Den politiske journalisten – pianospelaren

Photo by Lailajuliana on Pixabay

En dag kommer historien slå ett annat ljus på de händelser som vi upplever nu.

Orden, fritt ur minnet, är Håkan Juholts. Tidpunkten var den 21 januari 2012 när han precis hade avgått som partiordförande för socialdemokraterna. Avgången hade föranletts av ett mediedrev som bitvis saknade proportioner. Och jag hade varit en del av det.

Än idag står jag för ungefär 70 procent av det jag skrev och tyckte då. Juholt var, inte ens enligt honom själv inledningsvis, ett partiordförarämne. ”För ostrukturerad” var hans bild av sig själv. Något jag kunde hålla med om då och även i efterhand. Men en lysande talare och inspiratör. En i grunden mycket kompetent försvarspolitiker. En populär andre partisekreterare när det begav sig. Men. Sedan kom affärerna. Libyen. Lägenheten. Motsägelserna. I stormen som var, inser jag nu, var det svårt att hålla rätt på vad som var sant och vad som var begränsade bilder. Vilka pusselbitar som saknades och vilka som egentligen tillhörde något annat.

Jag insåg för några år sedan att jag bitvis kom att spela på någon annans piano.

Idag rapporterar DN att advokatbyrån Setterwalls skall utreda tio år gamla anklagelser mot talman Urban Ahlin, S. Tio år gamla anklagelser som likt viskleken florerat runt i partiet och som utreddes av tidigare gruppledaren Sven Erik Österberg (S) som kom att avfärda dessa 2011/12. Likväl har DN publicerat en rad med andrahandskällor som alla påstår sig sett SMS som skulle styrka dessa trakasserier. Men ingen kan återge dessa på ett sätt att DN kan styrka dess existens. Såväl den utpekade kvinnan, primärkällan, som de andrahandskällor som rapporterar samma händelser till DN, väljer fortfarande efter tio år att vara anonyma.

Karin Eriksson, politisk journalist på DN, skriver

Politiska reportrar skriver gärna om maktspelet. Vi har våra skäl. Politik är inte hygienisk verksamhet. I maktens korridorer finns smuts.

Så länge anklagelserna om trakasserier framförs anonymt kommer teorier att frodas om vilka som står bakom. De kommer, jämte anklagelsen att medierna ägnar sig åt lynchjustis i Metoo-uppropens spår.

”Du är ärligt talat fullständigt grundlurad av personer som försöker sprida illasinnade rykten och bara slänga skit på mig”, sade Urban Ahlin till DN:s Josefin Sköld.

Eriksson menar vidare att eventuellt politiskt spel, i Ahlins fall, skulle ligga bakom borde falla på sin egen orimlighet då Ahlin nu ska lämna politiken. Riktigt så enkelt är det inte. Livet efter politiken för en politiker är i allra högsta grad politik. I Ahlins fall kanske större politik än någonsin tidigare.

Ahlin är långt ifrån pensionsåldern och med tanke på hans erfarenhet och politiska profil är han i det närmaste en självskriven ambassadörskandidat i vilket viktigt land som helst. Som Ryssland. Som USA. Som FN. Men det finns bara ett problem; dagens politiska ledning och dess stödtrupper på UD vill inte se Ahlin där. Alls. Ahlin står för en annan politisk inriktning än Wallström och kabinettssekreterare Annika Söder. Det finns därmed flera skäl till att med alla till buds stående medel hålla Ahlin borta från framtida poster i utrikesförvaltningen eller i internationella organ som EU, FN, OSSE eller OECD även efter det att han lämnat sina förtroendeuppdrag.

Advokatbyrån Setterwalls har fått ett uppdrag av socialdemokraterna att genomföra en utomrättslig process utan insyn. Där, tills idag, ord står mot ord. Där ena parten är anonym. Där inga tekniska bevis eller avbildningar på till exempel SMS har presenterats tidigare. Setterwalls har inte heller tillgång till tvångsmedel, att beslagta till exempel mobiltelefoner, för att säkra kommunikation. Denna process kommer sedan inte kunna överprövas i någon instans.

Detta är alla anklagande parter, samt DN som rapporterande part, fullt medvetna om.

Ett annat exempel på märkligheter i den politiska samhällsjournalistiken är när SCB PSU, partisympatiundersökning, redovisas två gånger per år. Vid den senaste undersökningen var bortfallet 55 procent om antalet som inte svarade, inte ville svara eller inte ville uppge partipreferens. Undersökningen höll en så låg svarsfrekvens att den rimligen inte borde publicerats och även SCB vitsordade det svaga underlaget. Trots detta hävdade flera av Sveriges tyngsta politiska journalister och analytiker att SCB helt enkelt var bäst oavsett bortfall samt att den hade bäst evidens. Problemet är att ingen kan uttala sig om evidensen då den alltid ligger med tre månaders förskjutning till allmänna val och det är först då evidensen kan konstateras. När detta påtalades kom argumentet igen:

”SCB är bäst. Ingen protest”.

