Akilov, Fazlhashemi och Ibn Taymiyya

  • Onsdag 28 Feb 2018 2018-02-28
E-post 0

I en artikel i Svenska Dagbladet, ”Professor: Rakhmat Akilov kan inte islam”, låter tidningen Mohammad Fazlhashemi, professor i islamisk teologi och filosofi vid Uppsala universitet komma till tals vad gäller terroristen Rakhmat Akilovs tolkning av sin religion.

Fazlhashemi tycks vilja ärerädda islam genom att hävda att Akilov ”egentligen” inte är någon ”riktig” muslim, vilket skulle bevisas genom ett antal handlingar och utsagor, som enligt professorn inte går att förena med profetens lära. Till intyg för detta tar han bland annat de svar som Akilov gav på åklagarens frågor vid rättegången i förra veckan om de intellektuella och religiösa bevekelsegrunderna för sitt terrordåd på Drottninggatan förra året.

Akilov fick frågor om vad han avsåg med jihad och hur man skulle kunna nå himmelriket och enligt Fazlhashemi passade den terroråtalade etniske tadjiken, med sitt uzbekiska pass, in i ett mönster av jihadistiska terrorister som saknar grundläggande kunskaper om sin egen religion.

På frågor om jihad ansåg Akilov exempelvis att mord på kvinnor och barn mycket väl låter sig förenas med det heliga kriget, samt att jihad mycket väl kan jämställas som en trons sjätte pelare vid sidan av de övriga etablerade fem, det vill säga trosbekännelsen, bönen, allmosorna, fastan och vallfärdandet till Mecka.

I och med detta visade Akilov att han inte hade något begrepp om islam, enligt professorn:

– Genom att ställa de här frågorna kunde advokaten visa att han inte kände till de fem pelarna. Och ja – skolbarn känner till dem, men inte han.

Det där är egentligen ett mycket märkligt påstående för att komma från en professor i islamisk teologi och filosofi. Det är nog ingen som vill påstå att Akilov skulle vara omedveten om islams fem grundpelare, vilket Fazlhashemi antyder, men märkligare ändå att han låtsas oförstående inför den starka tradition som finns väl etablerad inom islam som vill jämföra jihad med de övriga påbuden och som faktiskt har skapat uttrycket ”islams sjätte grundpelare” som ett närmast vedertaget begrepp.

Den ideologiska eller teologiska förebilden för Rakhmat Akilov och den salafistiska variant av islam som han själv, respektive hela IS-rörelsen går tillbaka på, är 1300-talsteologen Ibn Taymiyya och hans ytterst aggressiva tolkning av koran och hadither. I centrum för hans lära stod en skoningslös tolkning av begreppet takfir – avfälling – det vill säga man hade inte bara rätt att mörda icke-muslimer i Guds namn, utan även andra muslimer i så mån som de inte anpassade sig till den rätta läran.

Enligt Ibn Taymiyya är jihad inte bara tillåtet, utan ett obligatorium för alla muslimer – och målet var att främja islam som den enda religionen. Att stupa som martyr för sin tro är det yttersta offret och den högsta formen av lycksalighet. Enligt denna tolkning av islam är jihad berättigat vid alla brott mot islamisk lag. Det som inte var uttryckligen tillåtet enligt koranen och haditherna hade ingen plats i den muslimska gemenskapen. Detta ledde till en moralfilosofi enligt vilket allt var förbjudet, förutom att arbeta, äta halal-mat, läsa koranen och haditherna, bedja, samt sova.

Ibn Taymiyyas starkt dogmatiska filosofi gjorde inga större landvinningar under hans egen tid, men lärorna och den strikta tolkningen, liksom upprätthållandet av jihad som en sjätte pelare närmast jämbördig med de övriga fem, kom att leva kvar som en subkultur vid den mest reaktionära av de fyra lagskolor som tolkar relationen mellan religion och vardagsliv för de rättroende sunnimslimerna, nämligen Hanbali-skolan. På så vis har hans läror kommit att influera samtliga radikalislamistiska strömningar vi kan se idag, vare sig det handlar om Al Qaida-liknande rörelser i Mellanöstern, Wahhabismen i Saudiarabien, salafismen, som inspirerat IS och kalifatrörelsen, eller talibanerna i Afghanistan.

Självfallet är de här rörelsernas religiösa åskådning inte något som omfattas av en majoritet av muslimerna, men de har likväl sitt aktiva och passiva stöd från så pass stora grupper inom den muslimska ummahn att de inte på något sätt kan betraktas som perifera eller något som bara skulle kunna negligeras.

Fazlhashemi nämner i sitt samtal med Svenska Dagbladet också det faktum att Akilov druckit sprit, provat droger, tittat på pornografi, samt spelat på ett on-line-casino som ett bevis på att han egentligen inte skulle kunna vara muslim. Enligt denna strikta definition på vem som är en ”äkta” muslim skulle nog väldigt få passa in, inklusive självaste Usama bin-Ladin, vilkens ytterst rikhaltiga samling av pornografiska filmer slog de amerikanska utredarna vid CIA med häpnad.

Men detta är knappast något argument som skulle imponera på religiösa ivrare i färd med att bedriva missionerande verksamhet, vare sig det handlar om salafistiska imamer i Europas förorter eller pingstpastorer i det mörkaste Afrika. Alla vet att världen är full av syndare som ännu inte funnit den rätta vägen, och ingen plikt fröjdar vår Herre i så hög grad som att plocka upp missionsbefallningen på allvar och förmår de klentrogna att följa den rätta vägen. Inom såväl kristendom som islam anser man sig veta att varje omvänd syndare är lika mycket värd som tio fromma skrymtare.

Akilov var en människa som förbröt sig mot islams levnadsregler på många sätt, men det faktum att han smakat sprit och tyckte om att se porrfilmer på sin telefon gjorde honom inte till något slags icke-muslim, varken i Guds eller i ummahns ögon, lika lite som det skulle göra Fazlhashemi till icke muslim om han nu inte skulle be fem gånger per dag eller vid något tillfälle glömma bort att ge bort exakt en fyrtiondedel av sin inkomst i allmosor till tiggare.

I takt med att islamiska terrordåd breder ut sig över västvärlden är det just den här typen av påståenden vi kommer att få möta, att Islamiska Staten, liksom andra typer av muslimskt motiverade terrordåd inte skulle ha något med islam att göra. Det går mycket väl att motivera mord på icke-muslimer, liksom att fördöma dem med hänvisningar till samma religiösa texter och teologiska utläggningar. Det är inte bara Fazlhashemis blida förståelse av sin religion som finner stöd i de heliga urkunderna, utan även Akiovs och hans meningsfränders. Och i detta avseende är Uppsalaprofessorns försök att blanda bort korten i lika hög grad bidragande till de problem vi står inför här i väst.

 

Erik van der Heeg

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se