Slow Culture: Leo XIII och en kristen ekonomisk politik

  • Söndag 28 Jan 2018 2018-01-28
E-post 0

Den 22 januari bevistade jag ett samtal som hölls på restaurang Högkvarteret i Stockholm anordnad av Margit Sahlin-akademin. Denna kristna diskussionsklubb grundades 2015 av två kvinnopräster i Svenska kyrkan – Madeleine Åhlstedt och Annika Borg – och har sedan dess anordnat återkommande diskussionsaftnar angående forskning, samhälle, kultur och kyrka i vad man betecknar som Margit Sahlins anda.

Margit Sahlin (1914-2003) anses av många vara en av 1900-talets mer framträdande kulturpersonligheter i vårt land. Hon var inte bara en av de tre första kvinnoprästerna i Svenska kyrkan, som vigdes till sitt kall redan 1958, utan även doktor i romanska språk, teolog och samhällsdebattör.

Diskussionen gick under temat ”Vad f-n får jag för skatten” och var tänkt att kretsa kring frågor om etik och moral i såväl privata, som offentliga sammanhang. Inbjudna var en panel bestående av Ann Heberlein, teol. dr. i etik, Åke Bonniér, biskop i Skara, samt den tidigare socialdemokratiske näringsministern och ordföranden i svensk-norska handelskammaren Björn Rosengren.

Diskussionen, som kom att ta upp ett flertal intressanta synpunkter, kom dock att lämna moderatorn Madeleine Åhlstedts inledande fråga om huruvida det skulle finnas en kristen ekonomisk politik obesvarad. Den ende som försökte ta upp den kastade handsken var Skarabispen, som emellertid landade i en serie relativt grunda reflektioner om att ge kejsaren vad kejsaren tillhör och Herren vad herren tillhör, att det var fint att dela med sig av sina pengar om man var rik, samt att det är särskilt viktigt att hjälpa flyktingar – oavsett om de ljuger om sina predikament eller inte.

Detta må vara Åke Bonniérs uppfattning, men den utgör knappast något fundament för en kristen ekonomisk politik. Frågan är om det ens finns någon sådan – och om så vore fallet: hur en sådan skulle kunna te sig? Man kan i varje fall konstatera att den Svenska kyrkan, trots att den varit statskyrka under närmare 500 år, aldrig formulerat något dylikt. Trots sitt intima band till den värdsliga makten har något sådant aldrig sett dagens ljus i vårt land.

Om man däremot beger sig ned på kontinenten kan man se att de kristdemokratiska partier som präglat så mycket av den europeiska politiken under efterkrigstiden försökt att formulera en ekonomisk politik på kristen grund och det handlar härvidlag inte om att kläda diverse ”värdsliga” ekonomiska teorier, som marxism eller manchesterliberalism i kyrklig skrud, utan helt enkelt utgå från Skriften och traditionerna och se vilken ekonomisk politik som borde vara den kristna människans utgångspunkt.

Särskilt instruktiv i detta avseende är den ekonomiska politik som utvecklades i Västtyskland under efterkrigstiden och vars arkitekt var den katolske statsmannen Konrad Adenauer, mannen som styrde den stympade tyska nationen genom det som brukar kallas ”das Wirtschaftswunder”, under 50- och 60-talen.

Givetvis tog den tyska regeringen under Adenauer alla nödvändiga hänsyn till generella nationalekonomiska principer, men den teoretiska grundvalen för kristdemokraternas politik utgjordes likväl av en påvlig encyklika från 1891, som sökte statsfästa vad som mer eller mindre kunde betraktas som Guds, respektive djävulens vilja inom den ekonomiska politiken.

Encyklikan utgavs av påven Leo XII hette Rerum Novarum (Acta apostolicae sedis, 1891), med undertiteln ”Om de arbetande klassernas belägenhet”. Som titeln antyder handlar den om att konfrontera det nya samhälle som uppstått i och med industrialismen och hur kristendomen skall lösa de problem som kom i kölvattnet på denna samhällsomvandling. Här erkänns det ”lidande” som de medborgare som befinner sig ”längst ned på samhällsstegen” tvingas utstå: ”hjälplöst kastas de runt i ett beklagansvärt och oförtjänt armod”. Men lösningen på detta kan naturligtvis inte handla om något slags socialism, vars filosofi ”handlar om att bota detta onda genom att avskaffa äganderätten”. Detta skulle nämligen vara en direkt förbrytelse mot Gud. Den privata äganderätten är gudagiven och därigenom helig: ”det är en rätt som människan tagit emot i sin egenskap av att vara skapad till Guds avbild”.

