SVT Opinion Live – Public Service förlorade heder

Bild: Faksimil SVT Opinon Live från svt.se

Förra torsdagen hade jag nöjet att befinna mig bakom kulisserna under inspelningen av  SVT Opinion Live i skånska Staffanstorp. Programmet hade begivit sig ut på turné till den skånska slättbygden och som anhörig till en av paneldeltagarna kunde jag röra mig ganska fritt på inspelningsplatsen innan sändningen började. Aftonens stora tema var en debatt kring den så kallade ”Staffanstorpsmodellen”. 

Staffanstorpsmodellen går i korthet ut på att kommunledningen på något sätt måste möta de problem som den stora mängd flyktingar innebär – en mängd som riksdagen har tvingat på landets kommuner genom den så kallade Anvisningslagen. De principer Staffanstorp följer är tvåfaldiga. För det första är medborgarnas skattepengar heliga. Kommunen skall agera så ansvarsfullt det bara är möjligt i detta avseende: skattebetalarna skall inte sitta med Svarte Petter, när det handlar om flyktingmottagandets stora kostnader.

Den andra principen handlar om att följa den svenska kommunallagens ”likabehandlingsprincip” till punkt och pricka. Kommuner och landsting är enligt lag ålagda att behandla sina medborgare lika om det inte skulle finnas sakliga skäl för något annat. I debatten läggs ofta stor vikt vid att mottagandet av flyktingar skall vara så bra som möjligt, vilket är helt rimligt, och enligt Staffanstorpsmodellen skall inga flyktingar därvidlag behandlas sämre än några andra kommunmedborgare, men de skall heller inte behandlas bättre och åtnjuta privilegier som inte skulle komma andra människor till del.

Eftersom Staffanstorp, helt i enlighet med medborgarnas vilja, inte har något kommunalt bostadsbolag har det uppstått problem med att husera alla de flyktingar som anvisats till kommunen. För att skydda medborgarnas pengar har man därför valt att inte köpa in villor och bostadsrätter för ändamålet, vilket skett på annat håll – med det moderatstyrda Nacka som ett  exempel. Att köpa in fastigheter är dyrt, det kan också vara högst riskabelt på en bostadsmarknad som är vikande och man riskerar dessutom att förstöra bostadsmarknaden genom att driva upp priserna på ett artificiellt sätt när kommunen nu budar på fastigheter mot sina egna medborgare med deras egna pengar. Dessutom anser man att ett sådant förfarande också utgör ett brott mot Kommunallagens likabehandlingsprincip: att ge flyktingar förtur till lägenheter där hyra och räkningar är betalda av det allmänna, är ju orättvist mot alla andra. Det finns en hel del ungdomar i kommunen som vill flytta hemifrån, liksom skilsmässopar som behöver nya bostäder; det är inte alltid som dessa människor har råd skaffa sig ett eget boende, men där går ju inte kommunen in och ordnar och betalar allt med skattebetalarnas pengar och det samma måste gälla flyktingarna – annars hade det ju varit orättvist.

Kommunen har dock lyckats ordna konventionella boenden för nästan alla nyanlända, men för dem som inte har fått plats eller kunnat lösa sina problem på egen hand har man köpt in åtta vinterbonade husvagnar som ställts upp på en parkering. I anslutning till dessa finns också ett par manskapsbaracker där de boende kan sköta sin hygien, tvätta sina kläder, samt laga mat. I husvagnarna placeras inga familjer, utan uteslutande ensamma män. Tanken är att de måtte bo där under en kortare tid i väntan på ett mer permanent boende. Husvagnsparken ligger lite avsides (på kommunal mark för att undvika dyra markhyror), men inte längre bort än att en busshållplats eller ett köpcentrum kan nås genom en femton minuters promenad.

