Slow Culture: Grey’s Scouts – det sista kavalleriet

  • Söndag 10 Dec 2017 2017-12-10
E-post 0

Användningen av kavalleri i modern krigföring är väl något av det mest anakronistiska man kan föreställa sig. Men bruket av hästar är ännu inte helt avskaffat. Fortfarande kan man se olika gardesförband lite varstans på vår jord och som i äldre uniformer ofta är satta att vakta olika kungliga slott och presidentpalats ­– så också i Sverige genom den beridna högvakten, som i dag sorterar under Livgardet.

Man kan också notera att den österrikiska armén fortfarande har ett större antal hästar av Haflingertyp krigsplacerade. Här handlar dock inte om kavallerihästar i egentlig mening. De kloka och arbetsamma österrikiska halvbloden är ämnade att bära materiel och ammunition i oländiga bergstrakter åt bergsinfanteriet.

Så när slutade man använda kavalleri på det klassiska sättet, där soldater slogs från hästryggen? De flesta skulle nog gissa på andra världskriget, men detta är inte helt riktigt. Kavalleriet fick nämligen en liten renässans under 60- och 70-talen när européer stred mot insurgenter och så kallade befrielserörelser i södra Afrika. Här bestämde sig såväl Portugal, som länge hade kvar sitt otidsenliga kolonialvälde, som den dåvarande vita regimen i Rhodesia (dagens Zimbabwe) att sätta upp ett antal förband för strid på riktigt. Idén kom ursprungligen från den portugisiska armén som från och med 1967 använde rytteri mot FNLA-, MPLA- och UNITA-insurgenter i Angola, ända fram till avvecklingen av det portugisiska kolonialväldet, 1974. Den portugisiska enheten, Grupo de Cavaleria No 1 (med smeknamnet Dragões de Angola, “Angolas dragoner”) var en beriden enhet som användes för spaning och patrullering och som var beväpnade med Hechler & Koch G3.

1975 beslöt Rhodesia att sätta upp ett liknande förband, kallat Grey’s Scouts, vilket kom att bestå av 1000 man varav 260 man var beridna och fördelade på tre skvadroner (kavalleriets “kompanier”), som i sin tur var indelade i tio ”troppar” om åtta man. Rekryteringen gjordes bland såväl svarta som vita. Eftersom en stor del av befolkningen var bosatta på den afrikanska landsbygden som jordbrukare – där hästar ofta användes för inspektion av de väldiga farmerna – var det aldrig några problem att hitta dugliga hästkarlar bland de värnpliktiga.

Varför använde man sig då av kavalleri? Den viktigaste orsaken var naturligtvis terrängförhållandena. Rhodesia består till stora delar av väglöst land med snår, blockterräng och vattendrag där motorfordon inte kommer fram och där patruller till fots blir allt för långsamma. En ryttare kan söka av ett bebuskat terrängavsnitt flera gånger snabbare än en fotsoldat. Rhodesierna räknade med att en åttamanna patrull under en dag utförde samma arbete som det annars skulle fordra en hel infanteribataljon (500 man) för att klara av. Ett annat skäl att använda rytteri var minorna. Under 70-talet började de väpnade grenarna av de två motståndsrörelserna i Zimbabwe, Joshua Nkomos ryskstödda ZIPRA (bestående av män ur ndebelefolket) och Robert Mugabes kinesiskstödda ZANLA (huvudsakligen bestående av majoritetsgruppen shonas), i allt högre grad använda sig av minor i sin kamp mot Salisburyregeringen. Man kan jämföra med situationen i dagens Afghanistan, där det är relativt liten risk för en regeringssoldat eller hans västerländske allierade att dödas av en kula avlossad från en fiende, jämfört med risken att sprängas i luften av en IED vid vägkanten eller en nedgrävd mina.

Det var detta som portugiserna hade upptäckt. Om ett opansrat fordon kör över en mina riskerar alla ombord att dödas eller skadas, under det att ryttaren – som sitter högt upp i luften på sitt riddjur – klarar sig helskinnad, eftersom hästen absorberar minans uppåtriktade kinetiska energi. Givetvis är en ryttare genom sin position sårbarare för fientlig eld – men eftersom kvaliteten på “gerillakrigarna” i skjuthänseende var så erbarmligt dålig, var detta en risk som portugiserna och senare rhodesierna var beredda att ta; och mycket få ryttare stupade genom att skjutas från hästryggen. Grey’s Scouts användes precis som det portugisiska kavalleriet för patrullering och spaning och precis som rhodesiskt infanteri utgjordes beväpningen av licenstillverkade belgiska FN-FAL automatkarbiner. I händelse av strid slogs man som dragoner. Som de flesta känner till finns det ju olika typer av rytteri, med allt från lätt kavalleri, som husarer, till tungt, som kyrassiärer. Lätt kavalleri används främst för spaning och förföljelse, medan tungt används för chock.

Den klassiska dragonen är däremot ett slags “all round-soldat”. Han kan användas för såväl lätta, som tyngre uppgifter, men också sitta av och slåss till fots som en infanterist. Detta ser vi idag i den svenska beridna högvaktens utrustning. Livgardets rytteri utgörs av dragoner och de flesta svenskar har säkert lagt märke till de Mauserkarbiner av typen M/94 från Carl Gustafs gevärsfaktori i Eskilstuna, som högvakten bär när de vaktar Kungliga slottet. Detta är ett minne av den tid då dragonerna slogs såväl från hästryggen som avsuttet.

Dock tränade Grey’s Scouts för att vid ett akut läge även kunna skjuta från hästryggen i full galopp. För att underlätta detta använde man sig av en speciell träns med endast en tygel som ryttaren höll i ena handen. Man upptäckte också att den brittiska kavallerisadeln modell 1902 var den idealiska för ett afrikanskt rytteri och startade därför en omfattande nytillverkning.

Kan man använda sig av kavalleri idag? Det är ju högst tveksamt. Men under de specifika förhållanden som rådde i Rhodesia under 70-talet visade det sin effektivitet. Bildandet av förbandet visar också på den rhodesiska arméns påhittighet och improvisationsförmåga i en situation när få länder ville förse landet med krigsmateriel. I Förenta Staternas armé utbildas fortfarande ett mindre antal operatörer som i ur “De Gröna baskrarna”, som tjänstgör i 5th Special Forces Group (Airborne) för uppdrag till häst, vilket också kom till användning i Afghanistan, under inledningen av kriget mot Talibanregimen, 2001.

Grey’s Scouts var dock det sista förband som såväl stred som stupade på hästryggen. Förbandet upplöstes 1980, när Rhodesia fick majoritetsstyre och förvandlades till Zimbabwe – hatat och fruktat av landets nye härskare, Robert Mugabe.
Erik van der Heeg

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se