Trumpofobi

© Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se
  • Söndag 7 Jan 2018 2018-01-07
E-post 0

Svensk medias besatthet av den amerikanske presidenten, Donald Trump, har passerat gränsen för det parodiska. Två år i rad toppar Trump listan över mest omskrivna personer i svensk press. Både 2016 och 2017 var nämndes han åtskilligt fler gånger än nummer två på listan, nämligen vår egen statsminister, Stefan Löfvén. Förra året nämndes han hela tre gånger oftare än Stefan Löfvén. Inte en dag passerar utan att DN, antingen på ledar, kultur eller nyhetsplats skriver om Trump – inte sällan återfinns the Donald i samtliga segment. SVT har tagit fixeringen vid Trump till en helt egen nivå – de har nämligen som återkommande inslag Trumptisdag, där SVT:s USAkorresponent Carina Bergfeldt rapportera direkt från den amerikanske presidentens Twitterkonto. 

De senaste dagarna har samtliga svenska kvälls och dagstidningar, samt – naturligtvis! – public service gottat sig åt en ännu icke utgiven bok som påstås kunna fälla Trump. Boken heter ”Fire and Fury – inside the Trump White House” och är skriven av journalisten Michael Wolff. Trots att boken inte finns till försäljning förrän på tisdag, den nionde januari, har dess innehåll redan diskuterats på längden och tvären, i amerikansk och svensk media. Anklagelsepunkterna mot Trump är flera. Han påstås varit förvånad över att han faktiskt vann och ögonvittnen hävdar att hustrun Melania grät (av rörelse, besvikelse eller chock?). Vidare rapporterar Wolff att dottern Ivanka Trump gärna vill ta bli president (ungefär som i andra presidentfamiljer alltså där familjemedlemmar visat sig vara pigga på att ta över – Kennedy och Clintons, t ex). Trump uppges tycka att Vita Huset är ”läskigt” och längtar tillbaka till Trump Tower (ja? Vad ska man säga om det? Smaken är väl som baken). Han sägs också föredra att äta på McDonalds eftersom han är rädd för att bli förgiftad (kanske inte helt irrationellt att världens mest avskydde man vidtar försiktighetsåtgärder) och han och hans First Lady har separata sovrum (det hade paret Kennedy också och var Bill Clinton sov kan man ju spekulera kring).

Med all respekt för Wolff och hans journalistiska hantverk – men om ambitionen är att fälla Trump borde han höja sig några snäpp över skvallertidningsnivån. Och med all respekt för svensk media som okritiskt återger vad amerikansk press skriver – kan ni snälla förklara hur det faktum att Melania och Donald inte ligger sked varje natt påverkar hans insats som president? Samtidigt med återgivandet av den ännu icke utgivna boken om Donald Trump ökar anklagelserna om Donald Trumps sviktande mentala häls lavinartat. Googlingen ”Trump psychiatric disorder” ger över två miljoner träffar. Ett, inte ringa, antal psykologer, terapeuter och psykiaters har glatt levererat diagnoser. Många hävdar att Trump lider av en narcissistisk personlighetsstörning. Andra är övertygade om att han befinner sig i en galopperande demenssjukdom, kanske Alzheimers. Inte så få menar att han bör diagnostiseras som bipolär.

Tidningen Esquires formulering att Trump är ”en man på kognitiv tillbakagång” har fått enorm spridning   – inte minst eftersom Donald replikerat att han minsann är ”mentalt stabil och jättesmart”. Trumps hävdande av sin genialitet och mentala styrka har naturligtvis inte övertygat någon av hans belackare, tvärtom. Hans försök att ta udden av anklagelserna tolkas som ”bristande sjudomsinsikt”. Hade jag varit hans mediarådgivare hade jag med bestämdhet gett honom rådet att inte kommentera – men Trump verkar, av allt att döma, vara en både impulsiv och svårtyglad person. Och, handen på hjärtat – hur hade du upplevt det om hundratusentals människor, på sociala medier, i radio, tv och tidningar oupphörligen gapat om att du är galen? Nog hade du känt ett behov av att säga emot?

Jag föredrar att inte spekulera i varken Trumps eller andra offentliga personers psykiska hälsa, men låt mig säga så här: Trump är, om alla dessa diagnostiker har rätt, inte den förste politiker som kämpar med mental ohälsa eller psykisk instabilitet. Depressioner och ångest är inte helt ovanligt hos politiker – de är lika utsatta som vilken människa som helst. Narcissism, mytomani och megalomani tycker jag mig kunna se hos många makthavare. När det gäller diagnosen bipolär finns det forskning som tyder på att människor med den här diagnosen är ytterst lämpliga för politiska toppositioner. Psykiatern Nassir Ghaemi hävdar i A first-rate madness att ett framgångsrikt ledarskap kräver ett visst mått av sjuk fantasi. Krig, kriser och katastrofer kräver ledare som inte är fullt ut normala. Winston Churchill skulle aldrig klarat av att besegra Hitler om han inte varit tillräckligt svartsynt för att kunna föreställa sig en katastrof och tillräckligt manisk för att kunna uppbåda både energi och uthållighet för att krossa det Tredje riket.

Ghaemi menar att bland andra Ghandi, Abraham Lincoln och Churchill var bipolära. ”En mentalt frisk person”, skriver han, ”kan sällan mobilisera den explosiva aggressivitet och uthållighet som krävs för att bekämpa en stark yttre fiende som befinner sig i överläge”. En mentalt frisk person skulle gett upp. Den bipoläre fortsätter att slåss. M a o tycks det inte vara någon nackdel för Trump om han, i likhet med Churchill, pendlar mellan depression och mani. Nu är det ju inte för att visa på likheterna mellan Trump och Churchill som det spekuleras vilt i hans eventuella diagnoser. Nej, det är naturligtvis för att misstänkliggöra honom, utmåla honom som opålitlig och galen. Det är en tendens jag ser allt oftare och ogillar starkt: användandet av psykiska diagnoser som skällsord. Att klistra en diagnos på den misshaglige tycks betraktas som ett effektivt sätt att avfärda honom eller henne. Nog borde vi övergett just den här härskartekniken i samband med kommunismens sammanbrott.

Själv är jag utledd på att matas med skvaller om Trumps nyckfullhet, matvanor, sexliv, utbrott och twittrande. Varför förväntas jag som svensk intressera mig för det? På vilket sätt påverkar Trumps mat och sovvanor mitt liv, svensk inrikespolitik, världspolitiken? Varför sköter inte svenska USA-korrespondenter sitt arbete och rapporterar om Trumps politik snarare än Melanias och Ivankas klädsel? Och nog borde väl de stora dagstidningarnas ledarsidor vara förmögna att analysera presidentens politik snarare än hans karaktär och mentala hälsa?

Tillsvidare hävdar jag att det inte är Donald Trump som är sjuk, utan svensk media. De tycks mangrant ha drabbats av svårartad Trumpofobi.  

 

Ann Heberlein 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se