Björnen vaknar: Transformationen av den ryska försvarsmakten (del 1)

Rysk soldat i Palmyra

En av de frågor som kommer att dryftas under årets konferens Folk & Försvar i Sälen (säkerhetspolitikens eget lilla Almedalen) handlar om Sveriges relation till Nato. Och oavsett vilken hållning man har till ett framtida medlemskap måste man ändå notera att resonemanget, för att det överhuvudtaget skall kunna föras, förutsätter att vi har postulerat en fiende som skulle kunna hota Sverige och Sveriges intressen.

Det är inte alltid vi nämner denna fiende vid namn, men här på Ledarsidorna.se kan vi definitivt göra det. Det handlar förstås om Ryssland. Det kan därför vara av intresse att orientera sig lite grann om vilka kapaciteter denna makt har, innan man ger sig in i diskussionen om hur Sverige skall säkra sin frihet och sitt oberoende – inom en allians av likasinnade, i samarbete med en sådan allians, eller utanför.

Men var det inte så att vi bara för ett tiotal år sedan såg Ryssland som en militärmakt på dekis? En nation vars svaghet tillät såväl Sverige, som en lång rad andra länder att rusta ned i den fasta tron att ett krig mellan stormakter inte längre var möjligt? Jo, så var det; men det visade sig vara fel. Ryssland är återigen tillbaka på världsarenan som den kanske viktigaste säkerhetspolitiska faktorn, åtminstone utifrån Sveriges horisont. Hur kunde nu detta ske?

Vi är alla en produkt av vårt förflutna – och den ryska krigsmakten är inget undantag. Efter Sovjetunionens kollaps kom det nya Ryssland att ärva såväl de militära doktriner som utvecklats under kommunisttiden, men också de stora mängder materiel som fanns i Ondskans imperiums alla arsenaler. Problemet var initialt ekonomiskt. Ryssland ärvde en enorm militärapparat men kunde inte underhålla den – underhåll, löner, utbildning, ja allt befann sig i en stagnationsprocess. De som är tillräckligt gamla för att minnas 90-talet kommer säkert ihåg alla dessa bilder som kablades ut över världen med örlogsfartyg som låg och ruttnade vid kaj, piloter som inte kunde flyga på grund av bristande drivmedel och officerare som drygade ut lönen genom att sälja uniformspersedlar och materiel på svarta börsen.

Hur djupt den ryska krigsmakten hade fallit tillbaka blev smärtsamt tydligt under det första Tjetjenienkriget, 1994-95. Här kan man notera problem vad gällde organisationen, som var dimensionerad för att mobilisera en jättearmé, med miljontals reservister, med sikte på att föra ett konventionellt krig, vilket inte var fallet med de bittra insurgentstriderna i norra Kaukasus. Här hade ryssarna behövt en välutbildad, välutrustad och välproportionerad snabbinsatsstyrka av västerländskt snitt, men det hade man inte. Det första Tjetjenienkriget bringade den ryska krigsmakten i sådant vanrykte att det inte är helt förvånande att föreställningar om att vi nu inträtt i den eviga fredens era faktiskt kunde breda ut sig på många håll här i väst.

Att formera en sådan insatsstyrka var något av det första som ryssarna tog i tu med under slutet av 90-talet. Till en början byggdes denna upp kring marininfanteriets trupper (som då ansågs hålla bäst klass), samt GRU:s (den militära underrättelsetjänstens) Spetznasförband. Resultatet visade sig snart under det andra Tjetjenienkriget, 1999-2004, som på det hela taget gick ryssarnas väg. Utanför denna ”kader” rådde dock samma problem som tidigare, med en arkaisk organisationskultur och föråldrad utrustning, framför allt på områden som innefattade command-and-control, kommunikation och underrättelseinhämtning, det vill säga områden som är teknologiskt intensiva.

Problemen blev uppenbara under Georgienkriget, 2008, vilket fick den ryska statsledningen under ledning av Vladimir Putin att besluta om en total reformering av den ryska krigsmaktens hela ”arkitektur”. Arbetet skedde under ledning av dåvarande försvarsministern Anatolij Serdjukov och inbegrep bland annat följande åtgärder:

  • Minskning av den ryska krigsmaktens numerär till en miljon man.
  • Reducera antalet officerare
  • Centralisera utbildningen från 65 specialiserade krigsskolor till 10 tvärdisciplinära militära utbildningscentra
  • Inrätta en stamanställd underofficerskår efter västerländsk modell
  • Minska generalstaben
  • Lägga ut logistiska funktioner på civila inrättningar
  • Omvandla armén från en struktur baserad på underbemannade divisioner till fullbemannade brigader med ”inbyggda” logistiska komponenter
  • Ersätta regementena som flygvapenorganisations grundkomponent med ett system byggt på flygbaser
  • Öka snabbinsatsstyrkans globala slagkraft genom att ersätta marininfanteriet med luftlandsättningstrupper (”VDV-trupper”), som organisationens operativa ”ryggrad”. VDV utgör dessutom numera, tillsammans med rakettrupperna, ett eget vapenslag inom den ryska krigsmakten vid sidan av armén, flottan och flygvapnet

Allt detta kostar naturligtvis pengar och ett principbeslut var att helt enkelt ge krigsmakten de pengar den behöver för att lösa sina uppgifter. Man kan konstatera att försvarsbudgeten också har ökat, från 30,7 miljarder dollar (i 2017 års penningvärde), 2008, vilket motsvarade 2,4 procent av statsbudgeten, till årets 60,8 miljarder dollar, vilket motsvarar 4,5 procent. En fördubbling på tio år, med andra ord. Att Serdjukovs arbete delvis burit frukt har också visat sig under senare tid, framför allt under annekteringen av Krim från Ukraina, 2014. De disciplinerade och välutrustade VDV-/Spetznasförband som uppträdde under denna konflikt kontrasterar starkt mot de förband som deltog under det första Tjetjenienkriget.

Att ryssarna numera kan ägna sig åt global power projection har också visat sig under kriget i Syrien, där man med viss möda lyckades underhålla en ren expeditionsstyrka i storleksordningen 4000 man under ett par års tid till välbehövligt stöd åt den syriske diktatorn Al-Assad. Det här kanske inte låter så märkligt, men när det gäller global power projection är detta en utomordentligt komplicerad militär uppgift som inte kan genomföras av fler än en handfull stormakter. Under efterkrigstiden är det bara USA, Storbritannien och Frankrike som har haft denna kapacitet. Det gamla Sovjetunionen hade förvisso en jättelik krigsmakt, men på grund av styrkesammansättningen skulle de aldrig kunna genomföra ett krig av den typ som Storbritannien så segerrikt utkämpade mot Argentina om Falklandsöarna, 1982. Sovjetunionen kunde marschera in med ett hundra divisioner i ett angränsande land, men inte skicka en expeditionsstyrka för att vinna ett krig på andra sidan jordklotet. Detta har inte heller Ryssland förmått förrän under de sista åren – och har därigenom blivit medlem i en liten och ytterst exklusiv klubb, där inte ens Kina kommer att kunna vara med på många år.

Detta är alltså vad vi har emot oss: en militär stormakt med kapacitet att operera på samtliga nivåer av militära konflikter. Jag tänker i en kommande artikel fokusera på rysk militär doktrin och strategi, och vilka resurser detta land har i samband med kris, konflikt eller – Gud förbjude – krig i vårt närområde.

 

Erik van der Heeg

 

Del två finner du här

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.