Om mänskliga, respektive medborgerliga rätttigheter

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

Ingen vet exakt hur många människor som befinner sig i Sverige utan tillstånd, människor som trots avslag på sin ansökan om asyl inte lämnar landet. En uppskattning gör gällande att det rör sig om runt 50 000 personer. Det är naturligtvis bekymmersamt, inte minst för de 50 000 människor som lever mer eller mindre gömda, i ett skuggsamhälle. De riskerar att exploateras som billig arbetskraft och att utnyttjas i kriminell verksamhet samt att dras in i extrema organisationer.

Hur många av dessa 50 000 som år barn vet vi inte – men vi vet att det inte är en tillfredställande tillvaro för ett barn. I ett missriktat försök att underlätta för dem som lever i skuggan slöts 2013 en överenskommelse som ger människor som vistas illegalt i Sverige rätt till sjukvård på samma villkor som oss andra. Dessutom skulle barnen till vuxna som vistas illegalt i landet erbjudas skolgång. En del kommuner – som Malmö och Stockholm – ger också ekonomiskt bistånd till människor som vistas i landet utan tillstånd.

Tanken var god, men har gett mindre goda konsekvenser. Det är, menar jag, direkt omoraliskt att ge utsatta människor dubbla budskap. Den som har fått avslag på sin ansökan om asyl i Sverige måste återvända hem. I Sverige finns ingen framtid för dem – och att invagga dem i falska förhoppningar är grymt. Särskilt grymt är det mot de barn som befinner sig i denna situation. Det är inte förenligt med idén om barnets bästa att låta barn växa upp i ett skuggsamhälle, utan framtid, utan trygghet. De som vistas i Sverige illegalt måste återvända – för sin egen framtid och för vår trygghet.

I veckan presenterade Ulf Kristersson (M) tillsammans med Gunnar Strömmer (M) flera förslag för att öka antalet verkställda avvisningsbeslut. Det handlade om att ge polisen bättre förutsättningar att kunna verkställa besluten samt om åtgärder för att förmå fler att lämna Sverige frivilligt. I detta sammanhang föreslog Kristersson och Strömmer att återgå till den ordning som fanns innan överenskommelsen 2013, det vill säga att reducera illegala invandrares rätt till sjukvård. Före 2013 rådde samma ordning i Sverige som i de flesta av världens länder, det vill säga den som vistas illegalt i ett land har rätt till akutvård, alltså vård som inte kan anstå. Kristersson och Strömmer betonade att detta inte skulle påverka de barn som lever i skuggan – de bör även fortsättningsvis ha rätt till samma vård som alla andra barn i Sverige. Dock bör rätt till skolgång upphöra. Vidare argumenterade Kristersson och Strömmer för att kommuner inte bör betala ut socialbidrag till illegala invandrare annat än som nödbistånd.

Reaktionerna på de moderata förslagen blev starka. Företrädare för övriga allianspartier fördömde i hårda ordalag Kristerssons och Strömmers resonemang. Emma Henriksson, (KD), menar att det är fel väg att gå att ”undanhålla mänskliga rättigheter”. Också företrädare för vårdpersonalen kritiserade förslaget. Johan Larsson, vice ordförande för Vårdförbundet, hävdar att ”hälsa är en global rättighet” samt att moderaternas förslag är ett uttryck för ”nationalistiska strömningar”.

Det är bekymmersamt att både politiker och fackliga företrädare har så svårt att skilja mellan mänskliga och medborgerliga rättigheter.  Jag har noterat en flagrant brist på kunskap angående de rättigheter som kan knytas till människans värde och de rättigheter som knyts till medborgarskap i ett land. Det är mer regel än undantag att debattörer, politiker och aktivister blandar samman dessa identiteter och de rättigheter som härleds ur respektive status: som människa eller medborgare. De rättigheter som härleds ur människans värde är de mänskliga rättigheter som ska garantera människan ett drägligt liv. De är lika för alla och behöver inte förtjänas.

Medborgarskapet är en juridisk och moralisk relation mellan stat och medborgare. Som alla relationer innebär medborgarskapet både rättigheter och skyldigheter. Som medborgare har vi ett antal skyldigheter – att följa och respektera svensk lag, att bidra efter bästa förmåga, att solidariskt försvara vårt land vid behov. Medborgare har också rättigheter, till säkerhet och trygghet vilket polis och militär ska garantera oss, till utbildning, till stöd, vård och omsorg vid behov, det vill säga tillträde till det sociala välfärdssystemet. Den som inte är medborgare bör inte ha samma rättigheter. Han eller hon har rättigheter i egenskap av att vara människa – men de mänskliga rättigheterna är mindre omfattande än de medborgerliga. Människovärdesprincipen innebär att alla människor har samma värde och samma rätt oberoende av personliga egenskaper och funktioner i samhället. De mänskliga rättigheterna kan beskrivas som den miniminivå som samhället måste kunna garantera för att människovärdet ska kunna förverkligas i den enskilda människans liv. Det handlar om grundläggande rättigheter, som rätt till liv, rätt till frihet, rätt till personlig säkerhet och rätt till ett värdigt liv.  Det ansvaret bär samhället för alla som vistas i vårt samhälle, alltså även för asylsökande och de som brukar kallas för ”papperslösa”, det vill säga illegala invandrare. Kristerssons och Strömmers förslag uppfyller de krav som idén om mänskliga rättigheter ställer – akut vård och akut ekonomiskt bistånd är tillräckligt för att garantera människan rätten till hennes liv. Ingen ska dö av svält eller på grund av att han eller hon förvägras vård i Sverige. Full tillgång till den svenska välfärden ingår dock inte i de mänskliga rättigheterna.

En angelägen fråga i sammanhanget är naturligtvis också vem vi har ansvar för. När resurserna är begränsade måste politiker prioritera – och det borde vara en självklarhet att ett samhälle har större ansvar för sina egna medborgare än för andra länders medborgare. Det finns alltså flera goda skäl att återgå till det system vi hade innan överenskommelsen angående illegala invandrares rätt till vård och skolgång 2013. Ett starkt skäl är att öka människors incitament att faktiskt lämna Sverige efter avslag om asyl. Ett annat starkt skäl är att Sverige bör prioritera sina medborgare och försäkra sig om att resurserna räcker för att säkerställa medborgarnas rättigheter i första hand. I ett land med vårdkris, skolkris och poliskris är det direkt oansvarigt att lägga resurser på människor som inte är Sveriges ansvar.

 

Ann Heberlein

 

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är tidigare lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent. Kandiderar till riksdagen för moderaterna i valet 2018.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.