans gått ut på att balansera mellan sunni och shia-muslimers intressen.

Libanon är idag ett krigshärjat och våldtaget land. Den syriska ockupationen upphörde först för drygt tio år sedan och idag utgörs Libanons befolkning av 4,5 miljoner libaneser och mellan 1,5 miljoner och två miljoner flyktingar. Uppskattningsvis, av libanesisk militär,  är400 000 av dessa flyttningar desertörer från den syriska armén. Desertörer som Syriens president al Assad nu kommer vilja göra upp räkningen med. Samtidigt håller sunnimuslimska Hamas och shiamuslimska Hizbollah på att närma sig varandra. Hamas dominerats ideologiskt av Muslimska Brödraskapet. Platsen för samarbetssamtalen, som tidigare fått sitt godkännande av Irans premiärminister, är Beirut. Mer än en tredjedel av Libanon är kontrollerat av Hizbollah som har uppskattningsvis 150 000 missiler och raketer riktade mot Israel.

I den ena vågskålen ligger nu, för de kristna, att alliera sig med det i relativa termer mer moderata Saudiarabien. Saudiarabien är uttalad motståndare till regimen i Teheran och Muslimska Brödraskapet och är ett av de länder som har en någorlunda fungerande relation med Israel tillsammans med Jordanien och Egypten. I den andra vågskålen ligger att alliera sig med den axel, eller båge, som börjar i Qatar, går via Teheran, Ankara och landar i Damaskus.

Denna axel vill inget annat än att, med främst Iran och Hizbollah drivande, förvandla Israel till en grushög. Att Muslimska Brödraskapet ingår som allierad i denna axel motiveras med att dessa vill bryta Saudiarabiens wahhabistiska dominans inom sunni-islam.

Libanon kännetecknas idag av den svaga staten men med starka lokalsamhällen där libaneserna själva lyckats bygga upp den lokala infrastrukturen. De kristna har lyckats samarbeta med såväl shia- och sunnimuslimer samt druser i en delikat balansgång. Ingen av dessa senare grupper klarar av att samarbeta, eller ens leva samman, med varandra. Denna förmåga till samarbete är det som håller ihop Libanon idag och har kunnat nödtorftigt tjäna som skydd för de kristna. Skydd och möjlighet samtidigt. På samma sätt som de kristna kunnat agera stötdämpare så är det även det kitt som hållit ihop stora delar av Levanten. Men de dagarna är på väg att gå över.

I många flyktingläger från kriget finns fortfarande iranska revolutionsgardister kvar. Dessa inger fortfarande så pass stor respekt att libanesiska biståndsarbetare undviker de lägren. De utgör enklaver i hela Beeka-dalen. Huller om buller med de 400 000 stridsvana desertörerna i ett land där vapen är en överskottsvara. I södra Libanon utgör druser en inte försumbar milis. De kristna i sig är splittrade i huvudsak mellan fyra kyrkor, maroniter, kaldéer, kopter och syrisk-ortodoxa och utgör ryggraden i den libanesiska armén. En armé, eller försvarsmakt, som kraftigt begränsats i sin beväpning just inför rädslan för den situation som nu ser ut att utvecklas. Libanon har till exempel inget flygvapen i egentlig mening då Israel inte vill att detta skulle falla i händerna på Hizbollah.

De kristna i Libanon har nu börjat inse att deras sista slag står för dörren. En allians med Iran, som de facto skulle vara en allians med Damaskus med udden riktad mot Israel skulle innebära att de 400 000 desertörerna skulle behöva lämnas över till al Assad över natt. 400 000 desertörer som sannolikt är mindre villiga att ge sig av. En allians med Saudiarabien skulle innebära en kort respit innan den axel där Muslimska Brödraskapet och Hizbollah utgör tänderna skulle slutligt sluta sina  käftar över de kristna. Hizbollah med stöd från Teheran och Damaskus. En lösning som skulle innebära ett folkmord på kristna. Den lösningen skulle ge Israel en viss tid att parera genom en upprustning i gränsen mot norr.

Europa är, sedan flyktingkrisen, illa rustat att ta emot runt två miljoner kristna på flykt. Eller inte hela Europa. De kristna är, till skillnad från den våg som kom 201-2015 och tills idag, väsentligt bättre utbildade än de muslimska syrier som kommit. De som dessutom kommer från de maronitiska, kaldeiska och syrisk-otodoxa kyrkorna har tidigare visat sig vara lätta att integrera i sina nya värdländer. Som minoritetskulturer i en hotfull miljö har de lärt vikten av anpassning Denna våg av flyktingar, kanske främst de syrisk-ortodoxa, skulle kunna ha östra europa som mål av främst religiösa skäl. Släktskapet mellan de ortodoxa kyrkorna är starkt. Det vill säga, om Visegrad-länderna släpper in dom. Att de skulle vilja till Sverige eller Tyskland, som tagit emot många av deras arvfiender tidigare som flyktingar, är möjligen mindre lämpligt för samtliga parter. Risken är överhängande att konflikten från Levanten skulle fortsätta i diasporan.

Nu när IS för stunden är nedkämpat, men ideologin är det inte vilket Magnus Norell åskådliggör i ”Return of the Caliphate“, måste Levanten finna nya maktbalanser. En ny maktbalans, med de spelkort som ligger på bordet, kan mycket väl innefatta ett nytt folkmord. Ett folkmord och en folkfördrivning på kristna.

En av mina vänner i Beirut, ett av Pierre Gemayels barnbarn (familjen Gemayel anses vara det moderna Libanons grundare) sade till mig för arton månader sedan att när IS vunnit eller nedkämpats så skulle den slutliga fördrivningen av de kristna från Mount Lebanon inledas om inte väst intervenerade. På något sätt måste de kristna idag välja väg. Att försöka köpa sig ytterligare tid. Och med 400 000 desertörer, som al Assad nu kommer vilja ta sig an, samt de käftar som Teheran respektive Hizbollah i söder utgör och med ett Iran-allierat Syrien i ryggen är Libanon nu den kommande arenan för ytterligare blodspillan.

Det är nu det börjar.

 

Foto: GLVF

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se