Stilla nätter i München

  • Onsdag 21 Feb 2018 2018-02-21
E-post 0

I helgen avslutades vad man skulle kunna kalla den globala varianten av Rikskonferensen Folk och Försvar. Jag tänker här på den årligen återkommande Münchener Sicherheitskonferenz, som för 54 gången i ordningen ägde rum i den bajerska metropolen.

Konferensen startade som internt möte, framför allt för medlemmar i försvarsamarbetsorganisationen Nato av Ewald-Heinrich von Kleist-Schmenzin, som var en av de få överlevande preussiska aristokrater ur von Stauffenbergkretsen, som den 20 juli 1944 låg bakom mordförsöket på Adolf Hitler.

Tanken var att skapa ett forum där den Fria världens ledare skulle kunna dryfta militära och säkerhetspolitiska spörsmål för att inte trilla in i samma fälla som Västmakterna gjorde i förhållande till Hitlertyskland, under 30-talet, men denna gång med udden riktad Sovjetunionen och världskommunismen. För varje år har dock säkerhetskonferensen fått ett allt större format och från och med segern över Sovjetunionen i det kalla kriget har deltagande länder vidgats till långt utöver Natomedlemmarna och omfattar idag representanter från Ryssland, Ostasien, Mellanöstern och Sydamerika.

Konferensen är av intresse genom att den genom sina ämnesval tar temperaturen på de spänningar och konfliktytor som finns i det globala sammanhanget. Man kan dessutom på närmast kremlologiskt sätt avläsa relationer mellan nationer och allianser genom den ton och de ämnen som de olika politikerna väljer att poängtera.

Så vad säger oss 2018 års upplaga av Münchener Sicherheitskonferenz om tillståndet i världen idag? Under förra året var det givetvis den nytillträdde amerikanske presidenten Donald Trump som stod i fokus för intresset. Hillary Clinton, en hök inom det Demokratiska partiet, var en i alla avseenden känd storhet. Med henne skulle USA återgå till sin traditionella ”atlantistiska” väg, hon skulle vara hård mot ryska maktambitioner och låta det stora landet i väster dra det huvudsakliga militära och ekonomiska ansvaret för den globala säkerheten. Till skillnad från sin företrädare Barack Obama, skulle hon heller inte vara så rädd för att skicka legionerna om så skulle behövas.

Men med Trump fanns det flera osäkerhetsfaktorer. Han var ett helt oprövat kort i politiska sammanhang. Skulle USA dra sig ur det atlantiska säkerhetssamarbetet om inte européerna började betala in mer till den gemensamma krigskassan? En tyst överenskommelse har alltid varit att varje Natoland skall ha en försvarsbudget på motsvarande 2 procent av respektive lands BNP, men detta har de flesta europeiska länder struntat i för att istället lägga pengarna på vård, skola och omsorg och låta USA plocka upp den militära notan. USA har av hävd struntat i detta missförhållandesom dock tycks ha stört Donald Trumps affärssinne å det grövsta. Hur var det sedan med förhållandet till den ryske presidenten Putin? Initialt förutskickades att Trump och Putin hade en slags samsyn i säkerhetspolitiska frågor. Farhågor för ett slags uppgörelse mellan USA och Ryssland, som skulle låta de europeiska länderna sitta med Svarte Petter var utbredda under början av Donald Trumps presidentskap.

Men vilken skillnad på bara ett år. Trumps knorrande om européernas bristande betalningsvilja har givit effekt – över allt kan vi glädjas åt att allt mer pengar läggs på försvar och säkerhet och redan nästa år kommer bland annat Tyskland att nå tvåprocentsmålet. Man kan också konstatera att den yvighet och oförutsägbarhet som präglade amerikansk säkerhetspolitik under det första halvåret nu återgått till ett slags normalitet i och med de två generaler som utgör själva hjärntrusten i den amerikanska säkerhetspolitiken, nämligen försvarsministern James Mattis och den nationelle säkerhetsrådgivaren H.R. McMaster. Båda två var på plats för att lägga ut texten kring den amerikanska uppfattningen i dessa frågor.

Framför allt McMasters tal gav vid handen att den eventuella smekmånad som kanske har funnits mellan USA och Ryssland definitivt är över. Förutom antydningarna om cyberangrepp och infiltration ifrån ryskt håll, så mullrades det om de ryska medeldistansrobotar som placeras ut lite överallt i Europa just nu. För att förhindra detta ämnar USA att modernisera sina motsvarande kapaciteter. Ett sätt som är på gång är att låta flottan hantera dessa vapen. En ny generation robotar med mindre stridsspetsar som kan avskjutas från atomubåtarna skulle kunna ge denna företrädesvis strategiska vapenplattform en helt ny funktion på operativ och taktisk nivå, vilket vore välkommet för kärnvapenbalansen framför allt i norra Europa. McMasters pekade också ut Ryssland och Kina som USA:s motståndare i en stormaktsrivalitet – att dessa länders intressen inte på något sätt är identiska eller går att förena med de amerikanska. Det artiga tal, som har kunnat höras under tidigare år om partnerskap, etc., lös därvidlag med sin frånvaro.

Den kanske mest malplacerade deltagaren vid årets konferens var nog utan tvekan svenskan Beatrice Fihn, från den fredsprisbelönade organisationen ICAN, som likt excellensen i Arvfurstens palats, Margot Wallström, arbetar för ett globalt förbud mot kärnvapen. Hon lär ha fått lite vänliga nickar och några hånfulla gliringar, men i övrigt var det knappast någon som tog hennes propåer på allvar – en stor skillnad alltså mellan den verklighetsfrämmande empyréiska värld som Oslos universitetsaula ter sig som en gång om året och Münchener Hof där riktiga problem och hotbilder dryftas. Hon beklagade sig över att Peter Hultqvist aldrig hade tid att träffa henne, vilket får ses som en signal så god som någon.

Mycket kom alltså att handla om kärnvapen. Det tycks som om två tendenser har börjat göra sig påtagliga, nämligen den ominösa insikten att risken för ett kärnvapenangrepp inte alls ligger utanför möjligheternas ram. Med aktörer som Nordkorea och Iran tycks det som om tröskeln har sänkts. Den andra insikten är kanske lite mer hoppfull, nämligen att ett framtida kärnvapenkrig inte med nödvändighet behöver betyda planetens undergång.

Det finns inga metafysiska egenskaper vad gäller dessa vapen – de är helt enkelt ingenting annat väldigt stora bomber. Och med tanke på de små rustningar som eventuella skurkstater har tillgång till, liksom möjligheten av att skräddarsy vedergällningsangrepp tycks verkar tanken på att ett krig med dessa vapen kommer att kunna begränsas. Någon gång kommer atomvapen ännu en gång att användas i krig, men vi kommer att klara det, verkar vara den dystra, stoiska och realistiska insikt som allt mer präglar vår värld idag och man får hoppas att Peter Hultqvist har kunnat ta med sig detta hem till kvarteret Vinstocken i Stockholm.

 

Erik van der Heeg

 

 

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se