Slow Culture: Israel vid vägskälet

  • Lördag 10 feb 2018 2018-02-10
E-post 0

Under gårdagen inträffade en incident i norra Israel som kanske kommer att få konsekvenser för hela maktbalansen i Mellanöstern. Klockan 04.30 (lokal tid) skickade det iranska Revolutionsgardets underrättelsedetalj, som finns förlagda på flygbasen T-4 utanför Palmyra i Syrien, en obemannad drönare in över den israeliska gränsen. Detta upptäcktes av det israeliska flygvapnet (IAF), som omedelbart skickade upp en Apachehelikopter som kunde skjuta ned inkräktaren.

Generalstaben i Jerusalem beslutade också om en straffexpedition där åtta F-16 plan mycket snabbt gick till angrepp för att slå ut de iranska installationerna vid Palmyra. Under anfallet möttes israelerna av intensiv syrisk luftvärnseld, som lyckades träffa, eller på något annat sätt oskadliggöra, ett av de israeliska stridsflygplanen. Bägge piloterna klarade sig och som svar beordrades ytterligare en straffexpedition från israelernas sida, denna gång med syftet att slå ut ett dussin syriska luftvärnsbatterier av typerna SA-5- och SA-17 under 1. pansardivisionens kontroll i södra Syrien.

Ännu en dag i Mellanöstern, kanske? Nja, inte riktigt. Här finns ett par komponenter involverade som sätter ljus på en kontinuerlig försvagning av den Israels geopolitiska och storstrategiska situation som på något sätt måste få en lösning.

Till att börja med handlar det om den allt större integreringen av Syriens, Irans och den shiitiska libanesiska Hizbollahmilisens militära kapacitet, vilket representerar en styrkeuppbyggnad som redan nu utgör ett hot mot balansen i Mellanöstern – en uppbyggnad som Israel hittills inte ha kunnat göra så mycket åt. Israel har tidigare sagt att vapentransporter från Iran till Libanon skulle utgöra ett absolut anatema, och man har utfört en del angrepp mot vapentransporter, men man har inte kunnat göra något för att kunna stoppa dem. Den nya varningen har varit att Israel inte kommer att acceptera uppbyggnaden av iranskunderstödda baser i Syrien och Libanon, men dessa verksamheter år i full gång. Inte heller detta verkar ha varit mer än tomma ord från israelernas sida.

Vi har också att göra med det faktum att Syrien kontinuerligt bygger upp kvaliteten hos sitt luftförsvar. De luftvärnssystem som förstördes under gårdagen skall normalt inte utgöra något hot mot IAF, men man får inte glömma bort att ryssarna har placerat sitt kanske mest avancerade luftvärnssystem, S-400 ”Triumph” i och kring den ryska flottbasen i det syriska Latakia. Detta system är utomordentligt avancerat och har en porté på närmare 400 kilometer vilket skulle täcka in mer än hälften av det israeliska luftrummet. Syrierna har ännu inte tillgång till detta vapensystem, men om så vore skulle maktbalansen i området skifta dramatiskt till israelernas nackdel – åtminstone på kort till medellång sikt.

En tredje faktor är just själva det faktum att ett israeliskt F-16-plan blev nedskjutet. Sedan planen införskaffades på 80-talet har inget gått förlorat genom fientliga insatser. Genom dessa plan har israelerna kunnat upprätthålla totalt luftherravälde över i princip hela Mellanöstern, vilket garanterat säkerhet och stabolitet i regionen. Nu förlorades alltså ett plan. Om detta berodde på slarv eller arrogans hos piloter eller stridsledning, eller på förbättrad kapacitet hos det syriska luftförsvaret (med benäget bistånd från Iran och Ryssland) kan gå på ett ut. Det ställer likväl Israel inför en ödesfråga, där svaret kanske måste bli att man i grunden tänker om sin försvarsdoktrin.

Detta är dock inte det första tecknet på problem inom den så allmänt respekterade israeliska krigsmakten (IDF). Redan i samband med kriget mot Hizbollah, 2006, kunde man observera tendenser till en allvarlig kvalitativ nedgång, vilket också slogs fast av den officiella vitbok som den israeliska regeringen tog fram och som går under namnet Winograd-kommissionens rapport.

Kriget 2006 föranleddes av den libanesiska terrororganisationen Hizbollahs opåkallade bombardemang av platser i norra Israel med så kallade “katjushas”, och det faktum att två israeliska soldater togs som gisslan efter en vågad aktion av Hizbollahmän på israeliskt territorium, den 12 juli. Dåvarande premiärminister Ehud Olmert, från Labourpartiet, svarade då med att uppdra åt generalstabschefen, general Dan Halutz, att företa ett intensivt luftangrepp mot Hizbollahpositioner och infrastruktur, en sjö- och luftblockad av Libanon, samt att sätta igång ett markangrepp med flera brigader i södra Libanon i syfte att slå ut terroristernas positioner.

