Krisande kommuner

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.
  • Lördag 24 Feb 2018 2018-02-24
E-post 0

Redan i våras stod det klart att Lunds kommun befinner sig i ett prekärt ekonomiskt läge. Situationen är inte unik för Lund. Enligt SKL förväntas kommunernas underskott närma sig 40 miljarder de närmaste åren. ”Kostnaderna har ökat så kraftigt i relation till tidigare”, säger Lena Micko, SKL. Bakgrunden är en kraftig befolkningsökning till följd av invandring och födelseöverskott. 

I Lund saknas inte mindre än 300 miljoner 2018. Besparingar över hela linjen med nedskärningar i kommunal verksamhet är därför nödvändiga. Alla nämnder ålades att spara, och nu börjar besparingarna synas.

Socialnämnden måste spara nästan 4,4 miljoner. 3,4 miljoner väljer de att spara genom att avsluta ett arbetsmarknadsprojekt i förtid. Det drabbar femton personer som lovats anställning i projektet under två år. Konsekvenserna befaras bli oro och psykosocial ohälsa för de drabbade. Vård och omsorgsnämnden skissar också på möjliga besparingar, på upp till 125 miljoner. Besparingarna innebär bland annat 200 färre tjänster, färre hemtjänsttimmar till brukarna, stora nedskärningar inom LSS, nedläggning av flera träffpunkter och en halvering av den öppna verksamheten.

En annan åtgärd som föreslås är att sänka nivån på den lägsta summa en individ får behålla efter kommunala avgifter är betalda. Detta drabbar Lunds fattigaste pensionärer och funktionshindrade. För Lundabor över 65 år innebär det ett minus på 200 kronor i månaden och för ensamstående mellan 19 och 64 handlar det om 240 kronor i månaden.Barn och skolförvaltningen har skissat på besparingsförslag sedan 2016. Föreslagna åtgärder innefattar uppsägningar av personal, nedläggning av öppna förskolan, avveckling av fem små skolor och förskolor i byarna, begränsning av tiden föräldralediga får ha sina barn på förskolan och avskaffandet av fri frukt på lågstadiet.

Besparingarna drabbar alltså i huvudsak svaga och utsatta grupper – fattigpensionärer, fysiskt och psykiskt handikappade samt barn. Det är inte heller unikt för Lund. Det är dessvärre i just dessa grupper besparingar är möjliga att göra eftersom just de här grupperna medför stora kostnader för kommunen. Det som möjligen är speciellt med Lund är att den rödgrönrosa majoriteten i tider av besparingar och nedskärningar väljer att lägga pengar på verksamheter och individer som inte omedelbart är kommunens ansvar. Ett exempel på detta är att kommunen sedan 2015 avsatt 700 000 årligen för att bekosta härbärgen åt de eu-migranter som tigger på Lunds gator. I slutet av förra året beslöt man att fortsätta stötta verksamheten ekonomiskt, trots det stora underskott som har konstaterats. Beslutet är mycket svårt att förstå. Varför används kommunala skattekronor till att understödja en verksamhet som inte gagnar kommunens invånare? EU-migranterna är givetvis inte skrivna i Lunds kommun vilket innebär att kommunen inte har ansvar för dem. Många Lundabor är också kritiska till tiggandet och skulle helst vilja slippa att antastas av tiggande människor utanför mataffärer, vid stationen, på uteserveringar, ja ibland till och med inne i affärer och serveringar. Kommunen bör inte aktivt uppmuntra ett beteende som faktiskt uppfattas som störande av en hel del Lundabor.

I januari klubbades ytterligare ett beslut som är svårsmält mot bakgrund av det stora underskott kommunen har att hantera. De rödgrönrosa lyckades driva igenom att så kallade ensamkommande får bo kvar i kommunen efter sin artonårsdag. Beslutet som berör cirka trettio ensamkommande kommer att kosta Lunds skattebetalare fyra och en halv miljon årligen. Att lägga fyra och en halv miljon kronor på människor som inte med självklarhet faller under kommunens ansvar samtidigt som man skär ner på hemtjänst till kommunens äldre, stänger öppna förskolan, minskar LSS-stödet och snor fattigpensionärer och funktionshindrade på 200 kronor i månaden är inte försvarbart.

Politik handlar om att vilja, absolut, men det handlar lika mycket om att välja – och när man väljer måste man veta varför man väljer som man gör samt kunna motivera sitt val för sina väljare. Sådana diskussioner måste vi föra i svensk politik. Ytterst handlar det om vem vi har störst ansvar för. Det är en fråga av moralisk och principiell betydelse, och svaret på den frågan måste vara vägledande i politiska beslut. Jag har en obehaglig känsla av att det inte alltid är glasklart ens för politikerna själva varför de fattar de beslut de gör. Hur argumenterar man för att vika fyra och en halv miljon årligen åt trettio ensamkommande samt sjuhundratusen åt eu-migranter samtidigt som man sparar in på resurserna till funktionshindrade och pensionärer? Misstanken att den som gör mest väsen av sig också får mest ligger nära till hands. I min hemkommun Lund finns ett mindre antal aktivister som är mycket engagerade i just ensamkommande och eu-migranter. Den politiker som tror att aktivisternas uppfattning speglar majoritetens hållning bedrar sig – och kommer att straffas i valet.

 

Ann Heberlein

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se