Att bryta utanförskap på danska

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.
  • Lördag 3 Mar 2018 2018-03-03
E-post 0

I veckan presenterade den danska regeringen sitt åtgärdsprogram för att få bukt med parallellsamhällen – eller, som man utan att darra på manschetten säger, ”ghetton”. Det är ett ambitiöst förslag på hela fyrtio sidor som, föga förvånande, har blivit totalsågat av en enig svensk journalistkår. Jag kan inte låta bli att undra hur många av dem som avfärdar de danska förslagen som ”främlingsfientliga” och ”farliga” som har läst hela dokumentet.

Låt mig i alla fall hävda att svensk medias rapportering angående innehållet i dokumentet ”Et Danmark uden parallelsamfund” är ytterst fragmentariskt. Man har tagit fasta på de mer spektakulära – och, i ärlighetens namn mycket tveksamma – förslagen som att bestraffa brott begångna i utanförskapsområden hårdare än brott i andra kvarter och ekonomiska sanktioner för att hindra människor från utomeuropeiska länder att bosätta sig i de områden som danskarna betecknar som ”ghetton”. Båda förslagen kränker grundläggande principer om likabehandling, likhet inför lagen och individens autonomi, vilket är grundläggande värden i en demokrati.

Det finns onekligen en del att invända mot några av de förslag som den danska regeringen föreslår, men det tredelade syftet – att bryta segregationen, stävja kriminaliteten och ge alla barn som lever i Danmark en god och likvärdig start i livet – är gott. Den danska regeringen ger prov på både självinsikt och självrannsakan när de skriver att de ”haft för låga förväntningar” på dem som sökt skydd i Danmark. Samtidigt menar de att det största ansvaret för integrationen ligger på den enskilde invandraren: varje individ har själv störst ansvar, för att lära sig danska, få ett arbete och bli en del av det danska samhället. Allt för få har använt sig av de möjligheter som Danmark erbjuder de människor som invandrat till landet.

Detsamma kan sägas om Sverige. Allt för få av de, framförallt utomeuropeiska, invandrare som tagit sin tillflykt till vårt land har utnyttjat de möjligheter som Sverige erbjuder. I Sverige växer antalet utanförskapsområden stadigt. 2015 betecknades femton svenska bostadsområden som ”särskilt utsatta”. Två år senare hade de växt till tjugotre. Dessa områden kännetecknas av hög kriminalitet, hög arbetslöshet, många socialbidragstagare och många invånare med invandrarbakgrund. Polisen har svårt att utföra sitt arbete i dessa områden, liksom annan blåljuspersonal, och områdena präglas av religiös extremism. De områden som vi på svenska kallar ”särskilt utsatta” kallas alltså på danska för ”ghetton”, men problematiken är densamma: Ett parallellsamhälle växer fram, med egna värderingar, en egen rättskipning och en egen ekonomi, parallellsamhällen där människor kan leva ett helt liv utan att behöva beblanda sig med majoritetssamhället, utan att behöva lära sig det nya landets språk eller förstå det nya landets normer och värderingar.

Detta är djupt oroande och bekymmersamt – framförallt för de laglydiga människor som lever i utanförskapsområden som strävar efter att faktiskt bli en del av Sverige men också för samhället i stort. Flera studier, bland andra Wilkinson & Picketts Jämlikhetsanden, indikerar nämligen att samhällen med stora sociala och ekonomiska klyftor mellan individer och grupper är sämre samhällen. I samhällen med stora orättvisor är också problemen stora – med narkotikamissbruk, psykisk ohälsa, självmord, våld och annan kriminalitet. Ingen i ett samhälle tjänar på att klyftorna växer. Tvärtom. Alla i ett samhälle är tryggare om rättvisan är större. Idag ser vi en ny, etnisk underklass växa fram i Sverige. Det måste vi ta på allvar. Den oroande utvecklingen med ett växande antal utanförskapsområden måste vändas.

Finns det något Sverige kan lära av den danska regeringens förslag? Ja, några av de åtgärder som föreslås är värda att överväga. Inte minst de förslag som riktar in sig på barnens situation i utanförskapsområden. Danskarna betonar vikten av språkkunskaper, bland annat genom att föreslå ett språktest i danska för alla barn med invandrarbakgrund innan de börjar skolan. Vidare vill de se att barn i utanförskapsområden går på dagis (som ju majoriteten av alla etniskt danska barn gör) från ett års ålder. Det finns en poäng i det som handlar om att bryta både mödrarnas och barnens isolering och underlätta framförallt barnens integrering i det danska samhället. Ett av de viktigare förslagen i dokumentet är idén att föräldrar som sänder sina barn till hemländerna för ”uppfostringsresor” ska straffas. Det är ett utmärkt förslag som sätter barnets bästa i centrum. Att barn sänds till hemlandet i syfte att ”omprogrammeras”, för att bli bortgifta eller utsatta för könsstympning, vilket vi sett exempel på i Sverige är förkastligt. Detta sätt att kringgå svensk lagstiftning måste beivras, för de utsatta barnens skull.

Det allra viktigaste svenska politiker, ja hela den svenska diskussionen, kan lära av den danska regeringens förslag till åtgärder för att bryta segregation ligger dock på en mer grundläggande, principiell nivå. Det handlar om människosyn – om att byta attityd i relation till de människor som flytt sina hemländer för att bosätta sig i Norden. Vi måste sluta med att betrakta dem som offer, som hjälplösa och passiva objekt för våra omsorger. De bör, precis som alla andra människor, betraktas som de vuxna och kompetenta personer de är, med ansvar för sina egna liv. Där, i den grundläggande utgångspunkten måste vi börja också i Sverige, med att betrakta alla vuxna, friska människor som lever i vårt land som lika ansvariga, med samma rättigheter och skyldigheter.

 

Ann Heberlein

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se