Inga kriminella i våra skolor

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

Vad ska vi göra med barn och ungdomar som begår brott? Enligt BRÅ lagfördes cirka 20 000 unga, det vill säga mellan femton och tjugo år, 2016. Drygt 30 000 unga misstänktes samma år för brott. Eftersom personer under femton år inte är straffmyndiga lagförs de inte. De överlämnas istället till socialtjänsten, och därför är det svårt att få fram siffor på hur många under femton som begår brott. Malmöpolisens ”hemliga lista” över kriminella barn och ungdomar kanske kan ge en fingervisning – enligt den finns det 205 kriminella och beväpnade ungdomar, bara i Malmö. Nästan 1500 unga befinner sig enligt Malmöpolisen i riskzonen för att hamna i kriminalitet. Statens institutionsstyrelse driver 24 ungdomshem med totalt 700 platser. Jämför det med antalet dömda ungdomar – cirka 20 000 per år…

Eftersom ungdomar mellan femton och tjugo år ytterst sällan döms till fängelse får vi förmoda att de lagförda ungdomarna befinner sig någon annanstans. De sjuhundra platserna på landets ungdomshem räcker inte långt. Var finns de då? Vem tar ansvar för deras moraliska rehabilitering? Hur ska de lära sig skillnaden på rätt och fel? Vad görs för att dessa unga förbrytare inte ska återfalla i brottslighet? Ett tungt ansvar vilar på socialtjänsten eftersom unga brottslingar, liksom icke straffmyndiga, tämligen ofta döms till behandling inom socialtjänsten vilket i praktiken innebär samtal med en socialsekreterare. Resten av tiden befinner de sig med stor sannolikhet i skolan, grundskola eller gymnasium.

I den gångna veckans Opinion Live (SVT) debatterades gängkriminalitet. Samtliga debattörer efterlyste ”mer resurser” och ”tidiga insatser” för att stävja tillväxten av unga kriminella. Exakt vad dessa resurser ska användas till var det ingen som berättade, och vilka insatser man ville se fick vi inte heller veta. I decennier har det pumpats in pengar i diverse projekt för unga i förorten. Resultatet är klent, om vi undantar det faktum att ett inte ringa antal kulturabetare har kunnat försörja sig på att sätta upp teateruppsättningar, ha skrivarkurser och workshops i förorten. Dans, teater och sång tycks dock inte avhålla kriminella unga från att fortsätta med att vara just kriminella. Jag föreslår att vi prövar något nytt – vad sägs om att se till att den som begår brott faktiskt får en kännbar konsekvens?

Den som begår brott ska straffas, oavsett vilken ålder han eller hon har. Det eviga daltandet med människor mellan femton och tjugo som begår brott har inte lett till mindre kriminalitet, utan som det tycks, mer. Hur lär vi oss att ta ansvar? Att förstå skillnaden mellan rätt och fel? Det lär vi oss genom andra människors reaktioner på våra handlingar. När vi gör rätt får vi beröm och när vi gör fel blir vi klandrade. Det är grundläggande i all fostran, inte minst i moralisk fostran. Därför bör också de som begår brott när de är under femton få en kännbar och konkret påföljd. Det sänder helt fel signaler, både till den som begår brott, den som blir utsatt för brott och de som finns runt om när lagöverträdelser inte leder till någon form av obehag eller begränsning för den som faktiskt brutit mot lagen.

Att låta en person som befunnits skyldig till brott fortsätta att leva som vanligt, utan några som helst ingrepp i dennes vardag meddelar både den skyldige, eventuella offer och åskådarna att det inte spelar någon roll ifall man följer lagen eller inte. Det händer ju uppenbarligen ingenting om man bränner en bil, kastar sten på polis, misshandlar, ofredar eller våldtar någon. En person som räknas som ung kan göra vad som faller honom eller henne in och ändå bo kvar hemma, gå kvar i samma skola, hänga med samma kamrater.

Det tycks inte heller rimligt att redan hårt ansträngda lärare ska få ännu en uppgift, nämligen att få kriminella ungdomar att tänka i bättre banor. Dessutom innebär det en risk för övriga elever att låta en person som befunnits skyldig till allvarliga brott som misshandel eller sexuella övergrepp gå kvar i skolan. Ett tragiskt exempel på detta är en våldtäkt av en flicka på en skoltoalett under en idrottsdag. Sextonåringen som våldtog henne var tidigare dömd för sexuellt ofredande.  Den skolledare som accepterade att han fick gå kvar på skolan är personligen ansvarig för att flickan blev våldtagen. Rektorns undfallenhet möjliggjorde våldtäkten. Jag hoppas att rektorn ifråga blir klandrad. Ingen kan kräva att lärare på högstadiet ska vaka över kriminella elever så att de inte ger sig på andra. Det är orimligt på flera sätt. Därför ska dömda, potentiellt farliga, elever inte befinna sig bland vanliga elever, på vanliga skolor.

Eleven som dömts för sexuellt ofredande och sedan våldtog en flicka på en idrottsdag borde inte varit där, på en högstadieskola i Malmö. De andra eleverna ska vara trygga under skoltid, och han behövde uppenbarligen något annat än skolundervisning för att förstå att man inte får våldföra sig på andra människor. Därför behöver vi inrätta fler ungdomsvårdshem, institutioner anpassade för att behandla unga förbrytare, med personal som har kunskap att göra just detta. En person som befunnits skyldig till brott behöver både straff och behandling. Skolan kan inte, och ska inte, tillhandahålla någotdera. Alla förtjänar en andra chans – men först när han förstått att han gjort fel.

 

Ann Heberlein

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se