S fick i mätningen 32,6 procent. En siffra inte ens den mest indoktrinerade partiföreträdare trodde på ens då. I övriga mätningar ligger S mellan fem och tio procent under denna siffra. Men trots det: SCB är bäst, ingen protest enligt några av Sveriges tyngsta och mest erfarna politiska journalister. Vems piano? Det vet endast de själva. Om de ens vill veta.

Politiska journalister, analytiker, ledarskribenter och även samhällsjournalister är alla en del i det politiska spelet. Antingen medvetet och uttalat, som ledarskribenterna. Eller mer eller mindre omedvetet alternativt att de på något sätt färgas av sina egna politiska preferenser. Att deras egen favorit får en mildare behandling eller mer positiva omdömen än vad som objektivt kan motiveras. Eller att andra tvingas bort från den politiska scenen. Som Aftonbladets Lena Mellins namnpublicering av Sven Otto Littorin 2010. Aftonbladet påstod att han försökt köpa sex men dels var det påstådda brottet  preskriberat redan då Aftonbladet säger sig ha fått kunskap om det, dels ville vare sig kvinnan eller Aftonbladet prestera några som helst bevis. Frågan hänger löst kvar i luften: Vems piano spelade Aftonbladet på 2010 när de släckte Littorins karriär utan stödbevisning där ord stod mot ord och ena parten bara kommunicerade, anonymt, via Lena Mellin?

Parallellen med DN:s situation idag är uppenbar. DN är den aktör som har mest att förlora på om anklagelserna inte kan styrkas och att allt återgår till en viskningslek. Förutom Ahlin förstås. Som kan få se framtida uppdrag dras undan utan egentliga skäl annat än lösryckta rykten, publicerade på DN:s förstasidor, som inte kunnat styrkas av vare sig DN eller Setterwalls. Hur stor sannolikhet att tio år gamla rykten kan styrkas kommer nu Setterwalls advokatbyrå, och inte en domstol, avgöra.

Politik är, som Eriksson skriver, ett smutsigt spel. Som skådespelare är inte bara politikerna själva delaktiga utan även politiska journalister, analytiker och kommentatorer återfinns både som skådespelare men även de som skapar inramning och klangbotten för det politiska spelet. För DN:s vidkommande bygger dess trovärdighet, att redaktionen spelar på sitt eget piano, nu på att Setterwalls utredning verkligen kan leverera något mer än den viskningslek som vi upplevt partiinternt i tio år. Skulle utredningen inte komma fram till något och Ahlin sedan, i framtiden, nekas tjänster på UD kommer DN att hamna i en rätt märklig dager. Som ha varit en av de som så uppenbart löpt andras ärenden. Medvetet eller omedvetet. För att hålla Ahlin borta från till exempel UD för all framtid.

Jag själv skulle inte ha några problem med att fylla dagarna med att publicera kanske fem artiklar eller notiser om dagen med de tips eller uppslag, inte sällan med i praktiken färdiga artiklar, som jag blir delgiven från olika personer. Jag gör det inte. Jag går i ännu större utsträckning min egen väg numera efter erfarenheterna från 2011 tills idag. Allt är inte vad det synes vara alltid. Trots bilden den enskilde journalisten eller analytikern tror sig ha om att denne har all information. Trots tider där medvetenheten om ”Fake News” och ”Alt Facts” borde finnas hos alla redaktörer och journalister.

Allt är inte det det synes vara i politikens värld, trots att varje enskild bit av information är sann eller har hög sannolikhet. Du ser inte, i stormens öga, om det saknas pusselbitar eller inte. Inte heller kan du alltid ha en överblick om allt som ser ut att hänga ihop verkligen hänger ihop.

Den känslan har slagit mig allt oftare sedan ett par år tillbaka. Ibland tar jag rätt beslut, som avslöjandet om Darknet där UD:s politiska ledning gömt undan samtlig dokumentation som berörde säkerhetsrådskandidaturen. Eller som Ann Heberleins avslöjande av våldtäkter på en skola i Lund där offret fick stanna hemma och gärningsmannen gå kvar. En nyhet som blev riksnyhet. Ibland fel beslut, som informationen om Transportstyrelsen där DN “hann före”. Men oftast är det rätt beslut ser jag idag. När det kommer till informationen om Transportstyrelsen hade DN väsentligt bättre på fötterna än jag. Men. Försiktigheten betalar av sig.

Men säkert är det inte att jag kommer klara av det fram till valdagen 2018. Det finns sannolikt en del som vill få oss på Ledarsidorna.se att göra något annat, att upprepa misstagen från förr. Att spela på någon annans piano. Det är därför jag och resten av redaktionen är tydliga med våra politiska preferenser. Då kan läsaren själv avgöra vad som är fakta och vad som kan vara färgat av något annat i varje enskilt fall och i varje enskild artikel.

Det finns ett egenvärde, till och med ett demokratiskt intresse av att journalister och redaktörer spelar på sitt eget piano. Och inte på någon annans.

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se