Slow Culture: Att återuppfinna sjökriget

Otto Sinding, "Svolder", 1899

Sjökrig är egentligen en ganska enkel sak. Till skillnad från på landbacken finns det ingen speciell terräng att tala om. Vad vi har att göra med är havets abstrakta yta, fenomen som avstånd och jordens kurvatur, liksom parametrar som vapenplattformarnas (det vill säga ”båtarnas”) räckvidd och kanoners och robotars portéer. Allt tycks ganska enkelt: den som har flest fartyg och störst kanoner vinner alltid.

Men finns det då inte något sätt att vända på kuttingen; något som skulle kunna göra att ett land med begränsade sjöstridskrafter skulle kunna hålla en starkare flotta stången? Skulle man kunna tänka sig någon form av ”gerillakrig” till sjöss, som vore framgångsrik inte bara mot obeväpnade handelsfartyg (vilket diverse piratdåd har visat oss genom historien), utan även mot stormakternas flottor? Det slutgiltiga svaret på denna fråga har vi ännu inte fått, men man kan konstatera att den islamiska republiken Iran sedan flera år har utvecklat ett slags doktrin för ”assymetrisk krigföring” till sjöss, nämligen den så kallade Alavimodellen.

För att undersöka vad denna doktrin går ut på, så kan vi gå tillbaka till den 6 januari 2008 och se vad som hände under den så kallade Hormuzincidenten vid inloppet till Persiska viken. Vad som timade var att fem iranska FPBs (Fast Propelled Boats, det vill säga små, men ytterst snabba speedboats, som ofta används av smugglare och sjörövare) på ett provokativt sätt närmade sig tre amerikanska krigsfartyg ur femte flottan när de befann sig på rutinuppdrag på internationellt vatten.

De iranska båtarna närmade sig de amerikanska fartygen med hög hastighet och kom vid ett tillfälle så pass nära som en dryg kabellängd från USS Hopper, en AEGIS-jagare av Arleigh Burke-klass (övriga fartyg utgjordes av fregatten USS Ingraham och kryssaren av Ticonderoga-klass, USS Port Royal). Iranierna kastade dessutom ut ett antal vita lådor i vattnet framför de amerikanska skeppen, som ett slags simulerade minor och hotade via radio att amerikanerna skulle “sprängas i luften inom en minut”. Då amerikanerna intagit klart skepp och gjort sig beredda på eldgivning avlägsnade sig iranierna lika snabbt som de dykt upp.

Incidenten tog cirka 20 minuter och karaktäriserades av femte flottans befälhavare, viceamiral Kevin Cosgriff, som “den allvarligaste incident som utspelat sig mellan den amerikanska flottan och det iranska Revolutionsgardet”. Att amiral Cosgriff kunde hävda att det handlade om båtar ur Revolutionsgardet (och inte den reguljära iranska flottan) berodde på att båtarna var omärkta. Man kan hålla i minnet att Revolutionsgardet är något mycket mer än bara en vapengren inom de iranska väpnade styrkorna. De åtnjuter samma grad av självständighet och handlingsfrihet som en gång nazisternas SS gjorde i förhållande till Wehrmacht i Hitlertyskland och precis som den tyska organisationen består gardet såväl av en väpnad gren, som av en “allmän” del med ansvar för underrättelseverksamhet, befolkningskontroll. etc. De iranska sjöstridskrafternas uppträdande visar på ett instruktivt vis hur gardet försöker utveckla en marin modell för asymmetrisk krigföring.

Modellen kallas internt för Alavimodellen efter Muhammeds kusin Ali, som ses som grundaren av den shiitiska sekten inom islam. Ali gjorde sig känd genom att alltid undvika direkt konfrontation på slagfältet – istället bidade han sin tid i 25 år innan han kunde överta kalifatet på 600-talet. Alavimodellen bygger på insikten att större örlogsfartyg aldrig kommer att kunna hävda sig mot amerikanska flottenheter i en konventionell drabbning. Den iranska flottan (och alla andra flottor också, för den delen, inklusive Rysslands eller Kinas) kommer alltid att vara hopplöst underlägsen amerikanarna vad gäller eldkraft, räckvidd, interoperabilitet, teknologi, etc. Alltså har man valt att lägga tonvikten på små men snabba enheter (FPB), som därigenom skall vara mindre sårbara för upptäckt och bekämpning. Eftersom dessa FPBs också är betydligt billigare kan man dessutom hålla sig med ett större antal som man kan kosta på sig att “offra” i strid, ungefär som en schackspelare kan offra ett antal bönder för att komma åt motståndarens dam. I nuläget tros gardet ha tillgång till inte mindre än 1000 FPBs i sin “Hormuzeskader”.

