Slow Culture: Bågskytten från Sidon – en berättelse i juletid

  • Söndag 24 Dec 2017 2017-12-24
E-post 0

Så firar vi återigen en kristen högtid – denna gång Julafton – och vi kan säkert räkna med att glädjedödare inom samtliga medier skall försöka upplysa oss om att det vi egentligen firar är ”fel”, enligt modellen ”Sankta Lucia var från Syrakusa och inte alls blond – och dessutom infördes högtiden efter ett beslut i Stockholms handelskammare på 1920-talet, så ni kan lika gärna sluta fira!” 

När det gäller julen handlar dessa upplysningar ofta om att Jesu födelsedag inte alls borde firas den 24 december och dessutom att hela tideräkningen från år 0 är alldeles fel. Det kan ligga en hel del i det. Med hänsyn taget till Matteusevangeliets uppgift om att den Heliga familjen återvände till Galiléen efter sin flykt till Egypten när kung Herodes väl var död (vilket skedde år 4 f.Kr.) kan vi dra slutsatsen att Jesus sannolikt var född några år före år 0.

Likadant med födelsedagen. De allra tidigaste kristna var inte så upptagna med att högtidlighålla den dag Jesus var född, utan de viktigaste datumen var givetvis kring påsken, då han dog för våra synder och sedermera återuppstod. Lukasevangeliet ger oss dock några ledtrådar. Det är herdar ute om natten för att vakta fåren, vilket bör indikera vår eller tidig sommar, liksom den berömda ”skattskrivningen”. Om det nu utgått ett påbud från Augustus om att hålla någon form av census (som romarna kallade dylika administrativa rutiner) kan den omöjligen ha ägt rum mitt i vintern. Sådana utfördes från och med 1 mars och framåt.

Det finns olika teorier om varför den 25 december kom att bli den officiella dagen för Jesu födelse. Den vanligaste är att de kristna förlade högtidlighållandet dit av propagandistiska skäl på samma dag som romarna, från och med år 274, firade Sol Invictus, för att vinna anhängare bland hedningar. Den 25 december sammanföll dessutom någorlunda väl med midvintersolståndet enligt den Julianska kalendern. Att flytta födelsedagar är inte så ovanligt som man kanske kan tro. Storbritanniens drottning Elizabeth är exempelvis född den 21 april, men hennes födelsedag firas alltid den andra lördagen i juni av rent logistiska skäl (samt med vissa hänsyn tagna till det notoriskt oberäkneliga vädret i England).

Även om vår journalistkår självfallet gör allt vad den kan för att förstöra julglädjen för den som fortfarande firar julen till åminnelse av vår frälsares födelse, så innebär deras försök att de faktiskt på ett indirekt sätt erkänner Jesu existens: de säger nämligen inte att Jesus skulle vara påhittad, utan snarare att han förvisso har funnits, men att han helt enkelt var född en annan dag. Gott så! Men vilka var då Jesu föräldrar? Alla bibliska och historiska källor är ense om åtminstone två saker: den ena är att han var född av Maria från Nasaret; och den andra är att hennes trolovade, timmermannen Josef från samma stad, inte var far till barnet.

Det där är inget större problem för oss kristna. Vi hävdar att Jesus inte har någon jordisk fader. Varje söndag står en miljard människor upp i kyrkbänkarna och uttalar unisont trosbekännelsens ord att han är ”avlad av den Helige ande, född av jungfru Maria”. Men för de som inte är kristna och inte accepterar den kristna doktrinen, men som likväl anser att Jesus var en historisk person inställer sig givetvis frågan: vem var egentligen Jesu köttslige fader?

Kring detta spörsmål har det egentligen bara funnits en teori som framlagts med någon form av bestämdhet, nämligen att Jesus skulle vara frukten av en utomäktenskaplig affär mellan Maria och en romersk soldat, som i källorna kallas vid namnet Pantera. Den första ledtråden får man via den grekiske epikureiske filosofen Kelsos. Han var verksam under kejsaren Marcus Aurelius tid och gav år 177 ut en stridsskrift riktad mot kristendomen med titeln Alethe logos (”Ett sanningens ord”). Boken är numera försvunnen, men dess innehåll går att rekonstruera från en bevarad motskrift som kyrkofadern Origines gav ut år 248, under titeln Contra Celsum (”Mot Kelsos”). Origines går mycket detaljerat igenom Kelsos argument mot kristendomen och via de många och långa citaten kan man återskapa den försvunna skriften i stora drag.

