Trasproletariatet väntar runt hörnet

Markus Allard. Foto: Eget
  • Lördag 17 Feb 2018 2018-02-17
E-post 0

Jag har, i tidigare krönika, behandlat hur politikernas formerande av sig själva som klasskikt bidragit till att underminera den representativa demokratin i Sverige.  Partier har traditionellt varit organisationer för klassrepresentation. Detta har kommit att förändras i takt med att politikerna formerat sig själva som ett klasskikt, varmed de gått från att vara passiva förlängningar av folkrörelser och klassintressen till att bli aktiva aktörer med egna intressen.  

De före detta arbetarpartierna representerar inte arbetarna i den utsträckning de gjorde förr och de borgerliga partierna representerar inte företagen eller kapitalet i den utsträckning de gjorde förr.

När politikerna går från att representera sina forna uppdragsgivare till att snarare representera sig själva i första hand, öppnas också möjligheten för statens parlamentariska organ att i större utsträckning agera i strid mot såväl arbetarnas som kapitalets intressen. Förändringen i relationen mellan statens politikerapparatur och de huvudsakliga klassernas intressen är av betydelse för politikens utformning.

Den förda migrationspolitiken är ett exempel på hur politikerna inte fullt ut harmoniserar med varken arbetarklassens eller kapitalets intressen. 

En, av många, konsekvenser av den förda migrationspolitiken är att en betydligt stor andel av migranterna inte är inkorporerade i produktionen. Den politiker som ville att vi skulle “öppna våra hjärtan” skulle kalla den situation han varit delaktig i att skapa, för dessa migranter, för bidragslinje och utanförskap.

Arbetslöshet är en naturlig och nödvändig komponent i den kapitalistiska produktionen. I marxistisk terminologi kallas den arbetslösa delen av arbetarklassen för den proletära reservarmén. Reservarmén kan, närhelst möjlighet erbjuds, sättas in i produktionen och vara minst lika lönsam som övriga arbetare. Reservarméns kvalitativa egenskaper kan således exploateras av kapitalet.    Migration kan vara lönsam för kapitalet, om migranterna kan exploateras i tillräcklig utsträckning.

För att vara exploaterbar, dvs lönsam, krävs att arbetaren har de färdigheter som produktionen efterfrågar. Svensk ekonomi är avancerad, vi befinner oss i den globala kapitalismens kärna, inte i dess periferi. 

Stor del av den senaste tidens invandring kommer dock inte från länder med liknande ekonomi eller produktion, stor del av invandringen kommer från det globala systemets periferi. Dessa migranter är, i likhet med alla människor, produkter av sin omgivning och deras kvalitativa egenskaper som exempelvis utbildning är inget undantag. Dessa migranter kan därför inte exploateras i samma utsträckning som den inhemska arbetarklassen, såvida det inte rör sig om relativt “enkla jobb”, något svensk ekonomi inte bygger på.

Migranterna kan givetvis utbildas till att kunna vara lika exploaterbara som inhemsk arbetarklass, men sådana massiva utbildningsinsatser tar tid och kostar därefter. Det nuvarande alternativet är inte heller gratis.

I många samhällen förpassas dessa grupper till att försöka hitta försörjning på annat sätt, exempelvis genom migration eller till att bli trasproletärer. Med trasproletariat (tyska, Lumpenproletariat) avses den klass av människor som ställs utanför den huvudsakliga produktionen. Trasproletärer livnär sig främst genom exempelvis primitiv självförsörjning, samlande, återvinning eller parasitär verksamhet såsom kriminalitet.

Men den stora delen av Sveriges arbetslösa migranter är inte trasproletärer. De är något annat.

Sveriges välfärdsstat möjliggör för en stor del av migranterna att antingen leva som arbetslösa eller arbeta inom kraftigt statssubventionerade tjänster. Om inte dessa kan inkorporeras i produktionen på grund av deras kvalitativa egenskaper är det inkorrekt att klassa de som arbetarklass, proletär reservarmé eller trasproletärer. Det blir snarare mer rimligt att tala om dem som en egen klass, en historiskt sett tämligen unik klass. Vi kan kalla den Transferiatet.

Transferiatet lever av ekonomiska transfereringar, dvs av majoritetsbefolkningens arbete, just eftersom de inte kan inkorporeras i produktionen, till skillnad från reservarmén.

Varken kapitalet eller arbetarklassen har intresse av ett transferiat, tvärtom. Transferiatets relation till ekonomins huvudsakliga klasser är ekonomiskt parasitär, kapitalet har inte intressen av ett högre skattetryck för att betala en andel av befolkningen som inte arbetar, något som gäller än mer för arbetarklassen, vars exploatering utgör källan till samhällets rikedom.

Svenska välfärdsstaten bygger på ekvationen att varje individ bär mer ens sin egna vikt. Om färre arbetar måste fler bära mer. Det är inte en slump att pensionärer och barn i behov av assistans får se sina skyddsnät försämrade.

Även om det kan finnas ett materiellt incitament för politiker att skapa etniska enklaver i ekonomisk beroendeställning för att substituera väljare i den allt mer svårflirtade majoritetsbefolkningen, räcker dessa inte för att garantera långsiktig makt. Det räcker således inte som en förklaring att förklara migrationspolitiken med politikernas egna intressen, men faktum kvarstår att om politikerna i högre grad varit bundna av kapitalisters och arbetarklass intressen hade svensk migrationspolitik sett annorlunda ut. Ökad demokratisk kontroll av politiken hade därigenom, troligtvis, gjort att politiken harmoniserat bättre med ekonomin och folkflertalets behov.

Slutligen:

Sverige är inte immunt mot ekonomiska kriser, vi har en stor privat skuldsättning samtidigt som kommunerna delegeras allt mer kostnader utan proportionerlig ersättning. Vad händer dagen de ekonomiska transfereringarna upphör och transferiatet upplöses? Då kan Sverige komma att få ett trasproletariat av betydelse.

 

Markus Allard

 

Om författaren:

Markus Allard är partiledare för det lokala Örebropartiet, som vill sänka politikerlönerna och införa fri tandvård. Han är marxist och förespråkar en politik som står i stark kontrast till den svenska vänster han tidigare varit verksam inom, men som han uteslöts ifrån 2013 då han höll på att hamna på riksdagslistan för V. Idag jobbar han på Nyheter Idag och driver en podcast ihop med Malcom Kyeyune.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se