Björnen vaknar: Strategi och doktrin tar form (del 2)

Björnen vaknar: strategi och doktrin börjar ta form (del 2)

Den stora moderniseringen av den ryska krigsmakten som tog sin början under 2008 i akt och mening att anpassa den ryska militären till dagens situation har kombinerats med en liknande transformation av målsättningar på storstrategins och den operativa doktrinens område. Det här involverar i högsta grad vårt eget land, och det kan därför vara värt att titta lite närmre på detta inför Folk & Försvarskonferensen, som tar sin början nu den 13 januari i Sälen.

Värt att notera är hur de ryska strategiska ambitionerna formuleras i Programmet för en nationell säkerhetsstrategi, som undertecknades hösten 2015 av president Vladimir Putin. En hel del i detta dokument är väl att betrakta som rena självklarheter och snömos, men här finns flera intressanta detaljer. Enligt dokumentet är upprätthållandet av Rysslands intressen beroende av framgången inom följande områden:

  • Uppbyggnaden av Rysslands militära förmåga
  • Bibehållandet av politisk och social stabilitet inom landet
  • Förbättring av medborgarnas levnadsstandard
  • Bevarandet och utvecklingen av den ryska kulturen
  • Förbättring av ekonomin
  • Stärkandet av Rysslands position som världsmakt

Programförklaringen skiljer sig inte så fruktansvärt dramatiskt från den föregående från 2009, men det förtjänar att påpekas att kulturfrågorna har fått en framskjuten plats i dokumentet som särskilt vitala för Rysslands nationella intressen – och nyckelformuleringen torde väl vara ambitionen ”att bevara och stärka traditionella ryska andliga och sedliga värden”, vad nu detta kan handla om.

Vidare är man mycket tydligare när det handlar om vilka ”fiender” man har att göra med. Som hot mot ryska nationella intressen pekar man bland annat ut fristående internationella humanitära organisationer (så kallade ”NGOs”), sociala medier på Internet, i så mån som de är baserade utomlands (som Facebook och Twitter), samt demokratirörelser i det nära utlandet, om de tenderar att orientera sig mot väst (som vi har sett med ”färgrevolutionerna” i Georgien och Ukraina).

Mest häpnadsväckande är, enligt min mening, att dokumentet från 2015, med namns nämnande, pekar ut USA och Nato som fiender. Västmakternas verksamhet beskrivs som ”destabiliserande” och ett direkt ”hot mot rysk nationell säkerhet”. Denna typ av odiplomatiska örfilar varken ville eller vågade den ryska statsledningen dela ut gentemot stater, som man ändå ansåg sig stå på vänskaplig fot med i dokumentet från 2009. Den bakomliggande orsaken har med all säkerhet att göra med bitterheten inför den sanktionspolitik som USA och EU infört efter annekteringen av Krim, 2014.

Rysslands ekonomi liknar idag mer något som man skulle kunna förvänta sig hos ett land i Tredje världen, än en modern industrination. Framför allt är man oerhört beroende av att kunna exportera olja och gas. De mycket låga priserna på detta område under senare år (som till stor del kan förklaras genom produktionsökning i USA och de arabiska Gulfmonarkierna) har särskilt drabbat de ryska och iranska ekonomierna. Dessutom är Ryssland beroende av import av elektroniska komponenter för att kunna genomföra moderniseringen av sin krigsmakt. Vad gäller landstridskrafterna är mellan 40 och 90 procent av alla högteknologiska vapensystem beroende av utländska komponenter och när vi kommer till flottan kan man konstatera att samtliga system är beroende av utländsk import. Embargopolitiken har saktat ned den ryska upprustningen, men inte fått den att avstanna.

Vad gäller utvecklingen av militära doktriner handlar det givetvis om att anpassa dessa utifrån vilka man tänker sig att man kommer att på slagfältet – och som Programet för en nationell säkerhetsstrategi med all önskvärd tydlighet gör gällande handlar det för ryssarna vidkommande om USA och Nato. Vi befinner oss långt bort från 1990-talets halkyoniska dagar då ryska politiker, i likhet med med sina kollegor i väst, kunde enas om att vi gemensamt stod inför ett akut hot, i form av radikalislamism, och ett kroniskt hot, i form av Kinas växande makt. Denna syn delades dock aldrig av rysk militär på stabsnivå och den mäktiga underrättelsetjänsten. Här levde de gamla instinkterna om västmakterna som den främsta rivalen kvar – och i och med den forne KGB-agenten Vladimir Putins uppstigande till makten kunde denna omvärldsanalys återigen bli den dominerande.

Förändringen av rysk doktrin handlade framför allt om de erfarenheter man drog av USA:s och Storbritanniens insatser under Kuwaitkriget 1991 och Irakkriget 2003. Här kunde man studera hur västmakterna två gånger i rad med hjälp av den doktrin med vilken man skulle utkämpa ett konventionellt Tredje världskrig i Europa på ett par veckor lyckades pulverisera Mellanösterns i särklass mäktigaste militärmakt, som i allt var klonad efter sovjetisk modell, vad gällde utrustning, taktik och operativt tänkande.

Det västerländska sättet att föra krig går i korthet ut på att du alltid slår mot motståndarens komponenter med dina egna närmast högre komponenter. Man skulle kunna exemplifiera det så här: först använder du eget flyg för att slå ut motståndarens flyg och vinna luftherravälde; när du väl uppnått detta använder du eget flyg för att slå ut motståndarens pansar; därefter använder du eget pansar för att slå ut hans kvarvarande infanteri; när väl det är gjort använder du eget infanteri för att ta hans terräng och rensa upp bland kvarvarande motståndsfickor.

