Makten över kulturen

  • Onsdag 21 Feb 2018 2018-02-21
E-post 0

Det är naturligtvis ingen slump att riksdagens mest extrema partier, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna, har den mest ambitiösa och genomtänkta kulturpolitiken. Deras respektive kulturpolitiska program sticker ut i jämförelse med övriga partiers, som genomtänkta, konsekventa och tydliga. Miljöpartiet och Sverigedemokraterna har förstått något som övriga riksdagspartier inte begripit: Kultur har potential att påverka människors tankar, attityder och värderingar – ja, människors uppfattning av verkligheten och bilden av samtiden.

En gång var socialdemokraterna medvetna om detta förhållande och odlade därför ett bildningsideal. Håkan Juholt gjorde tappra försök att hävda kulturpolitikens betydelse under sin tid som partiledare. Borgerligheten har, helt riktigt, ansett att kulturen ska stå fri från politiken och följdriktigt haft en minimal kulturpolitik. Alltså låg fältet öppet för Miljöpartiet att kapa kulturpolitiken. Ingen, varken i regering eller riksdag, har bjudit motstånd.

Kultur i olika former har i alla tider använts av politiker som ett medel att uppnå sina egna mål. Konstnärliga uttryck, som text, bild, sång, musik och drama, påverkar människor. Det vet varenda diktator i världshistorien. Därför har de sett till att ta makten över kulturen, både för att använda den i egna syften, men också för att undvika att kulturen vänds mot dem. Kultur kan vara farlig, väcka människor eller söva dem, mana till uppror eller fostra till lydnad. Kultur är varken ont eller gott i sig själv, men kan användas som ett medel till det ena eller det andra. Den som äger kulturpolitiken äger därför makt över den okritiska massan. Jag vill påstå att kulturpolitiken – vid sidan av migrations och integrationspolitik – är det viktigaste slagfältet just nu. Där positionerar sig politiker och opinionsbildare i en rad frågor som rör exempelvis nationalism, rasism, demokrati, yttrandefrihet, public service, fake news, sociala medier, censur, vårt förhållande till kulturarvet och så vidare.

Kulturministerposten har traditionellt inte tillmätts någon större vikt – inte i jämförelse med poster som finansminister, utrikesminister, försvarsminister eller justitieminister. Kulturministern och dennes departement har betraktas mer som glasyr på kakan än som en väsentlig del av kakan. Det har visat sig vara ett enormt misstag. Miljöpartiet, med Alice Bah Kuhnke i spetsen, har tillåtits härja fritt i snart fyra år med förödande resultat för kulturens frihet, yttrandefriheten och demokratin. Den som läst Miljöpartiets kulturpolitiska manifest ”Kultur – det fjärde välfärdsområdet” är inte förvånad. Här drar partiet upp linjerna för en ambitiös kulturpolitik med betoning på ”politik” snarare än på ”kultur”. I tolv punkter med namn som ”intersektionalitet” och ”internationalisering” drivs tesen att kultur är ett medel – till demokrati, omställning av samhället och inkludering, bara för att nämna något – snarare än ett mål. Det fylliga dokumentet är späckat med begrepp som ”mångfald” och ”mångkultur” och, utan närmare förklaring slås det fast att ”kulturpolitik först och främst är maktdelning”.

Den paternalistiska, för att inte säga totalitära, ton som präglar dokumentet väcker starkt obehag hos mig. Reduceringen av kultur som medel till diverse behjärtansvärda mål är beklämmande. Kulturarvet, våra kulturinstitutioner och myndigheter inom kulturområdet reduceras till verktyg för att omdana samhället och förändra medborgarnas värderingar. Detta gäller som bekant landets muséer men även andra kulturinstitutioner. Intersektionalitet och mångfald ska genomsyra all kulturverksamhet i landet – från dramatik och utställningar till filmproduktion och litteratur.

