Slow Culture: Grekisk eld

  • Söndag 18 Feb 2018 2018-02-18
E-post 0

Strategiska problem är sig lika genom historien, taktiska problem förändrar sig hela tiden. Så lyder en gammal visdom – och ett av de viktigaste skälen till att taktiska överväganden måste tas under omprövning är förändringar inom teknologi. Det finns många exempel på detta: allt ifrån införandet av stigbygeln, till rökfritt krut, till kulsprutan, radar och GPS:er. Ett av dessa teknologiska genombrott som i ett slag och för lång tid förändrade det taktiska stridsrummet och som i kölvattnet fick betydande inverkan på politik och storstrategi var den så kallade grekiska elden.

Uppfinningen kan knytas till det gamla Östrom eller Bysans och kallades inte själv av de grekisktalande romarna i Konstantinopel för ignis graecus (vilket var det begrepp som korsfararna på 1200-talet kallade företeelsen (och som givit upphov till vårt namn), utan  Ὑγρὸν Πῦρ –  ”flytande eld”.

Brandvapen har förvisso en lång historia i militära sammanhang – vad kan vara bättre än att tända eld på såväl fienden som hans installationer? – men i och med den grekiska elden får vi något som kan betecknas som ett av historiens första fullfjädrade vapensystem.

Uppkomsten kan spåras tillbaka till 600-talet efter Kristus. Under den muslimska anstormningen över Mellanöstern, som sker i kölvattnet av Muhammeds död och de första kaliferna intar araberna den kristna staden Heliopolis i nuvarande Libanon. En man som inte tycker sig kunna leva under det arabiska oket är en arkitekt vid namn Kallinikos som tar sin tillflykt till Östroms huvudstad Konstantinopel. Men det går inte många år förrän även denna stad står under belägring och det är då som Kallinikos, år 677, presenterar sin märkvärdiga militärteknologiska innovation.

Det handlar om ett slags eldkastare som skall kunna sitta längst fram i fören på de bysantinska örlogsfartygen, de så kallade dromonerna, och skjuta iväg strålar av flytande eld över de fientliga fartygen. Av vad man kan utläsa ur källorna såg konstruktionen ut ungefär så här: längst fram i fören satte man in ett bronskärl, som hettades upp för att skapa ett stort övertryck. I behållaren fanns en vätska som sannolikt var baserad på en petroleumprodukt som blandats med vissa tillsatser, såsom osläckt kalk eller kanske salpeter. Trycket genererades av såväl hettan som en handdriven luftpump. Från behållaren kunde vätskan ledas genom en ledning till ett bronsmunstycke – en så kallad sifon – som med hjälp av en ventil kunde låta vätskan spruta ut. Sifonen stod monterad på en lavett och kunde därför riktas åt olika håll, precis som en kulspruta. Längst fram vid mynningen fanns en liten fackla monterad som antände vätskan när den sköts ut.

Det här kom som en chock för de arabiska flottorna. Elden hade dessutom den beskaffenheten att den inte kunde släckas med vatten och precis som napalm eller vit fosfor klibbade fast vid det som den antände. De brinnande fientliga fartygen blev i sin tur till ett indirekt problem för fienden eftersom de kunde antända även andra fartyg när befälhavaren försökte dra sig tillbaka och förlorade kontrollen över sitt skepp. Bysantinarna lyckades med hjälp av detta vapen slå tillbaka två arabiska belägringsförsök och kunde på så vis stabilisera fronten mot den österländska anstormningen och sätta ett lås vid Bosporen som förhindrade ett muslimskt intrång i Europa under ytterligare några hundra år.

Den grekiska elden uppfanns dock inte i ett vacuum. På 500-talet hade den bysantinske kejsaren Anastasios I slagit ned ett uppror genom att antända de fientliga fartygen med hjälp av granater som innehöll något slags brännbar vätska som var mycket svår att släcka, och inte heller utvecklingen avstannade bara för att den arabiska belägringen hade hävts på 600-talet. På 800-talet uppfanns en mindre variant, den så kallade cheirosifonen (”handspruta”), som inte behövde sitta monterad på ett fartyg, utan kunde bäras av soldaterna i fält och användas till lands, och då oftast vid belägringsstrider. Under hela epoken experimenterade man också med olika typer av granater, det vill säga keramikbehållare fyllda med brännbar vätska och en tändningsmekanism som kunde slungas iväg med katapulter eller ballistor och fungerade som ett slags brandbomber.

