Kyrkklockorna i Växjö

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

Sverige är, näst Japan, det minst religiösa landet i världen. Enligt World Value Survey värderar svenskar självförverkligande och individuell frihet högt samtidigt som vi värderar traditionella och religiösa värderingar lågt. Detta – att Sverige är ett mycket sekulariserat land – är sannolikt en viktig förklaring till att svenskar generellt är toleranta, att vi betraktar jämlikhet mellan könen som självklar, att samkönad kärlek har samma status som heterosexuella relationer.

Friheten från religionens ok och ofta reaktionära värderingar har möjliggjort tankens frihet, individuell frihet, kvinnors emancipation, samkönade äktenskap, respekt för varandra och en progressiv lagstiftning. Vi ska vara stolta över vår tradition att hålla isär religion och stat. Sverige ska också fortsättningsvis vara ett sekulariserat land, ett land som värnar varje människas frihet från religiöst förtryck, religiös påverkan och religiös argumentering.

Också i ett sekulariserat land råder naturligtvis religionsfrihet. Att människor får tycka, tänka och tro vad de vill bör vara en självklarhet i varje demokrati. Därför måste varje människa tillerkännas rätten att utöva sin religion. Religionsfriheten innebär dock inte bara frihet till religion. Lika viktig som rätten att få praktisera sin religion är rätten att slippa religion. Den dimensionen av religionsfrihet har traditionellt betonats i Sverige, liksom i andra protestantiska länder. Enligt den lutherska tvåregementsläran bör nämligen det andliga och det världsliga regementet hållas isär. Protestantiska kyrkor har aldrig varit intresserade av teokratier, alltså stater som styrs av religiös ideologi.

Religionsfriheten måste värnas för att kunna upprätthålla en sekulär stat. Religionsfriheten är ett uttryck för varje människas autonomi, alltså hennes rätt att själv bestämma över sådant som berör henne. Autonomin har dock en gräns: min autonomi tar slut där din börjar. Jag får inte använda min autonomi för att kränka din autonomi. Det gäller naturligtvis också den form av autonomi som tar sig uttryck FN:s allmänna förklaring av religionsfrihet som en av de mänskliga rättigheterna. Religionsfriheten skyddar rätten att tro – och rätten att inte tro. Man får aldrig, under några omständigheter, tvinga någon att ansluta sig till en religiös åskådning eller underkasta sig religiösa påbud. Friheten att utöva sin religion kan dock under vissa förutsättningar inskränkas – med hänsyn till allmänhetens säkerhet, ordning, hälsa och moral samt andras fri och rättigheter. Den enes rätt att slippa oönskad religiös påverkan väger således tyngre än den andres rätt att utöva sin religion.

Därför är det inte hållbart att hänvisa till religionsfriheten för att få igenom krav på böneutrop. Diskussionen är aktuell i Växjö, där imamen Ismail Abuhelal ansökt om tillstånd för böneutrop från den lokala moskén varje fredag. Imamen menar att detta skulle berika Sverige samt ”bekräfta religionsfriheten”. Han menar att böneutrop är att likställa med ljudet från stadens kyrkklockor. Föga förvånande ger svenska kyrkan i Växjö imamen stöd i sitt krav. Biskopen Fredrik Modeus hänvisar även han till religionsfriheten, och menar att rätten att utöva sin tro är grundläggande i en demokrati. Att religionsfriheten även innebär rätten att slippa religion, exempelvis i det offentliga rummet, undviker biskopen nogsamt att nämna. Istället levererar biskop Modeus en sedvanlig moralkaka när han förnumstigt säger att ”vi är rädda för det vi inte känner till”.

I själva verket strider böneutrop tydligt mot religionsfriheten. Till skillnad från kyrkklockor innebär böneutrop inte bara en uppmaning till bön – nej, böneutropet är bön. I salah, som den bön som proklameras från minareter kallas, sägs att ”Gud är stor, jag vittnar om att det inte finns några andra gudar än Gud” och ”jag vittnar att Muhammed är Guds profet”. Det uttalade syftet med salah, alltså böneutrop, är att både troende och icketroende ska få ta del av islams andliga budskap. Böneutrop går alltså inte att jämställa med de kristna kyrkornas klockringning (eller med Hemglassbilens käcka trudelutt, som något ljushuvud på Växjö kommun gjorde). Böneutropen är inget annat än mission, eller, om man vill tala klarspråk, religiös indoktrinering i syfte att få människor att förstå islams storhet.

Jag menar att vi behöver ha en nationell policy i dessa frågor – det kan inte vara upp till varje kommun att bedöma om de ska godkänna böneutrop eller inte. Alla kommuner i landet bör naturligtvis beakta religionsfriheten och, i linje med den, avvisa förfrågningar om böneutrop. Det är fullt möjligt för en troende muslim att utöva sin religion utan böneutrop – men den ickemuslim som befinner sig i närheten av böneutropen kommer inte undan. Dennes rätt att slippa oönskade religiösa inslag i offentlighet kränks därmed.

 

Ann Heberlein

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se