Kelsos tycks behandla incidenten att Maria haft en utomäktenskaplig affär med soldaten Pantera som ett allmänt känt faktum som alla bildade människor förutsätts känna till. Kelsos levde dock hundra år efter korsfästelsen, så han kan knappast betraktas som åsyna vittne till det inträffade. Kelsos tycks istället förlita sig på två källor; dels de traditioner som så småningom kommer att nedtecknas i judarnas Talmud och dels de officiella akter som förvarades i det kejserliga centralarkivet, det så kallade Tabularium – en jättelik byggnad som fanns beläget på Capitoliums östsluttning där den noggranna romerska byråkratin förvarade alla sina offentliga handlingar sedan republikens tid.

Man bör påpeka att den viktigaste Talmudtexten – den babyloniska – över huvud taget inte nämner Jesus och de kristna. Den tradition som Kelsos vidarebefordrar står snarast att finna i mer perifera skrifter som kommit att nedtecknas under medeltiden. Det handlar bland annat om Tosefta, som möjligtvis härrör från 300-talet, men bygger på äldre material, Kohelet Rabbah och den antikristna satiriska skriften Toledot Yeshu (”Jesu liv”), som alla omnämner denne Pantera som Jesu fader. I Tosefta får man dessutom reda på ett ytterst viktigt trivium: har ni någonsin funderat över vad Maria kan ha haft för yrke? Här får man faktiskt veta att hon var hårfrisörska i Nasaret.

De romerska källorna kan man bara gissa sig till. Men det tycks som om den romerske titulärkungen över Galiléen och Judéen, Herodes Agrippa, har sammanställt en omfattande pro memoria om de kristnas framväxande rörelse någon gång mellan år 41 och år 44 och tillställt detta det kejserliga kansliet, under kejsaren Claudius tid. I personakten om denne Jesus framläggs teorin att Maria blev med barn med en romersk soldat, trots att hon var trolovad, att fästmannen Josef först lät förskjuta henne, men därefter lät udda vara jämt och gifte sig med henne ändå.

Allt det här skulle ha varit rent fruktlösa spekulationer om det inte hade varit för ett järnvägsbygge i den tyska orten Bingenbrück i Rhenlandet år 1895. När rallarna grävde ut marken för att förbereda banvallen träffade man på inte mindre än nio stycken gravstenar över romerska soldater som tjänstgjort i området under det första århundradet efter Kristus. En av stenarna fick ögonbrynen att höjas mer än vanligt på de klassicister som åtog sig att analysera fynden. Där stod nämligen hugget i sten:

TIB IVL ABDES PANTERA

SIDONIA ANN LXII

STIPEN XXXX MILES EXS

COH I SAGITTARIORVM 

H S E

Romerska stenhuggare var lika förtjusta i obegripliga förkortningar som den romerska armén (eller för den delen alla arméer), men skriver man ut allt i löpande text bör det se ut ungefär så här:

Tiberius Iulius Abdes Pantera Sidonia, annorum LXII, stipendiorum XXXX miles, ex signifer Cohorte I Sagittariorum. Hic situs est.

En svensk kria skulle då kunna formuleras på detta sätt:

Tiberius Julius Abdes Pantera från Sidon, 62 år gammal, tjänade i 40 år som soldat, före detta standarbärare i 1. Bågskyttekohorten; här är platsen [dvs graven].

Det här är material för spekulation. Här har vi plötsligt ett namn på en person, vi har hans födelseplats, ett namn på ett militärt förband som inte på något sätt är obekant, samt en någorlunda precis tidsangivelse.