Stridshandlingarna avbröts den 11 augusti efter FN-resolution 1701, som medförde att libanesisk trupp, samt ett utökat antal FN-soldater ur UNIFIL placerades ut som ett slags buffert i södra Libanon mellan kontrahenterna. Anmärkningsvärt i detta sammanhang var att inget av de krigsmål som premiärminister Olmert ursprungligen ställt upp kunde realiseras. Dessa mål var att förinta Hizbollah som organisation, att få ett slut på raketbeskjutningarna och att återföra de kidnappade soldaterna. Raketbeskjutningarna upphörde förvisso som en konsekvens av resolution 1701, men under själva kriget kunde Hizbollah upprätthålla en kontinuerlig beskjutning av norra Israel, vilket inte bara ledde till att hundratusentals människor fick fly, utan också till en ansiktsförlust för IDF.

Rapporten, som fått namn efter kommissionens ordförande, domare Elijahu Winograd, gjorde med brutal och välgörande saklighet klart för såväl den israeliska allmänheten, som världen i allmänhet att IDF stod inför ett antal problem. Det som slog mig var framför allt det faktum att Hizbollah faktiskt vann Libanonkriget; och man vann genom att inte förlora. En grundprincip inom all krigföring mellan en nationalstat (Israel) och insurgenter (Hizbollah) handlar om att insurgenterna inte behöver “segra” för att vinna – det räcker med att de inte förlorar.

Vi kan ta ett historiskt exempel: Romarna försökte först en “softly, softly” politik mot judiska insurgenter i Mellanöstern under aristokraterna i den Julisk-Claudiska dynastin. Detta fungerade inte och lokala terrordåd av judiska självständighetsivrare hotade att destabilisera hela den strategiskt så viktiga fronten mot Partherriket, genom att försvaga möjligheten att underhålla Syrien. När yrkessoldaten Vespasianus trädde till som kejsare (69 e.Kr.) ändrades politiken helt och senaten formulerade en plan för en total seger i det oroliga området, vilket också kunde genomföras under befäl av kejsarsonen Titus (70 e.Kr.) efter en temporär “surge” då legionen X Fretensis förstärktes med systerformationerna III och IV Flavia Felix. Om Napoleon hade intresserat sig mindre för militära genier som Alexander den store och mer för “sergeantkejsare”, som Vespasianus, hade han kanske lyckats besegra spanjorerna, som genom sitt “lilla krig” (det är därifrån vi fått begreppet guerilla) band en tredjedel av Frankrikes truppstyrkor och fick imperiet att förblöda just genom att inte låta sig besegras.

När premiärminister Olmert öppet formulerade sina krigsmål som att det handlade om att tillintetgöra Hizbollah, hejda raketbeskjutningarna och att återföra de kidnappade soldaterna, skänkte han Hizbollahs ledare Nasrallah segern på ett guldfat. Det räckte nu med att Hizbollah höll ut någorlunda, att de fick iväg ett antal raketer varje dag och att de placerade de kidnappade soldaterna i Bekaa-dalen utanför israeliskt räckhåll, för att ha vunnit. Och under tiden kunde de bearbeta den internationella opinionen med (äkta och falska) bilder på förstörd civil infrastruktur för att få till stånd ett internationellt tryck på Israel att avbryta stridshandlingarna.

Detta var också vad som skedde. När Clausewitz skrev om relationen mellan politiska och militära målsättningar varnade han politikerna just för att sätta upp krigsmål som låter gångbara i ett “civilt” sammanhang, men inte tar hänsyn till militära realiteter:

Ist es aber wahr daß der eigentliche Überfall, wovon sich die Intelligenz getroffen fühlte, innerhalb der Kriegführung fällt und nicht innerhalb der Politik selbst? d.h. nach unserer Sprache zu reden: ist das Unglück entstanden aus dem Einfluß der Politik auf den Krieg oder aus den falschen Politik selbst?

Ja, svaret på denna retoriska fråga är att Olmert borde ha formulerat sina ambitioner på ett av två vis: antingen understucket realistiskt (“Vi går in för att försöka förbättra säkerhetsläget”) eller också så pass luftigt att de inte kan vederläggas på slagfältet (“Vi går in för frihetens/rättvisans/sanningens skull”). Han skulle aldrig ha formulerat dem i absoluta termer – det är en dödssynd.