Ola Wong, som i en rad artiklar varnat för politiseringen av landets museer, skrev i helgen om den politiska styrningen av Sveriges bokförlag. Wong har intervjuat bekymrade förläggare som menar att det, för framförallt mindre förlag livsviktiga kulturstödet, blivit allt mer politiserat. Pengarna slussas till böcker, verksamheter och utställningar som marknadsför sig med kodorden feminism, hbtq, mångfald och minoriteter. Bara godkända böcker får stöd av staten. Politikerna styr alltså innehållet i litteraturen – och precis som i Miljöpartiets kulturpolitiska vision är kvaliteten underordnad de politiska målen. Folket ska fostras i rätt värderingar, helt enkelt. Bengt Ohlsson beskriver i en längre essä i DN bland annat ett samtal med en bokförläggare som vittnar om en svårartad ängslighet. Bokförläggaren berättar för Ohlsson att de haft en diskussion på förlaget i fråga huruvida det verkligen är försvarbart att låta huvudpersonen i en roman bege sig ut på en långflygning. När Ohlsson frågar förläggaren vad hon är rädd för säger hon att hon rädd för att bli kallad rasist. Eller antifeminst (det är synnerligen oklart varför den som inte fördömer långflygningar är rasist och antifeminst, men rädslan för detta är uppenbart stor). Så illustrerar hon Ohlssons tes: ”Alla har blivit rädda. Och tysta. Och mer samstämmiga. I dagens debattklimat törs ingen sticka ut av skräck för att bli lynchad”, skriver han.

Jag förstår rädslan. Risken att bli utsatt för, i alla fall symboliska, lynchningar i form av drev på sociala medier, massanmälningar till facebook, karaktärsmord på landets kultursidor och i ledartexter är högst påtaglig. Den som dristar sig till att ifrågasätta några av maktens viktigaste värderingar – som genusvetenskapens betydelse, mångkulturens välsignelse eller den svenska tryggheten – förpassas omedelbart till den mörka sidan och förlorar alla rättigheter till att bli bemött som en människa. Den som tycker fel är fel och ska förintas, allt i anständighetens namn, och i anständighetens namn är alla medel tillåtna, illvilliga tolkningar, halmgubbar och rena lögner. Offentliga lynchningar får kännbara konsekvenser för den utsatta, i form av förlorade uppdrag och därmed inkomster. Rädslan för att bli fråntagen heder, ära och möjligheten att försörja sig själv kan förlama den mest skarpsinniga tänkaren och knäcka ryggen på en och annan intellektuell.  Inte bara människor som i någon mening ägnar sig åt kulturverksamhet drabbas av sanktioner om de är ofina nog att ifrågasätta maktens moral och den, av regeringen, godkända Sverigebilden. Jag har tappat räkningen på hur många lärare, akademiker, socionomer, journalister, sjuksköterskor, poliser och andra som anförtrott mig berättelser om missförhållanden och munkavlar. Lojaliteten med makten och Sverigebilden kräver att man håller tyst. Den som förråder idén om Sverige som ett välfungerande och tryggt land straffas, hårt. Rädslan är ett underbetyg för vår demokrati. Yttrandefriheten måste tåla olika uppfattningar, tolkningar och åsikter.

Den svenska kultureliten, liksom dess svans av wannabes, kröker ryggen som en skitnödig hund inför makten. Det hela är ytterst ovärdigt för alla inblandade. Det är också ytterst destruktivt för kulturskaparnas kreativitet. Det vilda tänkandet och det som är sant nomkritiskt, det upproriska, det upprörande och det nyskapande har ingen plats varken på svenska bokförlag, svenska gallerier, svenska scener, den svenska universitetsvärlden eller i svensk filmindustri. Vi har ingen Houellebecq, ingen von Trier, ingen Jordan B Petersen eller Ayan Hirsi Ali, ingen Gerhard Richter och ingen Suzanne Brögger. Svenska författare, forskare, konstnärer, dramatiker och regissörer är tuktade till lydnad, ty alla är de beroende av statens pengar – och för att få ta del av statens pengar bör diverse perspektiv beaktas och främjas. Det är snällt, välkammat, konsensusinriktat och totalt ointressant. Givetvis bär sig dessa lydiga projekt inte ekonomiskt – och beroendet av statliga pengar blir större, liksom, följdriktigt, anpassningen till maktens idé om moraliskt och politiskt korrekt konst.

