Protesterna i Iran: It’s the economy, stupid

IRGC och ayatollah Khamenei
  • Onsdag 3 Jan 2018 2018-01-03
E-post 0

I dagens Frankfurter Allgemeine Zeitung påpekar tidningens politiske redaktör, Rainer Hermann, vad vi alla har kunnat se under de senaste dagarnas händelser i Iran om vi så har velat: det handlar om protester som både till form och innehåll inte liknar någonting vi sett tidigare. 

Vad gäller antalet deltagare har detta inte varit så stort, framför allt inte om man jämför med de stora manifestationer som bröt ut 2009 i samband med omvalet av Irans dåvarande president, den politiskt och religiöst hårdföre Mahmud Ahmadinejad. När protesterna nådde sin höjdpunkt, på kvällen den 15 juni 2009, beräknas över tre miljoner protestanter ha fyllt huvudstaden Teherans gator för att utrycka sitt missnöje mot misstänkt valfusk.

Trots dessa enorma protester skakades inte det politiska etablissemanget i sina grundvalar på något sätt. Efter det att ledaren för Väktarrådet, storayatollan Ali Khamenei gjort ett officiellt uttalande om att demonstranterna var Guds fiender släpptes det mäktiga Revolutionsgardet lös, och med hjälp av sina paramilitära förband i den hemvärnsliknande Basijmilisen kunde upproret kväsas helt.

De protester vi ser idag ser ut på ett lite annat vis. De tog sin början i Irans andra stad, Mashhad. Protesterna har nästan uteslutande organiserats via sociala medier. Framför allt har kommunikationsverktyget Telegram använts – en internetapplikation som kan liknas vid Messenger eller WhatsApp. Metoden har varit att mycket snabbt dra samman mindre grupper av protestanter i skaror på upp till 50 personer, som likt en flashmobb samlar sig på en bestämd plats för att ropa ut slagord och vifta med banderoller. Grupperna har varit självorganiserade och till skillnad från 2009, utan något ledargarnityr. Protesterna filmas sedan med hjälp av deltagarnas telefoner och läggs ut på nätet. Regimen har försökt kontra detta genom att göra Internet långsammare eller stänga av det helt, men med blandad framgång. Så snart som ordningsmakten dyker upp i form av reguljär polis eller Basijenheter försvinner demonstranterna så snabbt de bara kan.

Denna typ av protester har brett ut sig över hela Iran under den gångna veckan och oroligheter eller protester har rapporterats in från ett sextiotal städer. Som Rainer Hermann påpekar skiljer sig också detta från vad som timade 2009 – då nästan all aktivitet föregick i huvudstaden Teheran. Även deltagarna skiljer sig åt. Det är en helt ny generation som är ute på gatorna idag, där många knappast kan ha varit politiskt medvetna förra gången det begav sig. Enligt uppgifter från iransk polis utgörs 90 procent av de 800 personer som gripits när denna text skrivs av personer som är yngre än 25 år. Det handlar här om ungdomar som inte tycks ha den närmast inympade respekten för det styrande prästerskapet i blodet. Man har exempelvis inte dragit sig för att riva sönder och bränna upp bilder på den iranska revolutionens största symbol, ayatolla Khomeini. Detta hade näppeligen kunnat ske 2009.

Eftersom protesterna, som sagt, antagit nya former och skiljer sig i så hög grad från de tidigare, har det varit svårt för myndigheterna att göra något åt dem. Man har helt enkelt ingen erfarenhet att falla tillbaka på. Försöken att stänga ned Internet har exempelvis fört med sig oönskade konsekvenser, såtillvida att offentlig verksamhet och privat näringsliv också har lamslagits. Genom protesternas relativa småskalighet och improviserade karaktär har det också varit svårt för säkerhetsstyrkorna att kunna kraftsamla på någon särskild punkt, med undantag för i centrala Teheran.

Tålamodet tycks dock börja tryta, framför allt inom Revolutionsgardet (en militär-civil organisation som sedan revolutionen, 1979, utvecklats till en stat i staten, på ett sätt som närmast kan jämföras med SS under Tredje riket). Särskilt sedan natten mot tisdagen den 2 januari, då en revolutionsgardist dödades i Esfahan, tillsammans med sex demonstranter, en polisman och en helt vanlig förbipasserande. Incidenten inträffade efter att en grupp demonstranter stormat en polisstation för att möjligtvis kunna förse sig med vapen. Irans riksåklagare, Musa Ghazanfarabadi, har nu därför gått ut med meddelandet att demonstranter fortsättningsvis kan ställas inför rätta såsom hot mot den nationella säkerheten och för vilket straffet kan vara döden.

