Vänsterpartiets människosyn – En ruggig, och dessvärre sann, historia

  • Onsdag 27 Dec 2017 2017-12-27
E-post 0

Har vi större ansvar för våra närmaste än för främlingar? Självklart har vi det. Naturligtvis har jag större ansvar för det barn jag satt till världen, min dotter, än för alla andra barn i världen. Och självklart skulle jag i första hand rädda min egen dotter ur ett brinnande hus eller ett sjunkande skepp. Det betyder inte att jag hävdar att min dotters värde som människa är större än alla andra barns människovärde. Det är naturligtvis lika – en bärande idé i människovärdesprincipen är just att alla människor har lika värde, ett unikt och okränkbart värde.

Däremot har min dotter ett större värde för mig än vad några andra barn i världen har. Jag älskar henne, och min uppgift är att värna och vårda henne. Eftersom jag valt att bli mamma till henne har jag ett större ansvar för henne än för andra barn. Ett tämligen okontroversiellt resonemang, kan man tycka. Det är ju faktiskt så som den förkrossande majoriteten av alla människor, i alla kulturer, i alla tider har levt och lever. Vi tar hand om våra barn, våra föräldrar, våra syskon och våra vänner. Den känslomässiga bindningen mellan människor innebär ett större ansvar. Rent intuitivt förstår vi att det förhåller sig på detta vis: Att vi har större ansvar för våra närmaste än för främlingar.

Trodde jag i alla fall. På juldagen publicerade GP en gästkolumn skriven av mig på temat ”rädda gärna världen – men ta hand om dina närmaste först”. Mitt resonemang går alltså ut på att varje människa har ett större ansvar för sina närstående än för främlingar. Bakgrunden till mitt resonemang är att jag många gånger stött på människor som gör tvärtom – det vill säga räddar världen innan de tar hand om sina egna barn, åldriga föräldrar, ensamma släktingar. I många år arbetade jag som vårdbiträde inom äldrevården, på Värnhems sjukhus i Malmö. Det gjorde ont i hjärtat att se alla äldre män och kvinnor som aldrig eller ytterst sällan fick besök av sina barn och barnbarn. De var upptagna av andra, viktigare saker. Riktigt märkligt tyckte jag det var när det visade sig att dessa söner och döttrar var upptagna av att åka till Afrika för att vaccinera barn, dela ut soppa på stadsmissionen eller vara volontär för Rädda barnen. Naturligtvis är det bra och föredömliga ting att ägna sig åt – men är det rätt att låta mamma sitta ensam på julafton för att man är upptagen med att arrangera julfirande för hemlösa?

Jag har flera bekanta som växt upp som ”missionärsbarn”. Deras föräldrar har varit i Tanzania eller Bolivia för att frälsa hedningarna och arbeta på missionsstationer – alltså upptagna med att rädda världen – medan de växt upp hos olika släktingar eller på internatskola. Samma upplevelser berättar vänner som har föräldrar inom biståndsbranschen om: mamma och pappa fanns aldrig för dem eftersom de var upptagna med världen. En perifer bekant låter sin treåring stanna på dagis till sex varje dag för att hon ska kunna läsa läxor med barn i förorten, en annan lämnar sina barn ensamma hemma för att sitta på språkcafé och lära nyanlända prata svenska. Listan på exempel kan göras mycket längre – men jag tror att ni förstår vad jag är ute efter. En god människa, en människa som är i grunden god, förstår att hon bör prioritera sina egna barn och åldriga föräldrar. Den som väljer bort sina egna barn för att engagera sig i andra barn gör sig skyldig till ett moraliskt klandervärt beteende och riskerar att skada sitt eget barn känslomässigt.

Detta innebär självfallet inte att jag anser att biståndsarbete eller välgörenhet är något förkastligt. Naturligtvis är det inte heller omöjligt att förena ett engagemang för främlingar med att vara en god förälder, en god anhörig och en god vän. Jag har själv varit med och anordnat julfirande för utsatta människor, arbetat ideellt med barn och ungdomar i kyrkan, varit oavlönad talesperson för Fair Traderörelsen och så vidare. Men – när tiden och orken tryter har jag valt bort mitt ideella engagemang i första hand och koncentrerat mig på mina närmaste och på mitt arbete.

Reaktionerna på det resonemang jag för i min kolumn i GP är faktiskt chockerande. För det första gör det mig djupt bekymrad att så många människor avfärdar en djupt liggande instinkt att ta hand om sin egen avkomma som omoralisk, ond, kylig och cynisk. Jag kan inte låta bli att undra hur alla de människor som definierar mig som cynisk, kylig, ond, oempatisk och så vidare hanterar sina nära relationer. Hur fungerar de som föräldrar, partners, vänner, söner och döttrar när de anser att mitt resonemang att man bör ta hand om sina närmaste först är ”cyniskt”, ”oempatiskt”, ”iskallt”? Om något, så är det väl cyniskt, oempatiskt och iskallt att låta mamma fira jul ensam för att man själv räddar världen? Klarar du av båda samtidigt – go ahead – men om du inte har så mycket tid och kraft bör du prioritera din mamma.

