Västsahara – åter på den politiska kartan inför valet 2018

Dahklas fiskeflotta till kaj. Fotografi: Eget.
  • Tisdag 6 Feb 2018 2018-02-06
E-post 0

EU – kommissionen kommer inte att stoppa arbetet med ett nytt fiskeavtal med Marocko – trots att ett EU rättsutlåtande som ogiltigförklarar det befintliga avtalet. EU-domstolens generaladvokat Melchior Wathelet sade att handelsavtalet kränker rättigheterna för människor från Västsahara i ett icke bindande uttalande. Att frågan om Västsahara kommer komma upp i den svenska valrörelsen 2018 är nu ställt utan tvivel.

Marocko annekterade territoriet efter koloniala Spaniens avgång 1975. Omkring 90 000 västsaharier, Saharawis, tros leva i lägren i Algeriet och mellan 90 000 och 200 000 på själva territoriet.  Folkgruppen är i grunden nomader som först sedan 1930-talet sökt sig till städer. I lägren i Algeriet vägrar Polisario, som hävdar att de representerar samtliga Saharawis, släppa in MINURSO, FN:s höge representant för en folkräkning. Enligt CIA utgörs en okänd del av befolkningen i lägren även av andra araber och folkslag som Tuareger.

Situationen i Västsahara både liknar och inte liknar den i östra medelhavet. Den  försvåras av att Saharawis aldrig i egentlig mening varit självständiga och som nomadfolk har de aldrig erkänt gränser. Den försvåras ytterligare av den mix som finns i ledarskapet för Polisario. Dess förste president, eller ordförande, var inte ens Saharawi själv.  Mohammed Abdelaziz (SADR och Polisarios överbefälhavare 1982-2016) var marockan född i Marrakech. Att han var marockan innebar, och innebär, fortfarande att Marocko inte någonsin sett Polisario som legitim motpart. I deras ögon var Abdelaziz inget annat än en marockansk upprorsman. Ingen folkomröstning har heller skett om territoriets status. Inget EU-land har erkänt Västsahara som självständig stat och av det 80-tal länder som erkänt Västsahara har flera, främst inom Afrikanska Unionen, nu tagit tillbaka sitt erkännande.

Tillsammans med en av de fiskfabriksägare som ger människor på flykt från Polisario skydd och arbete i Dahkla. Dahkla är Västsaharas en av de större städerna vid sidan av huvudorten Layonne. Foto: Eget

Det finns en bild av att Marocko behandlar Västsahara som en koloni som töms på råvaror, däribland fisk. Naturligtvis så finns det en ekonomi bakom men att säga att Marocko är en utsugande kolonialmakt är att göra det något för enkelt för sig. Energiproduktionen i Västsahara är idag noll men de intäkter som fiskeavtalet ger har återinvesterats i infrastruktur samt egen energiproduktion. Under 2018 tas bland annat en av Afrikas största solenergianläggningar i drift i Layuone som väntas ha en produktion på 80 MW eller ungefär en tiondel av Ringhals 2. Ytterligare anläggningar projekteras som kommer dubbla energiförsörjningen till territoriet. Även annan infrastruktur som motorvägar, snabbtåg och utbyggd hamnkapacitet genomförs. Marockos regering återinvesterar alla medel i territoriet idag och fiskeavtalet med EU kommer bara pågå så länge som Marocko inte själva har kapacitet att ta hand om, och förädla, fisken. Idag räcker inte hamnkapaciteten till.

Territoriet är idag inte självförsörjande på något sätt. Tvärtom görs stora ansträngningar från Marocko att få ekonomin att fungera och samhället att fungera med stora investeringar med resurser som hämtas från andra delar av landet.

De Saharawis som bor på själva territoriet, och som jag själv har träffat, är tveksamma att lämna över makten till Polisario. De har själva nu byggt upp demokratiska institutioner samt en början på en fungerande infrastruktur. Att lämna över makten till Polisario, som i samarbete med Algeriet förskingrat omfattande biståndsmedel från EU, är inget som tilltalar de Saharawis som försökt bygga ett fungerande samhälle. De Saharawis som bidrar till bygget av ett fungerande samhälle på territoriet är inte intresserade av en korrupt militärregim.

Närheten till konflikterna i Mali och Mauretanien har även inneburit att Polisario kommit att bli en rekryteringsbas för såväl AQiM som Boko Haram, de senare har svurit IS trohet. Marocko har visat sig vara mycket effektiva i sitt arbete mot dessa rörelser, mycket effektivare än till exempel Sverige med ett väl integrerat underrättelseutbyte med bland annat Europol.

För allt fler länder i Afrika är frågan om Västsahara en icke-fråga. Och även för Saharawis själva, de som bor på territoriet. Den marockanska konstitutionen garanterar folkslaget sin särart samt lösningen att det som produceras på territoriet återinvesteras i territoriet accepteras av många Saharawis som en rimligt lösning. De demokratiska reformer som Marockos konstitution från 2011 kom att innefatta är ingenting som någon marockan eller Saharawi på territoriet vill ersätta med något annat. Konstitutionen, som framför allt stärker kvinnors och minoriteters rättigheter, har ett 80-procentigt stöd av befolkningen. Marocko är ett av få länder som medger att kvinnan kan skilja sig eller till och med genomföra en abort under särskilda villkor. Individuella friheter som det idag finns ett stort stöd för.

Marocko närmar sig en sekulär demokratisk monarki och går i motsatt riktning mot i praktiken hela Mellanöstern som präglas av sekteristiskt våld och återgång till klanvälden. Ett erkännande av Västsahara skulle inte gynna demokratiska krafter. Tvärtom skulle det bli en destabiliserande åtgärd.

Sett till Marockos demografi och historia är ett erkännande av Västsahara en destabiliserande åtgärd. Idag finns ett tillkännagivande av riksdagen att regeringen skall genomföra ett sådant men regeringen har beslutat annorlunda. Trots att de i opposition beslutade om motsatsen. Sverigedemokraterna är ett av de partier som genom ett erkännande av Västsahara vill destabilisera situationen ytterligare. Med ett ännu mer instabilt Mahgrib följer med viss självklarhet ett högre flyktingtryck på Europa. Sverigedemokraterna delar där samma befrielserörelse- och revolutionsromantik som genomsyrar den samlade identitetsvänstern.

De säkerhetspolitiska konsekvenserna skulle bli för stora om Sverige skulle erkänna ett fritt Västsahara och skulle få till följd att även berber och tuareger samt andra grupper skulle vilja utropa frimärksstater. Konsekvenserna av detta vet vi redan på förhand, att kasta hela regionen tillbaka i klansamhällen istället. Klansamhällen och klanstater som inte domineras av den utveckling som Marocko genomför i Västsahara.

Och frågan är om EU, eller Sverige, vill se ett Marocko som faller samman ivrigt påhejat av EU och aktivistgrupper. Marocko ligger endast 30 minuter med båt från Spanien.

I Sverige kommer vi dock sannolikt kunna se hur dessa rörelser tar plats i valrörelsen. Concord, civilsamhällets intresseorganisation för internationellt bistånd, har redan aviserat att de kommer vara en del av den svenska valrörelsen för att lyfta allehanda biståndsfrågor och globala utvecklingsfrågor in i det svenska valet. Concord finansieras ytterst via civilsamhällets statsbidrag och omfattar grupper som Islamic Relief, Palestinagrupperna samt andra särintressen.

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se