Barnfamiljer kan inte ha det hur dåligt som helst

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

Om måttet på ett gott samhälle är hur väl det tar hand om sina svagaste och mest utsatta har vi anledning att ifrågasätta Sveriges identitet som humanitär stormakt. Några ögonblicksbilder från Sverige 2018: En mamma bosatt i Trelleborg mailar mig och berättar förtvivlat om kötid på arton månader för ett besök på BUP: Hennes dotter är 12 år och vill inte leva. En pappa till en svårt sjuk åttaåring skriver till mig om sin förtvivlan efter att pojken nekats personlig assistans. ”Vår familj går sönder”, skriver han. En god vän ringer och frågar om jag känner till någon ledig bostad att hyra i Malmö-Lund trakten: En bekant till henne behöver någonstans att bo eftersom mannen misshandlar både henne och barnen. Myndigheterna har meddelat att de inte kan hjälpa henne och hennes barn. Det finns inga lediga hyreslägenheter.

Barnfamiljer kan inte ha det hur dåligt som helst”, säger Anna-Lena Sörenson, socialdemokratisk talesperson i sociala frågor. Åsa Lindhagen, miljöpartistiskt socialborgarråd i Stockholm, säger att ”barnen inte ska drabbas”. Jag tänker på den tolvåriga flickan som väntar på att få hjälp av BUP, på den sjuka åttaåringens förtvivlade föräldrar och på barnen som tvingas fortsätta bo med en pappa som slår både dem och mamman när jag tar del av Sörensens och Lindhagens försvar för att ge ekonomiskt bistånd till människor som uppehåller sig illegalt i Sverige. Enligt en kartläggning som SVT gjort gav var tionde kommun i Sverige ekonomiskt bistånd till människor utan uppehållstillstånd förra året. Två kommuner, Malmö och Stockholm, ger långsiktigt ekonomiskt stöd till illegala invandrare, i trots med en dom från Högsta förvaltningsdomstolen som slår fast att den som har fått ett avvisningsbeslut och därmed vistas illegalt i landet inte har rätt till ekonomiskt bistånd. Sedat Arif, socialdemokrat och ordförande i Socialnämnden i Malmö försvarar agerandet med att ”man inte får glömma att det handlar om barnfamiljer”

Varför väljer flera kommuner i landet att, i strid med lagstiftningen, lägga okända summor pengar på illegala invandrare samtidigt som det saknas pengar för att tillgodose svenska medborgares behov? 2017 fördubblades antalet barn som förlorade sin rätt till personlig assistent jämfört med  2016. Läkare har slagit larm om att svårt sjuka barn tvingas stanna på sjukhuset långa perioder eftersom de nekas personlig assistans och därför inte kan vårdas i hemmet och bo med sin familj. Hur var det Lindhagen sade – ”barnen ska inte drabbas”. Förra året klarade bara ett av Sveriges landsting av att ordna ett första besök på BUP inom trettio dagar.  Flera kommuner har slagit larm om att bostadsbristen drabbar våldsutsatta kvinnor och deras barn.

”Barnfamiljer kan inte ha det hur dåligt som helst”, som Socialdemokraten Anna-Lena Sörenson säger.

Majoriteten av de kommuner (Boden, Botkyrka, Gotland, Göteborg, Hässleholm, Karlskoga, Karlskrona, Landskrona, Malmö, Malung, Mönsterås, Ronneby, Sigtuna, Stockholm, Sundsvall, Sunne, Trollhättan, Ulricehamn, Vadstena, Vara, Vimmerby, Ödeshög, Östra Göinge) som, i strid med domen från Högsta förvaltningsdomstolen, ger ekonomiskt bistånd till människor som uppehåller sig illegalt i landet styrs av socialdemokrater och miljöpartister. Jag utgår ifrån att de noga övervägt vilka konsekvenser deras lagstridiga agerande får, och att de har goda skäl för valet att prioritera andra länders medborgares behov framför svenska medborgares behov. De skälen vill jag mycket gärna ta del av. De argument som Sörenson (”Barnfamiljer kan inte ha det hur dåligt som helst”), Lindhagen (”Barn ska inte drabbas”) och Arif (”Man får inte glömma att det handlar om barnfamiljer”) framhåller som grund för sitt handlande är inte hållbara av den enkla anledningen att deras agerande faktiskt drabbar andra barnfamiljer. Vilka är argument? Vad är det för princip som vägleder de kommuner som lägger ekonomiska resurser på gömda barnfamiljer samtidigt som andra barnfamiljer saknar bostad, nekas assistansersättning, köar i månader för en tid på BUP?

Jodå. Jag vet att en del av dessa kostnader ligger på staten och andra på kommunen. Det är principfrågan jag är ute efter

  • Våra gemensamma resurser är begränsade
  • Därför måste vi välja hur dessa resurser ska fördelas.
  • Vems behov ska tillfredsställas först: Illegala invandrares eller svenska medborgares?


För mig är svaret enkelt. Det är en fråga om ansvar – och störst ansvar har politikerna för svenska medborgare.

Ann Heberlein

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se