Oönskad uppvaktning – en gammal historia

Jean Honoré Fragonard, "Den stulna kyssen", 1761.

En fråga som många kanske ställde sig när #MeToo-rörelsens vågor gick som högst under förra hösten var varför det tycktes som att de flesta övergrepp verkade ha skett i kulturella och så kallade kreativa miljöer. De olika branschrelaterade pamfletterna, som under en period presenterades med en hastighet om en per dag, lockade flest undertecknare, i vissa fall tusentals, från teater, media, musikliv, film, konst, etc., medan exempelvis bank- och finansvärld både hade färre hugade protestanter (300 skrev på – de flesta från försäkringsbranschen) och deras upprop dröjde flera månader efter att de första listorna hade gjorts offentliga.

De män som fick schavottera i pressen och emellanåt lämna sina arbeten kom företrädesvis ur dessa ”kreativa” miljöer och det var där som situationen på arbetsplatserna tycktes vara som mest präglade av sexism, tråkig jargong och – emellanåt – lagvidriga övergrepp. Man skulle kunna tro att konst- och mediavärld hade varit den mest förskonade från den här typen av händelser. Här skulle man kunna tro att medvetenheten om genusrelaterade frågor vara som högst. Miljöerna är ofta präglad av politisk medvetenhet, som de brukar kallas; de arbetande – anställda i lika hög grad som chefer – befinner sig oftast på den politiska vänsterkanten och har anammat alla de poser som kommer med att kalla sig feminist och omfatta diverse värdegrunder.

Min egen tolkning var till en början att vänstern per definition alltid är mer dubbelmoralistisk och därför kommer att trilla dit lite oftare när det handlar om moraliska tvivelaktigheter, men skälen kanske går djupare än så. I en artikel med titeln ”Policing sexual desire” av Heather Mac Donald, som publicerades för ett par dagar sedan i City Journal vill författarinnan, som givetvis skriver utifrån en amerikansk kontext, leda resonemanget lite djupare.

Hon konstaterar inledningsvis att en hel del av de avslöjanden som kommit fram genom #MeToo-rörelsen inte så mycket handlar om egentliga sexuella övergrepp i lagens mening, utan om att en del kvinnor tycks ha gått i säng med män och därefter ångrat sig av olika skäl. Hon undrar därvidlag om detta har så mycket att göra med patriarkatet, som att tillfälligt sex är något som i sig kan vara präglat av osäkerhet, skamkänslor och känslor av skuld. I själva förförelseakten finns alltid ett moment av dubbeltydighet och outtalade önskningar som kan visa sig svåra att tolka och till sin karaktär lätt kan missförstås.

Det som leder till de missförstånd och oönskade situationer, som #MeToo-rörelsens uppsjö av vittnesmål pekar på, är inte så mycket traditionella och ”förlegade” könsnormer, som de nya ”normbrytande” ideal som vuxit fram under de senaste decennierna. Och därför kommer givetvis problemen med sexuella övergrepp och oönskade sexuella situationer vara som störst i ju högre grad en arbetsplats präglas av just dessa ideal. Eller om man vill hårdra det: ju mer feminism som genomsyrar en miljö, desto mer framträdande kommer övergreppskulturen att vara.

Enligt den traditionella (”förlegade”) västerländska moraluppfattningen ”äger” kvinnan sexualiteten, vilket bottnade i en kultur som erkände den biologiska skillnaden mellan den manliga och kvinnliga sexualiteten. Det rådde, åtminstone tidigare, ett kategoriskt ”nej” till sex utanför äktenskapet. På grund av detta behövde en kvinna aldrig ”förhandla” med en man om hon skulle säga ja eller nej till en invit, eftersom hon alltid kunde falla tillbaka på den allmänt accepterade sociala normen om att sex inte skall förekomma utanför äktenskapet. Givetvis kunde hon tacka ja ändå, och acceptera inviten (eller själv ta initiativet), men hon behövde aldrig motivera sina skäl till ett avvisande. Normen gällde.

I våra dagar är situationen den omvända; det är praktiken med sex utanför äktenskapet som är norm idag och det allmänt accepterade. Det finns knappast några kvarvarande tabun vad gäller denna fråga, här i västerlandet. Det är inte detta generella nej som gäller idag, men inte heller ett ja in blanco. Här handlar det istället ett slags institutionaliserat ”kanske”. Kvinnor måste idag möta det manliga libidot, utan att skyddas av kulturella normer. Varje social situation kan närmast steglöst investeras med sexuell laddning och vid varje steg råder en förhandlingssituation. Om vi tidigare levde i en värld där ett nej faktiskt var ett nej (och ett ja ett ja), befinner vi oss idag i en gråzon där varje handling och varje ord kan bli föremål för tolkning och omvärdering.

Svårigheten att navigera i detta nya sociala rum blir bara värre genom feminismens insisterande på att könsskillnader inte har något att göra med biologi, utan enbart handlar om sociala konstruktioner. Genom att bortse från biologi tvingas feministerna in i en position där sexuell interaktion måste tolkas i termer av makt och politik. Enligt denna ideologi framställs sexuella trakasserier eller övergrepp alltid som försök att underkasta kvinnor inom ramen för en patriarkal samhällsstruktur. Men enligt Mac Donald handlar inte sexuella trakasserier om politik, utan faktiskt just om sex, även om diverse maktinstrument kan utnyttjas av den förgripande parten för att uppnå sitt syfte.

Eftersom sex inte har med politik att göra, utan just med sex, finns det ingenting i sig motsägelsefullt i att en man – vare sig han heter Harvey Weinstein eller arbetar på Aftonbladets ledarredaktion – mycket väl kan kalla sig feminist och förespråka könskvotering, likalönsprincip och alla människors lika värde, samtidigt som han beter sig som ett rovdjur i relationen till det motsatta könet. Och här kan vi verkligen tala om en varg som släpps lös i en fårflock: de historiska normer mellan manligt och kvinnligt som fortfarande lever kvar som ett närmast outtalat residuum på mer traditionella arbetsplatser, är i det närmaste helt eroderade i de miljöer där just #MeToo-rörelsen framträdde som starkast: inom kultur- och mediesektorn.

#MeToo hade kunnat göra störst nytta om den hade fokuserat på konkreta sexuella övergrepp begångna av vissa män som av olika skäl utnyttjar en maktposition för att vinna sexuella fördelar och därmed bryter mot svensk lag. Vad som tyvärr blivit fallet är att rörelsen kapats och stöpts i en genusideologi som vägrar se sexualiteten för vad den är, utan tolkar den inom ramen för en politisk analys. Att inte peka ut individuella förövare, utan rena abstraktioner av typen ”patriarkala strukturer” är som att försöka släcka en brasa genom att hälla fotogen på elden – man har offrat terrängen för en felaktig karta. Som med alla rörelser som säger sig svara på reella problem genom att hänvisa till en verklighetsfrämmande analys befarar jag att inte heller #MeToo kommer ha något överlevnadsvärde på sikt. Den kommer att bli en historisk fotnot i likhet med flogiston, poujadism eller Attac-rörelsen.

 

Erik van der Heeg

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se