Den nya båttypen har vidare lett till att man återupptäckt taktiken att “svärma” (eng. swarm) motståndaren och anpassat den till marina förhållanden. Swarming är sannerligen ingen taktisk nyhet inom krigshistorien och har i hög grad använts av islamska styrkor sedan Muhammeds dagar, där den i koranen beskrivs med begreppet ghazwi (“räd”). En ghazwi företas med lättrörliga styrkor som oväntat dyker upp i stor mängd, överväldigar motståndaren, och därefter snabbt drar sig tillbaka. Taktiken praktiserades av Muhammed när han byggde upp sin rörelse genom att plundra karavaner, men även mot bysantinare och perser under islams expansionsfas, samt under korstågen mot de tyngre beväpnade och militärt skickligare, men alltid hopplöst fåtaliga korsriddarna. Det är på så vis som hyenor kan stjäla bytet från ett lejon, eller som förortsligister knycker mobiltelefoner och plånböcker från ensamma nattvandrare.

På det marina planet handlar swarmingen om att överraska och isolera enskilda motståndarenheter och slå ut dem innan förstärkning hinner dyka upp. Swarmingen kan företas i såväl större som mindre formationer. En större operation företas av hundratals FPBs, beväpnade med kulsprutor, raketer och sprängmedel för självmordsuppdrag. En mindre swarming består av raket- och torpedbeväpnade enheter som engagerar motståndaren från olika håll och därigenom ytterligare försvårar upptäckt. FPB-enheterna har självfallet ingen högsjökapacitet utan måste användas i kustnära förhållanden (som i Persiska viken). På så vis kan man ytterligare öka det operativa tempot och åtnjuta understöd från landbaserade vapenplattformar. Iran har i nuläget byggt upp ett omfattande system av landbaserade sjömålsrobotar, såsom kinesiska C-802, HY2 Silkworm och TV-styrda Kowsarmissiler. C-802 har en räckvidd på 200 nautiska mil och kan användas i koordination med sjöstridskrafterna var som helst i Persiska viken.

Man kan se incidenter av den typ som inträffade 2008 som en övning från Revolutionsgardets sida. Om man hade avlyssningsstationer bemannade och robotstyrkorna i beredskap (kanske förstärkta av ryska tekniska rådgivare) fick man en god bild hur amerikanska flottan reagerade vid ett swarming-angrepp. Man fick uppgifter om reaktionstider, hur självständigt fartygschefer agerar, avvärjningstekniker, vilka vapensystem man måste ta hänsyn till, etc.

Kommer då den iranska doktrinen att fungera i ett skarpt läge? Om krig någon gång utbryter mellan USA och Iran torde de operativa målen för Iran vara att stänga Hormuzsundet och försöka slå ut de fientliga flottenheter som därigenom har blivit instängda i Persiska viken genom en taktisk kombination av landbaserade robotar och FPB-enheter. Samtidigt skulle man också kunna avbryta transporten av olja i området. Närmare 40 procent av världens oljeproduktion passerar denna väg och även om endast en mycket liten del hamnar i USA skulle Japan och Västeuropa drabbas mycket hårt, och på så vis kunna skapa ett “indirekt” tryck mot USA.

De strategiska målen är enligt detta scenario rent defensiva från Irans sida och handlar om att få ett eventuellt angrepp från amerikanernas sida att “rinna ut i sanden” genom en kombination av materielförlust och internationellt opinionstryck. Givetvis kan man tänka sig andra modeller, där Iran också skulle kunna använda sig av terroristattentat, missilangrepp mot Israel eller försök att angripa USA:s allierade i form av Saudiarabien, Kuwait eller Förenade Arabemiraten.

Jag skulle dock vilja hävda att iraniernas modell för stridsasymmetri i sjökrigssammanhang egentligen är en självmotsägelse. Precis som jag antydde inledningsvis är krig till lands och krig till sjöss är helt väsensskilda storheter. Sjökriget laborerar med abstrakta och geometriska vektorer som avstånd, räckvidd, hastighet. Ett ytstridsfartyg kan aldrig gömma sig ute på öppna havet, bara dra sig undan. Det finns inga topografiska differenser, ingen civilbefolkning, inga möjligheter att leva av landet. Det handlar heller inte om att ta och hålla terräng, eftersom det inte finns någon terräng till havs – bara rörelser, riktningar och positioner. Allt handlar istället om att förvägra fienden möjlighet att uppträda överhuvudtaget genom att ha överlägsna enheter till förfogande, såväl kvalitativt som kvantitativt. Sjökriget har därför alltid varit mer teknologiintensivt än landkriget. En teknologisk innovation som en galeas, ett linjeskepp, en Dreadnaught eller ett atomdrivet hangarfartyg av kan förändra hela stridsmiljön i ett slag. En primitivare teknologi kan därför inte vändas till en fördel på samma sätt som till lands.

Iranierna har överfört ett landkrigskoncept till sjökrigsförhållanden, vilket jag tror kommer att slå tillbaka mot dem själva om läget blir skarpt. Alavimodellen är en engångsdoktrin. På samma sätt som japanerna bara kunde anfalla Pearl Harbor en gång, kan swarmingen bara nå framgång vid ett första överraskningsangrepp och då under förutsättning att motståndaren tvekar om att vidta motåtgärder. Den femte flottan kan aldrig besegras av aldrig så många FPBs så länge de har övervakningsplanen i luften, AEGIS-sköldarna igång och begriper att vapen är till för att användas.

 

Erik van der Heeg

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.