Det här har dock väckt ett ramaskri bland många debattörer i Skåne, framför allt på den politiska vänsterkanten. I media har det antytts att den moderatledda kommunen, under ledning av Christian Sonesson, kommunstyrelsens ordförande, behandlar de anvisade flyktingarna sämre än djur. För att göra saken än värre har man också lyft fram det faktum att kommunen under en kortare tid inhyst flyktingar på ett vandrarhem som en gång i tiden hade varit ett stall – och kommunen anklagades för att låta flyktingar bo i hästboxar.

Det var kring denna modells för- och nackdelar som Opinion Live – det enda egentliga debattprogrammet på Sveriges Television – nu skulle handla. Ämnet är förvisso intressant och rymmer många dimensioner: Sveriges kommuner har olika förutsättningar att hantera flyktinganstormningen, och hur löser man det? Hur skall man hantera de ökande kostnaderna på bästa sätt? Vad är egentligen rättvisa i detta akuta läge?

När jag drev runt bakom kulisserna och pratade med diverse programansvariga fick jag höra att man hade ändrat lite på programformatet inför valåret, 2018. En gång i månaden skall nu Opinion Live sändas från en plats ute i landet för att låta folk komma till tals vad gäller frågor som kan engagera stora tittargrupper över hela riket. Utmärkt, tyckte jag. Flykting- och integrationsfrågor ligger på topp vad gäller brännheta valfrågor; utmärkt också att Staffanstorpsmodellen, som jag på ett principiellt plan anser skulle kunna fungera som en förebild för Sverige i stort, nu kunde lyftas fram och bli mer känd. Dessutom kunde det vara intressant att lyfta fram en kommun där ledningen har ett så stort stöd bland invånarna för sin politik, tvärs över partigränserna.

När paneldeltagarna började gå in i sina provisoriska sminkloger på Sankt Staffans församlingshem, där programmet spelades in, började jag dock få mina dubier.

SVT-personalen refererade sinsemellan och helt oreflekterat över Staffanstorp som ”Sveriges sämsta kommun” vad gäller mottagande. De människor som släpptes på för att utgöra publik bestod också till stor del av politiker från de rödgröna partierna i Staffanstorp, liksom flyktingaktivister från olika håll. Senare i programmet gjorde de mycket riktigt sina kritiska röster hörda och fick stort utrymme.

Bildredigerarna presenterade då konsekvent dessa personer enbart med namn, vilket förledde tittarna att tro att det handlade om vanliga Staffanstorpsbor, under det att kommunens ende korvgubbe, som försiktigt uttryckte sitt stöd för modellen, fick ett stort tjockt ”M” efter sitt namn, som ett slags politisk varudeklaration (eller pestflagga?) just för honom.

När programmet väl drog igång började jag så smått befara det värsta – att det inte skulle handla om någon förutsättningslös diskussion, utan att redaktionen på Opinion Live gillrat något slags fälla för Christian Sonesson, i akt och mening att låta Staffanstorpsmodellen framstå i sämsta tänkbara dager. Min oro var delvis obefogad, på grund av Sonesson sakliga och resonerande debattstil – och med effektivt eldunderstöd från Ledarsidorna.se skribent, Ann Heberlein, kunde han hålla ställningarna väl.

En stor del av programmet ägnades givetvis åt att diskutera husvagnsparken, som gjorde sig bra i bild och hade potential att spela på tittarnas känslosträngar. Opinion Live tycktes dock ha haft problem att få de boende på anläggningen att medverka. En ung man från Afghanistan hade dock valt att delta och kunde meddela att han ville bo bättre än vad han nu gjorde. Han oroade sig framför allt för blåsten i Skåne (tänk om husvagnen blåste omkull?), samt att elen försvann då och då. Jag fick senare höra av personer från kommunen att elen tydligen lade av vid jämna mellanrum eftersom de boende emellanåt glömde att stänga av spisplattorna varvid säkringarna gick. Dock kunde han meddela att han endast bott på området i två månader, vilket låg helt i linje med kommunens ambitioner att bara låta männen bo en kortare period i husvagn.