Ytterligare en skillnad gentemot protesterna 2009, är att grundorsaken till protesterna tycks handla om ekonomi och inte primärt om valsystemet eller medborgerliga fri- och rättigheter. Upprorsgnistan tycks ha tänts av ett avancerat spel bakom kulisserna om Irans statsfinanser, där kontrahenterna utgjorts av det styrande prästerskapet och Revolutionsgardet å ena sidan, och den åtminstone föregivet reformistiske presidenten och mujtahiden Hassan Rouhani, å den andra.

Genom att offentliggöra utkastet till statsbudgeten för 2018 gick Rouhani till ett slags passivt-aggressivt angrepp mot Väktarråd och Revolutionsgarde. I utkastet publicerades de olika budgetposterna på ett betydligt mer detaljerat sätt än vad som varit fallet under föregående år. Enligt Rainer Hermann blev det nu tydligt för varje läskunnig iranier hur stor del av Irans allmänna medel som de religiösa kretsarna och Revolutionsgardet egentligen kapar åt sig, samtidigt som budgeten avkräver den vanlige medborgaren nya pålagor, samt nedskurna subventioner vad gäller mat och drivmedel. Här kan man exempelvis läsa att utgifterna för Revolutionsgardet kommer att öka med 42 procent nästa år, liksom statsbidragen till religiösa skolor och den uppsjö av ekonomisk-religiösa stiftelser som kontrolleras av mullorna. I samband med detta offentliggjorde president Rouhani sitt missnöje med budgeten, men tvådde sina händer i det att han lät meddela att han tyvärr var tvungen att genomföra den som det politiska läget nu såg ut. Udden var helt klart riktad mot Revolutionsgardet.

Under torsdagen genomfördes därför ett antal demonstrationer mot Rouhani organiserade av krafter knutna till Revolutionsgardet, i syfte att skada honom. Men dessa protester hann inte pågå många timmar innan helt andra grupper började ge sig ut på gatorna, framför allt vanliga medborgare som oroar sig för sin ekonomi och studenter, med hela kataloger av saker som de är missnöjda med – och här var måltavlan inte primärt Rouhani, utan hela det ekonomiska och politiska systemet i Iran, vilket visade sig i att många protester riktade sig just mot moskéer och andra religiösa inrättningar. Detta var inget som Revolutionsgardet hade räknat med.

Kampen om statsfinanserna har visat iranierna att ekonomin inte har förbättrats i någon nämnvärd utsträckning, trots de avskaffade sanktionerna i kölvattnet efter kärnvapenavtalet från 2015 och det faktum att oljepriset nu ligger på över 60 dollar per fat. Skälet kan till stora delar förklaras av en ekonomi som har gått i baklås genom de privilegier som vederfarits Revolutionsgardet och högt uppsatta präster, liksom en oerhört kostsam utrikespolitik, som i princip förs av Revolutionsgardets ledarskap och som har lett till att Iran inte bara tvingas betala för sina egna säkerhetspolitiska beslut, utan att man dessutom tvingas plocka upp notan för Iraks shiitiska miliser, den syriske presidenten al-Assads krigsinsatser i eget land, Hizbollahs upprustning i Libanon, Hamasadministrationen i Gazaremsan och Houthimilisens revolutionsförsök i Jemen. Detta är verksamheter värdiga en ekonomisk världsmakt, men någon sådan är inte Iran. Landet har helt enkelt inte råd, och framför allt inte när man har en inflation som nästa år beräknas till 15 procent och en skyhög arbetslöshet. Ett skäl till att Revolutionsgardet heller inte bör överväga att slå ned de protester vi ser nu är det katastrofscenario som hägrar vid horisonten. USA:s president, Donald Trump, är på goda grunder missnöjd med det kärnvapenavtal som slöts mellan Iran och hans företrädare Barack Obama, 2015. Den amerikanska administrationen bara väntar på att få ett skäl att återinföra sanktionerna igen och Revolutionsgardet kan faktiskt bli det instrument Donald Trump behöver.

Den enda rimliga väg som Iran har att gå just nu handlar om att genomföra ekonomiska reformer, tona ned sin konfrontativa imperiepolitik i Mellanöstern och släppa lös den stora kreativa potential som ligger förborgad i den iranska staten i form av alla dess medborgare – förslagsvis genom en liberalisering av de religiöst motiverade lagar som sedan länge begränsar det sociala livets alla aspekter. Detta kanske inte sker i det närmaste, men det måste ske. Sovjetunionen föll inte för att den besegrades militärt på slagfältet; Sovjetunionen föll för att pengarna tog slut. Detta är en läxa som den iranska statsledningen borde begrunda.

 

Erik van der Heeg

 

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se