Dagens partier representerar vare sig väljare eller ideologier

Markus Allard. Foto: Eget

Den representativa demokratin förändras. Relationen mellan politiker och väljare har tidigare präglats av ett ömsesidigt intresse av varandra.  Väljarna röstade fram sina politiker för att få sina behov tillgodosedda. Det fungerande. Politikerna löste väljarnas problem och belönades med fortsatt förtroende i form av röster. 

I Sverige möjliggjordes en fungerande representativ demokrati bland annat av våra folkrörelser men också av de ekonomiska förutsättningarna som möjliggjorde ett stort reformutrymme.

Representanterna var, vid rösträttens införande, oftast direkt länkade till sina respektive folkrörelser. De fem huvudsakliga partierna i den svenska demokratins historia (V, S, C, L, M)   kan spåra sin ursprung till en tid då dessa var mer eller mindre direkta parlamentariska utskott för klassers och folkrörelser intressen. Representanterna hade till uppdrag att förbättra för den egna gruppen.

Det fanns dessutom tillräckliga ekonomiska förutsättningar för att, via staten, leverera lösningar på väljarnas vardagliga problem. Därigenom kom också behovet av folkrörelserna att vissna bort eftersom representanterna kunde lösa problemen via statsapparaten.

Att folkflertalets intressen kunde tillgodoses via staten var en bidragande orsak till varför vi svenskar kom att odla en nästintill sjuklig tilltro på den. Det var överhuvudtaget möjligt att kunna kräva och förvänta sig något av inte bara politikerna, av självaste staten.   Över tid har det politiska representationsuppdraget förändrats. Det finns inte längre några folkrörelser som förbinder politikern till plikten att tjäna den egna gruppen.

Dagens politiker har svävat långt bort från sina tidigare generationers förlagor och har på ett tryggt avstånd formerat något som kan liknas vid en klass i sig, eller ett klasskikt i sig. Här samlas såväl aktiva politiker som före detta politiker, bara det att de sistnämnda numera kan titulera sig som landshövdingar, konsulter eller direktörer inom offentlig sektor.

Vilka finns dagens partier till för? 

De finns till för sig själva. M är i första hand till för politiker och tjänstemän inom M, detsamma gäller givetvis S och alla andra partier i den svenska riksdagen. Dessa partier styrs, i realiteten, knappast av dess medlemmar. De styrs av den interna professionen. Politiken är för dessa människor, inte ett sätt att tjäna en folkrörelse, politiken är en födokrok. En mycket generös sådan, vilken bidrar till att ännu mer avskärma dessa “folkvalda representanter” från folkflertalets vardag.  Politikerskiktets materiella intressen är avgörande för att förstå politikens utfall och i förlängningen också varför den representativa demokratin fått problem.

Att tillgodose väljarnas behov och förväntningar har blivit allt svårare för dagens politiker. För det första finns det en materiell begräsning sett till de ekonomiska förutsättningarna och reformutrymmet. För det andra finns det en intressekonflikt mellan politikerskiktets existens och väljarna.

Den yttrar sig bland annat i form av en konflikt om beslutanderätten. När väljare inte får sina problem lösta av politikerna tar de till demokratiska innovationer såsom folkomröstningar, folkinitiativ, namninsamlingar och kanske till och med bildar nya partier. Att väljare lägger sig i politikernas inslagna kurs riskerar inte bara politikerskiktets egna planer, det hotar i förlängningen deras existensberättigande. Om väljarna kan ta saken i egna händer, vad ska vi då med dagens politiker till? Politikerna får incitament till att dra sig åt mer teknokratiska ståndpunkter. Allt fler makthavare börjar yra om hur “demokratin” måste skyddas från folket.

I ekonomisk och resursfördelningsmässig mening står höjda politikerarvoden, fallskärmar och taxinotor i konflikt med folkets behov av reformer, oavsett om det är tandvård, assistans, pension, skattesänkning eller BB. Politikerbidragen är inte enorma belopp i statsbudgeten, men det är viktiga belopp för att förstå formerandet av politikerna som klasskikt.

Motsättningen mellan politikerna och väljarna förstärks också av den förda politikens innehåll. Det finns materiella incitament för politiker att vända sig till organiserade röstbaser i form av klaner eller etniska enklaver. Det kanske inte förklarar den förda migrationspolitiken, men faktum kvarstår att om politiken förts utifrån folkflertalets materiella intressen hade den sett väldigt annorlunda ut…

Sveriges representativa demokrati präglas inte längre av ett ömsesidigt intresse mellan väljare och politiker, istället har den fått en mer antagonistisk karaktär. Politikernas formering av sig själva som klasskikt bidrar starkt till denna antagonism.

Här kan en ny central, komplimenterande, politisk motsättning skönjas. Vi förleds ofta till att tro att den centrala konfliktlinjen står inuti parlamentet, inte utanför. Kanske kan man vara såpass uppviglande att man frågar sig om det inte i själva verket finns en konfliktlinje mellan parlamentet och folket. Den frågan kan nog komma att aktualiseras allt mer i takt med att Sveriges ekonomiska och sociala problem tilltar.

Svensk kultur kommer prägla det som svenska politiker vill stämpla som svensk populism. De materiella förutsättningarna och politikernas vilja kanske inte längre finns när det gäller att tillgodose väljarnas behov i den utsträckning väljarna förväntar sig, men förväntningarna från väljarna finns kvar. Dessa förväntningar är dessutom djupt internaliserade i vår kulturella idé om vad samhället är och ska vara.

Kommer partierna revidera sin modernare relation till folket genom att omvärdera syftet med sin existens, kommer de försöka att bli – interna inkvisitionen till trots – “mer populistiska” och tillmötesgå folkflertalet för att klara sig kvar? Eller kommer de likt den franska adeln under 1780-talet att förstå att det hela håller på att braka samman och istället eskalera tempot på den inslagna vägen tills det inte längre går?

 

Markus Allard

 

Om författaren:

Markus Allard är partiledare för det lokala Örebropartiet, som vill sänka politikerlönerna och införa fri tandvård. Han är marxist och förespråkar en politik som står i stark kontrast till den svenska vänster han tidigare varit verksam inom, men som han uteslöts ifrån 2013 då han höll på att hamna på riksdagslistan för V. Idag jobbar han på Nyheter Idag och driver en podcast ihop med Malcom Kyeyune.

 

Redaktörens kommentar

Tanken är att Allard kommer återkomma med jämna, och förhoppningsvis täta, mellanrum fram till valet med betraktelser och analyser ur ett klassiskt marxistiskt perspektiv. Som Allard pekar på implicit har vänstern av idag väldigt svaga och diffusa kopplingar till marxismen. Genom att ha Allard, en klassisk marxist, och Heberlein, en klassisk konservativ, hoppas jag att vi kan skapa en bredd och dynamik på Ledarsidorna.se bortom de identitetspolitiska och postkoloniala resonemang som har förstört mycket av den politiska debatten.

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se