Posörer och folkfostrare

  • Onsdag 7 Feb 2018 2018-02-07
E-post 0

Det började med att ett par samvetsömma skribenter på Expressens kultursida bekände sina miljösynder och avlade heliga löften att aldrig mera flyga. Varenda anständig skribent i landet kände sig manad att ansluta och kultursidorna fylldes av klimatångest. En skälvning gick genom sociala medier, från kvarteren runt Mariatorget till våningarna i Vasastan, nådde prekariatet i Kransen och barnfamiljerna i Gamla Enskede.

Nu var det upp till bevis, dags att bekänna färg och göra avbön, bevisa att man befann sig på rätt sida, den goda sidan, den Allvarligt Oroade sidan, de upplystas skara. Klimatsyndarna piskade sig själva blodiga, ventilerade sin ångest, tvättade sin smutsiga flygbyk offentligt och inneslöts i den varma, goda gemenskap som de rättfärdiga utgör. Under sektliknande former erkände människor – ”ja, jag har flugit” – ångrade sig och lovade att aldrig mera synda – ”jag kommer aldrig mer att flyga”.

Efter den initiala chocken – herregud, hur ska det nu gå med semestern? – infann sig en känsla av harmoni och tillförsikt: Äntligen erbjöds en ny möjlighet att manifestera sig själv som samvetsöm och föredömlig! Dessutom utan att egentligen behöva göra något. Inga insamlingar krävdes, varken hem eller hjärtan behövde öppnas, inget skulle skänkas eller presteras – nej, allt som krävdes var detta, att avstå. Påtagligt många profilerade antirasister och öppnagränservurmare anslöt sig omedelbart till flygvägrarnas ångestfyllda skara. När sedan Grön Ungdoms språkrör Hanna i en intervju i KIT försvarade sitt ymniga flygande till pojkvännen i London och exotiska semesterorter med att ”ingen är perfekt” och att det här med flyg och miljöförstöring inte är ett problem på individnivå utan ett strukturellt problem ljöd en suck av lättnad genom församlingen. Ingen behöver offra varken semesterresan till Kap Verde, besöken hos släkten i USA eller jobbresan till Umeå på grund av klimatskäl. Det spelar ingen roll vad du gör – bara du bekänner dig till rätt lära.

Viljan att manifestera sin egen förträfflighet liksom ivern att uppfostra den omoraliska pöbeln är oändlig. För människor som gjort karriär på att vara folkfostrare och moraliska föredömen kommer alltså klimatångesten som en välsignelse. Den där idén om öppna gränser och öppna hjärtan blev så komplicerad. Folket blev bångstyriga och pöbeln lyssnar inte längre. Ingen vill längre läsa kolumner om hur kolumnisten blöder för ensamkommande eller krönikor om att den svenska invandringspolitiken är främlingsfientlig, ingen skrattar längre åt kurdiska komiker som gör narr av svenskar och ingen har längre lust att betala trehundra kronor för att få höra att de är en del av en rasistisk struktur och vi börjar bli rätt mätta på berättelser om ur det är att vara en svart kropp i vita rum.

Det blev, som sagt, komplicerat. Tyckarklassens behov av att konstruera sig själva som dygdemönster (och av att tjäna pengar) kvarstår dock – och det är i det här sammanhanget den plötsliga miljömedvetenheten ska förstås. Fatta hur många krönikor, kolumner, böcker, teaterföreställningar, debatter och paneler temat klimatångest kan generera! Den skamsna medelklassen kommer garanterat att slicka i sig varje ord, ta till sig klandret och riktigt vältra sig i sin skam och sitt dåliga samvete. En win-win.

 

Ann Heberlein

PS: Jag är också oroad över klimatförändringarna, flyger ytterst sällan och avstår ofta kött. Får jag en guldstjärna nu?

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se