Min personliga erfarenhet av det svenska kulturlivet är att det är precis så ängsligt, räddhågset och behagsjukt i relation till makten som det framstår i Wongs och Ohlssons texter. Ingenstans finns plats för det obekväma, det rasande, det kritiska, det fula och råa. I filmbranschen reviderar dramaturger vartenda manus så att det speglar en tänkt idealvärld, snarare än verkligheten. Orimligt mycket tid går åt till att räkna och kategorisera ”gubbar” – tillräckligt många av olika kön, färg och religiös övertygelse. En elak muslim eller mordisk transkvinna är otänkbart. Blott vita CIS-män kan vara våldtäktsmän och massmördare på svenska biodukar och i svenska deckare. På förlagen har så kallade ”sensitivity readers” blivit allt vanligare, alltså en redaktör som läser manuset i jakt på potentiellt stötande innehåll – som skamlösa flygresor och beskrivningar av människor som ”tjocka”, könsord och stereotypa beskrivningar av minoriteter. Att låta en jurist gå igenom också fiktiva texter innan publicering, allt för att undvika diverse anmälningar av lättkränkta individer, är standard på en del förlag. Det hela är mycket deprimerande.

För ett decennium sedan publicerades min bästsäljande, självbiografiska bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Den skildrar ångest och självmordstankar och ger uttryck åt en stark längtan efter döden: utan tvekan djupt olämpliga tankar. En bekant som arbetar på att av Sveriges största förlag menade i ett samtal för några månader sedan att den sannolikt inte blivit publicerad idag. Man kan ju faktiskt läsa Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva som en glorifiering av självmordet. Risken att någon läsare tar intryck av de filosofiska resonemang i boken som faktiskt framhåller självmordet som en möjlig lösning på Weltschmerz kan ju finnas.

2004 skrev jag en lärobok i sexualetik, Den sexuella människan, som publicerades på Studentlitteratur. Bokens sista kapitel har temat ”sexualitet och våld” och där resonerar jag bland annat om den beklagliga överrepresentationen av män från Mellanöstern och Nordafrika i våldtäktsstatistiken. Ingen hade några som helst synpunkter på det, varken förläggare, redaktör eller några av de kritiker som recenserade boken. Eftersom mitt resonemang utgick ifrån BRÅ:s statistik och forskning fanns ingen anledning att invända – jag redogjorde ju faktiskt bara för kontrollerbar fakta från en statlig myndighet. Det betraktades som legitimt att i en lärobok för undervisning på universitet och högskola hänvisa till tillförlitlig empiri. Idag uppfattas det som stötande att hänvisa till fakta som är obekväm. Sällan har väl en bok som inte är skriven fått så mycket uppmärksamhet och kritik som den bok jag arbetar med nu, Våldtäkt och kultur. Kritikerna fruktar att jag ska föra fram resonemang som kan vara besvärlig att hantera. Slutsatsen blir att boken inte bör skrivas och att jag måste hindras.

Något har alltså hänt i Sverige. Det har blivit tystare, slutnare, räddare. Kontrollen av vad som betraktas som lämpligt, respektive olämpligt innehåll har hårdnat. Självcensuren är stenhård. Nåde den som ens i tanken vågar överväga att flyga till Mauritius eller ifrågasätta förekomsten av ett tredje kön. En tyst överenskommelse angående vilka sanningar som bör förtigas och vilka lögner som måste hävdas och upprätthållas präglar hela det offentliga samtalet, från kolumner i kvällspressen till vad som sätts upp på landets teaterscener. Det är outhärdligt torftigt. Det är också omöjligt att förstå, ja faktiskt helt obegripligt, varför människor frivilligt underkastar sig regler som har till syfte att styra deras tankar och stympa deras skapande. Vad fan är det för fel på er? När övergav ni idén om personlig och konstnärlig integritet? Och vad gör ni vid ett regeringsskifte – vad händer om en ny regim kommer med andra direktiv och andra värderingar? Kommer ni okritiskt att anpassa er?

Den dystra slutsatsen jag drar är att förekomsten av intellektuella i Sverige har blivit ytterst ovanlig. Det är djupt oroande. Ett land behöver intellektuella, fritt tänkande människor som skiter i makten och i vad som för tillfället betraktas som tillåtet och tillrådligt, individer som finner glädje och tillfredställelse i tänkandet som aktivitet, som förmår fullfölja en tanke, ett resonemang, utan att rädas slutsatsen eller slutsatsens konsekvenser. Varje kultur behöver individer som går mot strömmen, som provocerar och som envist ställer frågan ifall allt egentligen är på ett helt annat sätt. En kultur bestående av ryggradslösa flockdjur och nickedockor är dömd att gå under.

 

Ann Heberlein

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se