Björnen vaknar: A2/AD – en plan för seger (del 3)

Idag söndag inleds Rikskonferensen Folk & Försvar på högfjällshotellet i Sälen, och en central fråga under evenemanget kommer att vara säkerheten i vårt närområde och här står givetvis Ryssland och dess kapaciteter i fokus. Det nya 10-åriga beväpningsprogram som trädde i kraft vid årsskiftet innebär en fortsättning på det föregående, från 2008, med storsatsning på robot- och missilvapen.

Förmodligen kommer en stor del av presskommentarerna, i så mån som det handlar om utländska hotbilder, att handla om Rysslands kärnvapenprogram, men mer intressant enligt min mening, är den ytterst medvetna upprustning som skett på den konventionella sidan och som riskerar att förändra hela den strategiska situationen i Europa. Det handlar om den doktrin som ryssarna utvecklat för att neutralisera det luftherravälde som västmakterna, närmast kunnat se som en naturlag under de femtio åren.

Samtliga västerländska doktriner för storskalig krigföring har sedan andra världskriget gått ut på att erövra ett luftherravälde som när det väl är etablerat möjliggör alla andra militära åtgärder. Varken Sovjetunionen eller senare Ryssland har haft någon möjlighet att göra västmakterna, och framför allt USA, rangen stridig på detta område. Man har helt enkelt inte haft teknologisk kompetens eller ekonomiska muskler för att utveckla ett sammanhållet system i klass med det som Nato förfogar över. Man har legat efter vad gäller flygplanens prestanda och beväpning. Man har inte kunnat replikera förmågor som lufttankning, signalstörning, målfattning och stridsledning via flyg- och satellitburna system. Man har helt enkelt varit sämre på alla plan.

Svaret har därför blivit att inte spela med i Natos spel. Ryssland har istället koncentrerat sina resurser på att utveckla en doktrin för att helt enkelt spärra av stora geografiska områden för västerländska luft- och sjöstridskrafter. Om Nato inte kan ingripa med sitt flyg över en viss krigsskådeplats, låt oss säga Baltikum, har oddsen i ett slag tippat över i rysk favör och plötsligt kommer den numerära överlägsenheten vad gäller pansar och mekaniserat infanteri att återigen kunna spela samma roll som under andra världskriget. Denna doktrin kallas av Nato för A2/AD – en förkortning som står för ”Anti Access/Area Denial”.

Principen att förvägra fienden tillträde till ett specifikt område är sannerligen ingen nyhet i krigskonstens historia. I sin bok om de galliska krigen, De bello gallico, beskriver exempelvis Julius Caesar utförligt hur han inför ett slag lät lägga ut spanska ryttare för att gallernas rytteri inte skulle ha möjlighet att angripa romarna i flanken. En annan, lite modernare metod, är naturligtvis anläggandet av stora minfält för att hindra fienden från att obehindrat manövrera sina styrkor till lands eller till sjöss. Vad vi talar om när det gäller A2/AD handlar dock om inrättandet av ett slags jättelika kupoler med en diameter på upp till 600 kilometer och en höjd på kanske 20.000 meter där inga typer av fientliga flyg- eller sjöstridskrafter skall kunna operera utan att omedelbart kunna neutraliseras.

Ryssarna arbetar just nu med uppbyggandet av sex stycken sådana exklusionszoner. Dels handlar det om två stycken av rent defensiv karaktär runt Moskva och Sankt Petersburg, men också om fyra stycken zoner med en lite mer dubiös funktion. Vi har en zon runt Murmansk med syfte att skydda Norra flottan, den ryska marinens starkaste komponent med förfogande över 60 procent av de samlade ryska sjöstridskrafterna. En annan ligger koncentrerad kring Kaliningradexklaven vid Östersjön, den tredje på Krimhalvön och Sevastopol och så har vi en fjärde som just nu är under uppbyggnad med fokus kring den ryska flottbasen Latakia i Syrien, med syfte att dominera östra Medelhavet.

En A2/AD-bubbla inbegriper luftvärn, sjömålsrobotar, ballistiska robotar med kort- eller medellång räckvidd, samt kryssningsrobotar – allt med mycket hög precision. Placeringen av de olika zonerna – från Ishavet och ned till Medelhavet och med särskild koncentration av kapaciteten till Kaliningrad och Krim – har som yttersta syfte är att förvägra Nato möjlighet att få tillträde till strategiskt viktiga områden inom alliansen, som Polen och de baltiska staterna, men också att ge ryssarna fria händer vid händelse av att man beslutar att agera offensivt i skydd av bubblan. Nato har förvisso tillgång till egen A2/AD-kapacitet, bland annat i form av Patriotrobotar, men saknar de kvantiteter och det djup som ryssarna besitter med sina system. På luftvärnssidan kan man nämna de ryska S-300- och S-400-systemen och deras efterträdare S-500, samt de korträckviddiga systemen av typen BUK, som ingår organiskt i flera ryska brigader. Här finns också fartygsburna system som kryssningsroboten SS-N-30A Kalibr för bekämpning av markmål och den ballistiska SS-N-27 Sizzler. Fientliga flottenheter kan också bekämpas med hjälp av K-300 P Bastion och P-800 Oniks. På landsidan, för bekämpning av bland annat fientliga fasta installationer, har vi också den ballistiska kortdistansroboten Iskander, som just nu håller på att placeras ut i Kaliningradexklaven och beräknas ha en räckvidd som täcker in Gotland och stora delar av Sydsverige.

