Om att skåda given häst i munnen

För några veckor sedan deltog jag i Opinion Live från Staffanstorp. Ett av kvällens diskussionsämnen var Staffanstorps placering av nyanlända i husvagnar. Undertexten var naturligtvis att detta – att placera fullt friska, vuxna män i en husvagn, 1,8 kilometer från Staffanstorps centrum – var förkastligt, ja, en kränkning av människovärdet, säkert ett brott mot en eller annan konvention.

Eftersom jag alltid lägger mig vinn om att ha så mycket information som möjligt besökte jag de omtalade husvagnarna för att förbereda min medverkan i debatten. Min bedömning av husvagnarna är att det är högst ordinära husvagnar, fullt möjliga att bo i.  Några av de unga männen som bor i nämnda husvagnar satt i publiken. De vittnade om ett stort missnöje – det var isolerat, kallt och dessutom ruskigt när det blåste.

Jag blev faktiskt förbluffad över männens klagan. Ett ordstäv som min pappa ofta använder kom för mig: ”Man ska inte skåda given häst i mun”. Tacksamhet är en dygd, och det gäller rimligtvis även människor som är nya i Sverige. Ändå har jag läst oräkneliga artiklar där nyanlända beklagar sig över att maten de bjuds på är äcklig, jag har sett teveinslag med nyanlända som är missnöjda med det boende de fått, hört radiointervjuer med nyanlända som inte vill bo i skogen, som tycker att det är för långt till bussen, som är missnöjda med SFI-undervisningen. Klagomålen tar aldrig slut. Var kommer det här oförblommerade missnöjet ifrån? Vad är det egentligen för förväntningar människor som söker sig hit har? Ja, jag vet att jag är ute och tassar på förbjuden mark nu, men den attityd som en del nyanlända har i relation till Sverige, värdlandet, som erbjuder skydd, mat, husrum och utbildning både förbryllar och provocerar mig.

Det senaste exemplet kommer från Täby. Leif Gripestam (M), kommunstyrelsens ordförande, beskriver i ett Facebookinlägg en demonstration på Täby torg. En grupp nyanlända stod samlade under en paroll med texten ”Vi vill ha våra rättigheter och Täby kommun är rasist”. Demonstranternas vrede handlade om missnöje med sitt boende. Leif Gripestam kommenterar på sin Facebook:

”Det är faktiskt ganska upprörande eftersom de får tillgång till skolor, förskolor, samhällsorientering, jobbcoachning, tillfälligt boende i två år, bidrag, sjukvård o s v. Vår uttalade ambition är att hjälpa dessa individer till självförsörjning och ett självständigt liv så snabbt som möjligt. Det som är huvudproblemet för dessa individer är att vi inte har ordnat vanliga hyresrätter. Det finns dock inga tomma bostäder vare sig i Täby eller i Stockholmsregionen”.

Leif Gripestams upprördhet är fullt begriplig. Det är minst sagt magstarkt att anklaga Täby kommun för ”rasism” för att man inte fått en egen hyreslägenhet. Och att kräva sina ”rättigheter” utan att fundera över sina skyldigheter är lika illa det.

Det är fel att behandla nyanlända sämre än andra invånare. Det är, faktiskt, lika fel att behandla nyanlända bättre än andra invånare. Kommunlagens direktiv om likabehandling bör gälla alla som är bosatta i en kommun, något Lidingö kommun tagit fasta på. Därför säger de upp de tillfälliga hyreskontrakt nyanlända som placerats i kommunen i enlighet med anvisningslagen har haft efter tjugofyra månader. Anvisningslagen innebär nämligen att kommunerna är skyldiga att ordna bostad åt de nyanlända som staten gett dem ansvar för i två år, varken mer eller mindre. Efter att denna tvåårsperiod är över har de samma skyldighet som alla andra att själv ordna sitt boende. Som Anna Rheyneclaudes, kommunstyrelsens ordförande i Lidingö kommun (M) säger – ”reglerna är samma för alla”. Ändå görs nu indignerade reportage om att nyanlända blir bostadslösa, trots att de känt till att deras hyreskontrakt var tillfälliga och skulle upphöra efter tjugofyra månader.

Jag anar ett pedagogiskt problem här. Ingen tycks ha informerat de nyanlända om bostadsbristen i svenska kommuner. De tycks inte heller känna till att de flesta svenskar tvingas köpa sina bostäder, att kötiden för ett förstahandskontrakt ofta är flerårig och att det inte är en rättighet för någon att få en hyreslägenhet. För den som just nu står i en evighetslång kö till en hyreslägenhet eller kämpar med att få ihop de där femton procenten i kontantinsats är de nyanländas klagan stötande. Om jag vågar drista mig till att kritisera public service och landets papperspress vill jag påstå att de är en del av problemet. De tycks snarast uppmuntra nyanländas missnöje med allt ifrån boende till mat genom sina många reportage. Jag menar att det är ansvarslöst. Jag tror att de flesta flyktingar som kommit till Sverige är tacksamma över att vara i trygghet. De längtar säkert efter en egen bostad och saknar sin egen mat – men de förstår att en husvagn i Staffanstorp eller ett hotellrum i Täby är betydligt bättre än ett sönderbombat hus i Aleppo. Varför väljer då media att lyfta fram otacksamma gnällspikar med orimliga förväntningar och krav? Min intuition säger mig att den sortens reportage inte gagnar de nyanlända alls.

 

Ann Heberlein

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är tidigare lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent. Kandiderar till riksdagen för moderaterna i valet 2018.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.