Nyckeln är här luftherravälde och enorma resurser har i väst lagts på att utveckla överlägsna flygvapensystem. Det handlar här inte bara om flygplanen själva och deras beväpning, utan om utvecklingen av lufttankningssystem för att maximera räckvidd, stridsledning i form av exempelvis AWACS-plan, som ger piloterna överblick över stridsrummet, stealthteknik för att göra planen osynliga och avancerade luftburna plattformar för att störa ut fiendens radar och kommunikationer. Allt bygger på den överlägsna teknologi som bara kapitalistiska västerländska samhällen är förmögna att utveckla – och vinsten handlar om att generera en kvalitet som i varje läge slår kvantitet.

Vad den ryska militären nu förstod var att Sovjetunionens massarméer knappast hade kunnat vinna ett krig i Europa, vare sig det hade förts konventionellt eller begränsats till användandet av taktiska kärnvapen. Det spelar ingen roll hur många pansardivisioner du besitter om du väl har förlorat luftherraväldet. Du befinner dig nu i ett kvalitativt underläge som omöjligen kan hämtas in. När du väl har förlorat himlen faller din kontroll över jorden närmast automatiskt. Motståndaren kan mycket väl låta din första anfallsvåg rulla på, väl medveten om att han har alla möjligheter i världen att riva upp dina försörjningslinjer och slå mot förstärkningstrupper som koncentrerats bakom frontlinjen. Så småningom får de ledande förbanden slut på drivmedel och ammunition och motståndaren kan nu börja plocka bort dem ett efter ett, utan större risk för honom själv. Han har vunnit; du har förlorat.

Krigen i Mellanöstern 1991 och 2003 blev en ögonöppnare för alla säkerhetsansvariga i Ryssland – men även i Kina. Man såg nu att styrkesammansättning, utrustning och doktrin var hopplöst föråldrade. Man skulle kunna likna deras belägenhet med den som de sudanesiska mahdistyrkorna befann sig i inför slaget mot Kitcheners brittiska expeditionskår vid Omdurman, 1898. Vad hjälpte det att Khalifan hade befäl över mångdubbelt större trupper besjälade av helig islamisk vrede, tillgång till alldeles utmärkta hästar, samt spjut och svärd av yppersta klass, när britterna hade Maxim-kulsprutor, repetergevär och förbindelse med fartygsartilleri via optisk telegraf?

Men vad skulle ryssarna göra åt denna brutala och en smula förnedrande insikt? Till att börja med gjordes ingenting för att utmana Nato och föra ett framgångsrikt krig på en framtida europeisk krigsskådeplats. Istället satsade man på att bygga upp stridskrafter för att bekämpa insurgenter, företrädesvis i Kaukasus, och en snabbinsatsstyrka som skulle kunna utöva tryck på vad man i Ryssland kallar det nära utlandet – det vill säga de forna sovjetiska republikerna. Men steg för steg, och framför allt sedan 2008, började man utveckla en ny doktrin med både defensiv och offensiv potential. Man var väl medveten om att man alltid skulle ligga efter västmakterna vad gäller högteknologi och aldrig kunna besegra Nato i det spel som västmakterna själva hade bestämt reglerna för, nämligen en strid som tar sin utgångspunkt i en initial kamp om luftrummet mellan flygvapenstyrkor. Men om motståndaren spelar poker och bara vinner, får väl du utmana honom på schack istället, tycktes ryssarna tänka.

Från och med 2008 började alltså Ryssland att implementera ett helt nytt tänkande vad gällde militär doktrin och ungefär två år senare skapas i Natokretsar ett namn för vad ryssarna håller på med, nämligen den ruskiga akronymen A2/AD, vilket kanske mest låter som något slags robot från filmerna om Stjärnornas krig, men som i själva verket står för ”Anti Access/Area Denial”. Innebörden av detta handlar om att med militära medel skapa jättelika geografiska bubblor, där Nato inte skall kunna operera med de vapensystem där de har ett markant övertag över Ryssland, nämligen till vad gäller sjö- och i luftstridskrafter.

Egentligen är detta ingenting nytt i sig – principen att förvägra motståndaren tillträde till geografiska områden du själv anser vara av strategisk vikt är lika gammal som kriget självt. Om Nato inte kan vinna luftherravälde över de platser där ryssarna valt att operera har västmakternas övertag neutraliserats och magin är bruten. På söndag tänkte jag presentera vad A2/AD egentligen innebär och vad den har för implikationer för framtida europeisk säkerhet. Dessutom tänkte jag berätta lite om Sveriges roll i denna nya militära miljö som håller på att växa fram. Det fanns en möjlighet under kalla kriget att Sverige genom sin alliansfrihet och neutralitet hade kunnat stå utanför en europeisk konflikt. Så är inte fallet nu. Tvärt om ligger vi i Sverige på många sätt i brännpunkten för ett framtida storkrig, genom vår geografiska belägenhet (som vi ju inte kan göra något åt) och våra politiska beslut (som vi faktiskt kan påverka i högsta grad). Det är om detta som nästa artikel kommer att handla.

 

Erik van der Heeg

 

Del 1 finner du här.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.