För det andra blir jag oroad över människors tillsynes totala oförmåga att läsa och förstå en text. Att människor som har skrivande som yrke – som Isobel Hadley Kamptz, Csaba Bene Perlenberg, Moa Berglöf, Anton Berg – inte förmår förstå ett enkelt resonemang är förvånande. Att de dessutom delar och uppmuntrar uttalanden om mig av typen ”jag mår illa när jag ser Ann Heberlein”, ”Ann Heberlein är som en trafikolycka i slowmotion” gör mig också ganska förbryllad. Det här är ju människor – kanske i all synnerhet Moa Berglöf, tidigare talskrivare åt Reinfeldt, som ofta och gärna påstår sig hävda god ton på sociala medier. Att flera av dem läser ord och påståenden som inte går att finna i min krönika är också ytterst märkligt. Nej, jag har aldrig, varken i den aktuella GP-texten eller i andra texter, använt ord som ”godhetsapostel” och ”godhetsindustri”, vilken varenda läskunnig person med lätthet kan konstatera.

För det tredje gör det mig riktigt beklämd att bevittna vänsterpolitikers onyanserade påhopp på min person, i all synnerhet när de anspelar på min psykiska hälsa. Ett – av flera – exempel är den diskussion som pågår på riksdagsledamoten Karin Rågsjös (V) facebooksida. Rågsjö delade min kolumn med kommentaren ”en iskall krönika långt från julens egentliga budskap”. Det står henne fritt att tycka, och de förklenande påståenden om min person och min karaktär som sedan följer kan jag leva med. En Patrik Olofsson, politisk sekreterare i V, skriver att jag har ”en nazistisk människosyn”. En annan vänsterpartist skriver att jag är ”en stor subba”. Vidare påstås jag vara en ”egoistisk kapitalist”, ”genomsyrad av bitterhet”, ”en liten människa med stort ego”, ”fruktansvärd” och så vidare. Sånt är jag van vid, och i ärlighetens namn bekommer det mig inte längre. Men – när en sjuksköterska inom psykiatrin vid namn Lotta Back, tillika gruppledare för vänsterpartiet i Sörmland, hävdar att jag är sjuk och att det är oansvarigt av GP att publicera en sjuk människa har anständighetens gräns faktiskt överträtts.

Det är ytterst allvarligt att en person som är sjuksköterska inom psykiatrin angriper en person med hänvisning till hennes psykiska hälsa. För det första är det att betrakta som förtal och faktiskt åtalbart. Back uttrycker ringaktning för min person med hänvisning till mitt handikapp – jag har diagnosen bipolär typ två – något som vänstermänniskor brukar definiera som ”funkofobi”. För det andra sänder det mycket tråkiga signaler till alla de människor som, i likhet med mig, har en psykisk diagnos eller lider av psykisk ohälsa. Vilka signaler sänder det till Backs patienter? Och hur lämplig är Back i att delta i diagnostisering av patienter när hon sjukdomsförklarar åsikter som hon inte delar? Att avfärda en meningsmotståndare som psykiskt sjuk bidrar till att skapa skam och rädsla hos alla oss som faktiskt har någon form av psykisk ohälsa. Ska vi tvingas dölja vår diagnos? Smussla, ljuga och vara rädda för att vår sjukdom ska användas emot oss, som ett argument för att vi inte bör tas på allvar och måste beläggas med munkavle?

För det fjärde bör Lotta Back, utbildad psykiatrisjuksköterska som hon är, veta att de flesta människor med min diagnos lever helt normala och välfungerande liv med hjälp av medicinering, goda vanor, tillräckligt med sömn och regelbunden motion. Så ja, tackar som frågar, jag mår faktiskt riktigt bra.

Avslutningsvis är jag mycket intresserad av att få besked om hur Vänsterpartiets partiledare och övriga ser på Karin Rågsjös och Lotta Backs människosyn. I all synnerhet Back ger uttryck för en direkt fascistisk syn på människan. Är detta en syn på människan som Vänsterpartiets ledning ställer sig bakom? Anser Jonas Sjöstedt att människor med psykiska diagnoser bör förbjudas att yttra sig, att de bör censureras och förhindras att bli publicerade? Likheterna med kommunistdiktaturers strategier att tysta oppositionella är inte helt aptitliga.

Är Lotta Back lämplig att vara gruppledare i Vänsterpartiet? Är det lämpligt att en människa som uttrycker starkt förakt för människor med psykisk ohälsa är talesperson för Vänsterpartiet i sjukvårdsfrågor? Vidare skulle det vara spännande att ta del av vad Lotta Backs arbetsgivare, Sörmlands landsting, anser om att en av deras anställda ställer diagnoser på människor de aldrig mött via Facebook. 

 

Ann Heberlein

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se