Som jag ser det var den israeliske generalstabschefen, Dan Halutz, liksom försvarsministern, labours Amir Peretz, fel män för uppgiften. General Halutz kom från flygvapnet och såg tillvaron på det abstrakta sätt som gärna blir följden av att fienden antingen uppträder på en datorskärm eller också från ett cockpitfönster på 10.000 meters höjd i överljudsfart. Jag tror att han hade stirrat sig blind på Natostyrkornas framgång under det korta Kosovokriget, 1999. Där bringades serberna på knä genom en insats som ytligt betraktat enbart innefattade flygstridskrafter. Vad Halutz inte hade gjort var en Schwerpunkt-analys à la Clausewitz. Skälet till att Milosevic kapitulerade berodde inte på flygangreppen mot serbiska trupper i Kosovo, vilka var påfallande ineffektiva, utan på att Storbritanniens premiärminister Tony Blair hade drivit fram policyn att en insats av markstyrkor inte kunde uteslutas, samt att flygangrepp skedde mot symboliska mål inne själva Serbien – och mot regeringsinstallationer i Belgrad, vilket fick Milosevic att förlora prestige. Der Schwerpunkt var inte trupperna, utan just Milosevics prestige. Det fanns heller ingen möjlighet för honom att segra om Nato trappade upp insatserna. Detta begrep han och kapitulerade innan det blev aktuellt. Halutz trodde uppenbarligen att det var flygvapnets insats i sig som hade bringat seger åt västmakternas vapen på Trastfälten. Detta var fel.

När Israel väl satte in landstridskrafter, 2006, skedde detta på ett häpnadsväckande konventionellt vis. Man marscherar in från söder och öster, vilket var vad man kunde vänta. Därefter körde man fast inför de välbefästa positioner som terrororganisationen hade byggt upp. Divisionschefen, general Gal Hirsch, hade tidigare utvecklat en modell för att kortsluta Hizbollahs stridskrafter genom en invasion av södra Libanon som skulle ske genom maximalt samarbete mellan vapenslagen och äga rum över hela området samtidigt med hjälp av luftlandsättningar och specialstridskrafter. Tanken var att skapa en invasion där det inte fanns någon bestämd riktning som Hizbollah skulle kunna förhålla sig till.

Denna modell hade dock fordrat mobilisering av reserven. I sin förhoppning om att flygvapnet ensamt skulle klara av uppgiften lade Halutz denna plan åt sidan. Invasionen kom att bygga på tyngre enheter som inte kunde manövrera tillräckligt väl i den Sydlibanesiska bergsterrängen och som omfattade för lite trupp. På ett helt bakvänt sätt kunde inte infanteriet använda pansaret som en murbräcka, utan istället tvangs det utföra hjältedåd för att skydda stridsvagnarna. En mobilisering vidtogs inte heller av “politiska” skäl, trots att det vid tillfället fanns ett betydande stöd bland allmänheten för en sådan åtgärd.

Den palestinska Intifadan hade också försämrat kvaliteten på de alltid annars så utmärkta israeliska soldaterna. De hade förvandlats till poliser – eller ännu värre: tullare! Soldaternas uppgift bestod under Intifadan inte i att utkämpa krig, utan i huvudsak av att bemanna en post. Då och då fick de information om vad terrororganisationer som Hamas och Islamiska Jihad höll på med och då slog man givetvis till, men framgången för IDF mot palestinierna berodde till stor del på de senares ineffektivitet, feghet och den lätthet med vilken man alltid har kunnat infiltrera rörelserna genom exempelvis att muta diverse medlemmar. De palestinska organisationerna är dessutom extremt toppstyrda på sedvanligt arabiskt vis, vilket försvårar deras flexibilitet och initiativförmåga i strid. Man slogs aldrig mot palestinierna. Detta var inte fallet med Hizbollah-trupperna. En kader hade här fått utbildning i Iran, men de flesta har tjänstgjort i olika miliser under det libanesiska inbördeskriget och hade en god blick för taktik och militärt hantverk.

Hizbollah slåss närmast på ett västerländskt vis genom att lämna stor frihet för lokala befälhavare att fatta egna beslut. Det tycks som araberna i Hizbollah för första gången kunnat ta till sig erfarenheter från modern krigföring och praktisera dem i strid. Till skillnad från palestinierna flydde de heller inte så snart det hettade till, och var närmast omöjliga att infiltrera. Allt det där kom som en överraskning för IDF.

Hizbollahs ”oarabiska” kvaliteter blev minst sagt en obehaglig överraskning för israelerna. Det täta kontakterna mellan denna organisation och deras allierade Iran och Syrien på alla nivåer gör samtliga involverade bara starkare. Räknar man dessutom in fiendernas tillgång till rysk know-how och materiel har nu Israel att göra med en maktkonstellation de inte har sett maken till på många decennier. Israel kommer säkert att anpassa sin säkerhetspolitik till de nya realiteterna, det viktiga är också att vi här i väst förstår de seismiska skiftningar som är på gång och var våra egentliga intressen faktiskt ligger.

 

Erik van der Heeg

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se