Därefter riktade sig programledaren Belinda Olsson till en syrisk man, som bott på det vandrarhem som en gång varit ett stall. Han sade att han hade bott där i sex månader och var mycket missnöjd över förhållandena där. Dock visade det sig ett par dagar efter sändningen att denna familj överhuvudtaget inte hade placerats på vandrarhemmet av Staffanstorps kommun, utan av det socialdemokratiskt styrda Malmö, som på eget bevåg tagit kontakt med ägaren till vandrarhemmet och tecknat kontrakt. Staffanstorp hade placerat personer där från och med november förra året, men avbrutit samarbetet relativt nyligen, eftersom man inte varit nöjd med kvaliteten.

Det visade sig med andra ord i efterhand att Opinion Live fullt medvetet bjudit in en flykting för att klaga på Staffanstorps mottagning, när denne person i själva verket placerats där av Malmö stad, utan att Staffanstorp överhuvudtaget hade med saken att göra. I studion befann sig dessutom den socialdemokratiska riksdagskvinnan från Malmö, Hillevi Larsson, som mycket indignerat anklagade Sonesson för att placera flyktingar i hästboxar, när det i själva verket var hennes egen stad som hade gjort detta. Till Larssons försvar måste man säga att hon var lika ovetande som Sonesson om att syriern faktiskt var Malmös ansvar. Hon var lika mycket offer för Opinion Lives bedrägerier som alla andra. Redaktionen för Opinion Live har försvarat sig med att Malmösyriern ändå var representativ för de som anvisats av Staffanstorp och att han talade bäst engelska, men detta är inget tillfredställande svar.

Som jag uppfattade det på plats var det tydligt att Opinion Live inte alls var intresserad av en förutsättningslös diskussion, utan mest av att implementera en agenda i syfte att misskreditera Staffanstorpsmodellen. För att nå detta mål drog man sig inte för att vikta publiken mot Christian Sonesson och presentera hans kritiker som vanliga medborgare, när de i själva verket utgjordes av hans svurna politiska motståndare. Man drog sig heller inte för att släpa in en syrisk man som placerats på ett vandrarhem som Staffanstorp sagt upp samarbetet med, och som i själva verket anvisats dit av Malmö stad, vars representant kunde stå i studion och vara moraliskt indignerad – på Staffanstorp!

Allt detta var ohederligt gjort av Opinion Lives redaktion – och det blir särskilt allvarlig när detta program är statstelevisionens enda riktiga debattprogram vad gäller politik och samhällsfrågor. Och hela programmet provocerar fram ett antal frågor som varje medborgare bör ställa sig inför valet:

  • Tjänar verkligen Public Service vårt land på bästa sätt när viktiga redaktioner, som Opinion Live, tycks behäftade med en agenda som endast omfattas av en liten del av befolkningen?
  • År detta verkligen så här en organisation skall arbeta som närmast skall få status av myndighet i och med övergången till skattefinansiering?
  • Är det rimligt att regeringen ämnar förorda bildandet av ett slags sanningskamarilla bestående av Sveriges Television, Sverige Radio, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet för att övervaka vad som är saklighet och relevans i nyhetsflödet inför valrörelsen?

Efter det jag såg i torsdags är jag böjd att svara nekande på samtliga dessa frågor.

 

Erik van der Heeg

 

Redaktörens kommentar:

Läsaren får skaffa sig en egen bild utifrån nedan länkar och citat. Från SVT hemsida där de redogör för sitt sändningstillstånd:

Vi ska bedriva nyhetsarbetet så att människor uppfattar oss som trovärdiga. Vi gör noggrann research och ställer krav på oss själva att hålla en balanserad ton i vår presentation. Det ska gå att lita på SVT.

Journalistförbundets publicitetsregler.

Kommunalrådet Christian Sonesson, M, kritik mot SVT i KvP.

SVT Projektledare för Opinon Live vitsordar vad som nu kategoriseras som “missen” i sändningen från Staffanstorp i KvP.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.