Statsmakterna har ingen inherent rätt att omfördela det privata ägandet, enär ”staten är något som uppstår efter människan och hennes egendom” och måste betraktas som avledd ur detta. Precis som människan uppger sin rätt till våldsutövning och överlåter den till staten inom ramen för ett samhällskontrakt, har människan även överlåtit åt staten att tillskansa sig en del av hennes egendomar i form av skatt. Men grunden för detta är inte statens rätt att uppbära skatt från medborgaren, utan medborgarens medgivande att låta detta ske. Enligt kristendomen föregår alltså den privata äganderätten alltid statens intressen – och om staten inte kan fullgöra sina skyldigheter är kontraktet att betrakta såsom upphävt och all egendom återgår till den enskilde, såsom hans oförytterliga och gudagivna rätt.

Vidare stipuleras i Rerum novarum, att den välordnade stat som verkar enligt Guds vilja bör vara så liten som möjligt. Vad gäller dess insatser på det sociala området bör den begränsas till att enbart hjälpa den som absolut inte kan klara sig själv – allt annat bör ske frivilligt och som ett resultat av enskilda människors initiativ. Dock förrycks möjligheten att skapa konsensus kring denna samhällsordning genom ”en liten klick extremt rika människor, som genom sin verksamhet kan försätta stora grupper av sina medmänniskor i ett tillstånd som knappast är bättre än slaveri”. Leo XIII erkänner här att sociala skillnader kan skapa sådana impulser att det uppstår spänningar i samhället. Stora samhällsklyftor är alltså ett ont, som i sin tur kan leda till något annat ont, nämligen den syndfulla människans krav på att avskaffa äganderätten – det vill säga att försöka avskaffa en grupps ofrihet genom att göra alla till slavar.

För att komma till rätta med detta presenteras fyra teser i denna skrift. Den första är att kyrkan måste spela en aktiv roll för att upplösa klassmotsättningar. Alla samhällsklasser måste ständigt påminnas om ”de förpliktelser som varje människa har till sin nästa”. Därför kan kyrkan inte bara bekymra sig om människans andliga bättring. Hon måste också bemöda sig om att ge ”de egendomslösa och fattiga möjlighet att själva förvärva egendom och välstånd”, om än inte på någon annans bekostnad. Och detta är möjligt eftersom skapelsen inte är något nollsummespel.

Den andra grundsatsen är att staten bör ägna sig åt att upprätthålla en så god administration som möjligt. Korruption, ineffektivitet och slösaktighet får under inga som helst omständigheter vinna insteg bland myndigheterna, eftersom detta drabbar de fattiga och egendomslösa värst. Myndigheterna bör i detta avseende vara medborgarnas tjänare: ”De rika kan alltid använda sin rikedom för att klara sig, men de fattiga är särskilt beroende av en välfungerande och oväldig stat, eftersom de annars vore värnlösa”.

Den tredje principen gäller de fattiga och egendomslösa själva. De kan själva förbättra sin belägenhet genom flit och strävsamhet, samt genom att hjälpa varandra att förbättra sina villkor. Däremot skall detta inte ske på någon annans bekostnad. Den fattiges avund är en lika stor dödssynd som den rikes girighet.

Den fjärde tesen gäller de rikas plikter. Såsom kristna har de alltid ett ansvar för sin nästa. Orättfärdighet från deras sida leder till värre konsekvenser och större hot mot en kristen samhällsordning än från deras mindre lyckligt lottades medmänniskors sida. Om de sår vind, får de skörda en storm som i slutändan kommer att drabba alla. För ett hållbart samhälle och en rättvis ekonomisk politik är det dessa principer som en kristen människa bör ha för ögonen.

 

Erik van der Heeg

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se