Slow Culture: med lord Curzon i Waziristan

Lord Curzon
  • Söndag 17 Dec 2017 2017-12-17
E-post 0

Ett av de mest svåradministrerade och svårtyglade områdena i världen vad gäller lag och ordning är de nordöstra delarna av Pakistan, det vill säga de gränsområden som ligger precis intill gränsen till Afghanistan. Detta är ett område som till huvudsak utgörs bergstrakter och som bebos av pashtuner – det vill säga det folk som även utgör den största befolkningsgruppen i Afghanistan.

Det är pashtunerna med sina strikta traditioner och ortodoxa sunnitiska renlärighet som utgör basen i den talibanrörelse som plågar Afghanistan idag. Det är därför som de stridigheter som förekommer i landet är koncentrerade till de sydöstra delarna av landet där pashtunerna utgör klar majoritet. En av de svårigheter som den demokratiska regimen i Kabul har när det gäller att bekämpa dessa insurgenter har att till stora delar att göra med att talibanerna efter ett angrepp kan dra sig tillbaka över gränsen till Pakistan för att fly undan den afghanska armén och deras amerikanska eller brittiska allierade för att söka skydd, samla kraft och planera nya tillslag.

För att undvika en internationell eskalering av konflikten förföljer regeringstrupperna inte gärna sina fiender in över gränsen. Undantag har givetvis gjorts; och det mest kända var kanske Operation Neptune Spear, den 2 maj 2011, då specialstridskrafter ur den amerikanska flottan slog till mot en anläggning i staden Abbottabad och dödade Al-Qaidaledaren Usama bin Ladin. En fråga som kan ställas är givetvis varför Pakistan inte gör något åt detta problem för att hjälpa sina grannar; men något sådant är inte lätt. Området, som ofta går under den anonyma beteckningen FATA/NFP har utgjort ett problem i över hundra år.

Lord Curzon, den brittiske vicekungen av Indien (1899-1905), hade dock erfarenheter av Pakistans Federally Administrated Tribal Areas (FATA) och Northwest Frontier Province (NFP), eftersom han faktiskt var mannen som skapade dem. Fram till och med förra sekelskiftet hade dessa områden styrts från Lahore, vilket kom att leda till oroligheter. Den milis som var ansvarig för att upprätthålla ordningen i området utgjordes nämligen oftast av sikher från Punjab, vilket inte alltid föll de strikt muslimska klanerna på läppen, framför allt i den mest betydelsefulla landsdelen, Waziristan. Oroligheter var närmast endemiska, ledda bland annat av den religiöse fanatikern mulla Powindah och hans ghazis(“självmordskrigare”).

Som gammal Etonelev hade Curzon givetvis läst romerska historiker, som Livius och Tacitus, och såg lösningen på problemet i termer av ett administrativt alexanderhugg. Genom att skapa dessa nya områden ville han låta den lokala ordningsmakten bestå av lokalt rekryterade klanmedlemmar. Och för Waziristans vidkommande handlade det givetvis om folk från de tre viktigaste stammarna: Waziri, Mehsud och Dawar. Men genom att lösa ett problem hade han skapat ett annat istället. De endemiska oroligheterna upphörde förvisso när ordningsmakten bestod av lokala muslimer, men när verkliga konflikter uppstod deserterade stora delar av de lokala trupperna och tog då med sig sina vapen, varvid indiska och brittiska trupper fick skickas in för att slå ned veritabla uppror, som under 20-talet. Lord Curzon var då tillbaka i England som utrikesminister, men när han fick höra om detta fällde han lär han ha sagt något som kanske hade tilltalat även de militärer som idag är satta att bekämpa talibanrörelsen i Afghanistan:

“There would be no peace in Waziristan, the land of Wazirs and Mehsuds, until the military steamroller has been passed over the country from end to end”.

Något sådant gjorde aldrig britterna. Man bestämde sig för att leva med problemet istället för att lösa det. Det fanns två skäl till att man överhuvudtaget hade trupp i området. Det ena handlade om att skydda Lahore, Punjab och Sind – lugna områden i vad som nu är de östra och södra delarna av Pakistan, med ett (på den tiden) blomstrande näringsliv – från stamområdenas rövarband. Det andra skälet handlade om europeisk storpolitik: det gällde att hindra Ryssland (och senare Sovjetunionen) från att etablera flottbaser vid Indiska oceanen (här fungerade det neutrala och självständiga Afghanistan som en skyddande buffertstat ända fram till den sovjetiska inmarschen, 1979). Att hålla trupper i Waziristan handlade alltså aldrig om ekonomiska faktorer, utan om att skapa ett “strategiskt djup” åt det brittiska Indien.