Varför kunde då inte Östroms fiender kopiera detta vapen och själva använda sig av det? Ja det försökte de på många olika sätt, men misslyckades hela tiden. Araberna lyckades då och då lägga beslag på bysantinarnas eldskepp, men kunde aldrig få mekanismerna att fungera på ett riktigt sätt. När en bulgarisk armé lyckades inta städerna Mesembria och Debeltos år 814 hittade de inte mindre än 36 stridsförberedda sifoner, samt flera kärl med den brännbara vätskan, men var likväl helt oförmögna att få dem i användningsbart skick.

Hemligheten med den grekiska elden var kanske inte att den var en enskild produkt som gick att kopiera genom att man hittade några ritningar eller att man lyckades muta en person som visste hur man blandade ihop den mystiska vätskan eller gjöt de tennlödda bronssifonerna. Grekisk eld var ett komplett vapensystem och som sådan ett utflöde av den bysantinska kulturen själv. Den var beroende av kemiskt och metallurgiskt kunnande, förvisso, men också av ett helhetsgrepp kring sjökrigföring och användningen av de speciella bysantinska krigsfartygen, som var mycket lätta att massproducera och manövrera, även av otränade sjömän. Vidare kunde vapnet självt bara hanteras av specialutbildat manskap, så kallade ”siphonioi”. Varje pjäs betjänades av två man, varav den ene var ansvarig för trycket i behållaren och den andre var själva skytten. Vidare befann sig, som sagt, hela vapensystemet under kontinuerlig utveckling, modifiering och uppgradering, vilket gjorde äldre pjäser omoderna och mogna för utfasning.

Kunskapen om den grekiska elden behandlades som en statshemlighet. Ingen tilläts ha kunskap över hela proceduren med tillverkning och taktisk användning. Kemisterna visste inte vad vapensmederna gjorde, ”siphonioi” var inte insatta i hur vätskan blandades till, och hölls åtskilda från flottans övriga personal, där de med sin högre lön och långa utbildning utgjorde ett slags klass för sig ombord på fartygen. Mekanismen påminner lite grann om hur det var under kalla kriget. Västerlandet kunde med sin fullt utvecklade kapitalism och politiska frihet skapa den ena nya konsumtionsprodukten eller militära innovationen efter den andra. Sovjetblocket kunde förvisso stjäla principerna för att tillverka en enskild produkt, men kunde aldrig kopiera hela det samhällssystem som behövs för att kontinuerligt leverera nya varor och tjänster och nya modifieringar av redan etablerade system. Man kan jämföra bilindustrins utveckling i väst, respektive öst för att få ett åskådligt exempel. Samma sak gällde här i östra Medelhavsområdet under flera hundra år, det system och den kultur som skapade den grekiska elden var vapnets innersta hemlighet – och den gick inte att kopiera. Det var först när ett helt nytt vapenteknologiskt genombrott ägde rum genom kanoner och artilleri, som den grekiska elden blev obsolet och försvann från historiens vädjobana.

När Konstantinopel föll för de osmanska styrkorna 1453 försvann också för alltid kunskapen om den grekiska elden. Genom att produktionen var en djupt bevarad statshemlighet kommer vår enda kunskap om detta vapen från icke-bysantinska källor där risken naturligtvis är stor att författarna missuppfattat sakförhållandena eller inte haft full tillgång till alla fakta. Den grekiska elden är faktiskt något så unikt som en produktionsprocess vars hemligheter faktiskt kunde bevaras av de politiker, militärer och administratörer som var satta att ansvara för det under nästan 800 år, vilket kanske är det största miraklet av allt med denna märkvärdiga uppfinning.

Alla försök att i modern tid efterskapa vapnet har precis som i fallen med bysantinarnas arabiska eller slaviska fiender misslyckats. I de försök som gjorts med olika kemiska blandningar har vätskan en tendens att självantända, vilket aldrig bysantinarna råkade ut för. Samma sak med behållarna – moderna varianter spricker när man utsätter dem för det tryck som behövs för att skapa en eldstråle. Bysantinarna rapprterade aldrig in några sådana problem. Och gott så, kan man tycka – världen mår bara bra av att rymma ett antal olösbara mysterier.

 

Erik van der Heeg

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se