För närvarande har Nato ingen silverkula för att sticka hål på ryssarnas A2/AD-bubblor. Ryssarnas diversifierade och överlappande system riskerar att göra stora delar av Östersjön och de baltiska staterna till en de facto no-go zone för Natos flyg- och sjöstridskrafter. För att återställa balansen med ett kvalitativt övertag för Natostyrkorna måste alliansen utveckla och placera ut markbaserade robotar som i ett tidigt skede kan slå ut det ryska luftvärnet. Om väl detta har gjorts kan luftherravälde etableras och utifrån detta skulle man kunna få A2/AD-bubblan att falla ihop som ett korthus. Men någon kapacitet finns för närvarande inte på plats som skulle kunna garantera ett sådant utfall. Tills detta väl åtgärdats kommer Östersjöområdet vara den plats där det är mest sannolikt att en kris skulle kunna leda till ett krig mellan Nato och Ryssland. Här gränsar kontrahenterna till varandra – och här finns de två geografiska platser som rent strategiskt kommer att vara vad striden kommer att stå om i händelse av krig.

Dessa två platser är Gotland och den så kallade Suwalkikorridoren mellan Polen och Litauen. Om Ryssland skulle gå anfallsvis tillväga mot de Baltiska staterna är det av yttersta vikt att västalliansen snabbt kan tillföra förstärkningar till Polen och Baltikum. På grund av A2/AD-bubblan över Kaliningrad kan detta bara göras på två sätt, antingen luft- och sjövägen över Sverige till Estland och Ventspils och Rigaområdet i norra Lettland, eller också landvägen genom Suwalkikorridoren. Den ryska A2/AD-bubblan täcker inte in hela Östersjön och de norra delarna av Baltikum, utan där kan striderna föras på västmakternas villkor. I Suwalkikorridoren kommer kontrahenternas respektive luftförsvarsförmågor störa ut varandra och den avgörande faktorn kommer åtminstone inledningsvis vara hur snabbt den numera mycket respektingivande polska armén hinner mobilisera och få förstärkningar från Västeuropa.

Det enda sätt på vilket ryssarna skulle kunna förstöra spelet helt och hållet för Nato och vinna detta krig blir då genom att besätta Gotland och upprätta en A2/AD-bubbla över denna ö. Med robotar av typerna S-400, Bastion och Oniks på plats blir det hart när omöjligt för Nato att förstärka balterna norrifrån, samtidigt som Östersjön i ett slag förvandlas till ett ryskt mare nostrum, utan möjligheter för Natos marina stridskrafter att operera. Det är här som Sveriges speciella belägenhet kommer in, dels i egenskap av innehavare av Europas kanske mest strategiskt intressanta landplätt, det vill säga Gotland, och dels i egenskap av att vi för närvarande står utanför den fria världens militära allians, nämligen Nato.

Bryter ett krig ut i Europa kommer det att ske på grund av att någon fullkomligt idiotisk sak inträffar i Baltikum (för att parafrasera den tyske järnkanslern Bismarck). Risken för att något sådant inträffar är för närvarande högre genom två faktorer där västmakterna uppvisar en komparativ svaghet vis-à-vis Ryssland. Det ena handlar om att det ännu inte finns något militärtekniskt universalmedel för att neutralisera de ryska A2/AD-bubblorna, och det andra handlar om att det finns ett stort hål i Natos norra flank på grund av oklarheten i Finlands, och framför allt Sveriges relation till alliansen.

Denna alliansfrihet kanske hade tjänat Sverige väl i händelse av att det kalla kriget vid något tillfälle hade blivit ”hett”, och så länge som Ryssland kallades Sovjetunionen. Men idag är situationen faktiskt den omvända. Sveriges alliansfrihet är snarast något som ytterst skulle kunna framkalla aggressioner mot Baltikum och i förlängningen även oss själva. Ett Sverige som inte är fullt integrerat i västalliansens planering och historiskt sett mycket svaga egna resurser, gör det lättare för ryssarna att kontemplera militära alternativ i händelse av kris. Att vi dessutom står utanför Natos kärnvapenparaply får den tråkiga konsekvensen att tröskeln för ryssarna att sätta in mindre taktiska kärnvapen mot just vårt land är betydligt lägre, än om vi hade varit ett Natoland. Vad skall Sverige göra om taktiska kärnvapen sätts in för att slå ut flottbaserna i Karlskrona och Muskö, våra flygflottiljer och stridsledningscentraler, innan en invasion av Gotland? Vi har inga vedergällningsverktyg; det är jämförelsevis riskfritt för vår fiende.

Som det strategiska läget ser ut i Europa idag är Sveriges såväl geografiska, som politiska positionering en garant för att vi i händelse av krig är ett av de länder som kommer att råka särskilt illa ut. Vår geografi kan vi inte göra så mycket åt, men det kan vi när det gäller vilka beslut som fattas. Om Sverige önskar fred och stabilitet i Europa och vårt närområde är en ansökan om Natomedlemskap det bästa vi kan göra.

 

Erik van der Heeg 

 

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.