Det kan dock vara intressant att titta på hur britterna hanterade insurgentproblematiken i Waziristan på 20-talet. Då handlade det inte om talibaner, IS eller Al Qaida, utan om en liknande rörelse under ledning av en herre vid namn Haji Abdur Razaq. Oroligheter hade blossat upp när anhängare till Razaq (framför allt ur den lokala polisen, ”khassadarerna”) angrep brittiska installationer i området, tog gisslan och lade sig i bakhåll för civila och militära transporter. Då som nu utgjorde upprorsmännen en blandning av till lika delar religiösa fanatiker, politiska rebeller och rena banditer. Som svar på detta påbörjades från de brittiska säkerhetsstyrkorna sida en pacificeringsoperation, i april 1922 med ett tre dagars luftangrepp av RAF mot khassadarpositioner i distriktet Wana, i Sydwaziristan. Tanken var att pressa upprorsmännen till underkastelse, men resultatet blev bara att khassadarerna spred ut sig i den omgivande landsbygden.

Den 6 maj slog man därför ut en markoperation mot khassadarerna genom att överföra en bataljon ur South Waziristan Scouts till Wana, samtidigt som man förstärkte den strategiskt viktiga garnisonen i Razmak (där strider mellan talibaner och pakistanska trupper rasade, nu i höstas). Genom kontinuerlig förstärkning av trupperna kunde man successivt “mätta” Wana med regeringsstyrkor. Genom truppnärvaro i minsta lilla by lyckades man förhindra upprorsmännens verksamhet. 1923 uppgick styrkan till sex bataljoner förlagda till Razmak, jämte en avdelning bergsartilleri, samt åtta mobila bataljoner för förläggning runt om på landsbygden.

Den brittiska metoden för insurgentbekämpning var ett slags föregångare till general David Petraeus “Surge-modell”, som visade sig så framgångsrik i Irak 2008, och bestod i att kombinera relativt bryska militära åtgärder mot stambefolkningen, med ärligt menade förhandlingstrevare och generösa penningsubsidier till de som ville samarbeta. Den grundläggande insikten i den brittiska kolonialpolitiken var nämligen att militära operationer inte kunde bedrivas isolerat. Britterna befordrade därför den politiska processen genom att komma till uppgörelser med stammarna via gemensamma jirgas (rådsslag). Vidare rekryterade man avhoppade rebeller i lokala milisförband, lät khassadarer som ångrade sig komma tillbaka till sina tjänster, byggde läkarstationer och förbättrade vägarna. En annan metod var att spela ut religiösa ledare (mullor) mot de världsliga åldermännen (maliker).

Med undantag för ett mindre uppror under den muslimske fanatikern “fakiren av Ipis” ledning under 30-talet, kom denna metod att fungera tämligen väl fram tills britterna lämnade subkontinenten 1947, och Pakistan bildades. Då och då blossade alltså mindre oroligheter upp, men som alltid kunde slås ned genom en kombination av hårda nypor, förhandlingar och rundhänt kompensation.

När västerländsk trupp skall bedriva framgångsrik insurgentbekämpning idag handlar det om att förstå tumregeln att 80 procent av aktiviteterna måste vara ”civila”, under det att bara 20 procent bör vara militära. Och här handlar det inte om några större skillnader mellan romarnas aktiviteter i Mellanöstern under antiken, britternas i Indien eller dagens insurgentbekämpning i Syrien eller Afghanistan.

Poängen är att veta när militärt våld skall utövas. Det är självklart att urskillningslöst bombardemang kan leda till motvilja hos civilbefolkningen och att man lättare vinner ”hearts and minds” med vänlighet, respekt och pengar. Men samtidigt måste man också förstå att man aldrig heller kan vinna några ”hearts and minds” bland övertygade talibaner eller IS-anhängare. Där måste man låta vapnen tala – och entydigt och utan misskund låta ångvälten rulla fram.

 

Erik van der Heeg

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se