Pantera kommer uppenbarligen från staden Sidon i Fenicien, inte alls långt från Galiléen, och han har tjänat i den romerska armén i 40 år och tagit avsked under Tiberius regering, som avslutades år 37. Stenen är daterad till ca år 40 e.Kr., vilket skulle ge oss år 22 f.Kr. som ett stipulerat födelseår. Ett av hans namn tillhör den semitiska språkkretsen och tyder på att han förmodligen är fenicier eller jude. Abdes är namligen arameiska och betyder tjänare eller slav. Namnet Pantera, som just betyder ”panter”, har han förmodligen fått när han gick in i armén, vilket tidigast kunde ha varit år 6 f.Kr. Namnet Tiberius Julius har han tagit sig när han tog avsked som en hyllning till kejsaren (hade han tagit avsked efter år 37 hade han hetat Gaius Julius efter kejsaren Caligula). Tjänstgöringstiden för en romersk yrkessoldat var 25 år, men kunde förlängas i fem- eller tioårsperioder om soldaten och hans förband så önskade. Förmodligen har han varit standarbärare när han blivit äldre, vilket är ett hedersuppdrag som visar på hans duglighet och popularitet, vilket också lyfts fram på gravstenen.

Panteras förband är Cohortes I Sagittariorum. Han är alltså inte en riktig legionär och knuten till en legion, utan tillhör det som romarna kallade auxiliares, det vill säga ”hjälptrupperna”. Den romerska armén byggde på legionerna – enheter på 6000 man bestående nästan uteslutande av tungt infanteri. Beroende på krigsskådeplats och yttre hotbilder fogades olika typer av hjälptrupper till legionerna för att de skulle kunna fullgöra sina uppgifter på bästa sätt. Det kunde handla om olika typer av rytteri, bågskyttar, slungkastare, bergstrupper, etc. Bågskytte var typiska uppgifter för hjälptrupperna – och den kohort som Pantera tillhörde bör ha varit av standardstorlek och uppgått till ca 600 man. Just 1. Bågskyttekohorten grundades år 6 f.Kr. och lydde till en början ytterst under karriärsenatorn Sextus Quintillus Varus (som senare skulle bli berömd som mannen som gick under med tre legioner i slaget vid Teutoburgerwald, år 9 e.Kr.) och förlades i trakterna av Cesarea i Galiléen. Rekryteringen bör inledningsvis ha skett lokalt bland fenicier, judar och greker.

Under åren kring Kristi födelse bör medlemmar ur detta förband varit en återkommande syn längs landsvägar och i byarna i Galiléen när de var ute på patrulluppdrag. År 4 f.Kr. var 1. Bågskyttekohorten involverad i krossandet av ett stort bandituppror i staden Sepforis (dagens Zeppori), 10 kilometer från Nasaret. Det var en omfattande operation som finns beskriven i den judiske historikern Flavius Josefus stora verk om det judiska kriget och som föranledde trupperna att finnas i området under flera månaders tid. Förbandets vidare öden var det vanliga för en romersk hjälpkohort: förflyttning till olika krigsskådeplatser runt om i riket. År 6 e.Kr. omlokaliserades man till Dalmatien, för att år 9, efter Varus katastrof mot germanerna, flyttas till Rhen och provinsen Germania Superior för att förstärka gränsskyddet längs floden som var i färd att bryta samman. Det var också där, i trakterna av Bingen där floderna Nahe och Rhen flyter samman, som Pantera så småningom tog avsked någon gång på 30-talet och lade sig till med ett nytt namn och med all säkerhet flyttade in på den standardgård med fyra tunnlands mark som varje soldat fick som tog hedersamt avsked ur armén.

Är då denne bågskytt från Sidon, en gång standarbärare i Cohortes I Sagittariorum Jesu fader? Det kan vi inte veta, men det finns ingenting som direkt säger att så inte skulle vara fallet. Namn, tid, plats, möjlighet – allt skulle kunna stämma. För den som har vägarna förbi staden Bad Kreuznach så är det bara att besöka museet Römerhalle. Där står gravstenen över Tiberius Julius Abdes Pantera till allmänt beskådande, monumentet över mannen som – kanske – var Jesu fader. God Jul!

Erik van der Heeg

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se