Efter Brexit – Hur Tyskland kapade EU

Image by Mediamodifier
  • Tisdag 13 Mar 2018 2018-03-13
E-post 660

Bakom lyckta dörrar och med smutsigt spel har en tysk högerpolitiker tagit ett järngrepp om EUs viktigaste myndighet, kommissionen. Martin Selmayr, känd som “monstret av Berlaymont”, den anskrämliga jättebyggnad där EU kommissionen håller till är en 47 årig jurist född i Bonn. Han har blivit symbol för den växande tyska dominansen inom EU och för en grupp tjänstemän som hänsynslöst armbågar sig fram till de tyngsta posterna inom unionen.

Fram till nyligen arbetade Selmayr som kommissionens ordförandes, Jean-Claude Juncker, kanslichef och högra hand.
Men för bara en vecka sedan väckte han stora rubriker och ett ramaskri bland parlamentariker och presskåren, när han närmast kuppartat tillsattes som generalsekreterare för hela kommissionen, som är EUs kontrollerande, agendasättande och lagskrivande institution. Selmayr har för de insatta i EU maskineriet sedan länge framstått som en hänsynslös buffel och karriärist. Han är också känd som övertygad federalist med nära kopplingar till de tyska kristdemokraterna och Merkel. Han ses som arkitekten bakom Junckerkommissionens hierarkiska arbetssätt, något som både skrämmer och väcker beundran i Bryssel.

Vad som händer i Bryssel och EU kommissionen är sorgligt underrapporterat i svenska medier. När något förekommer visar det sig ofta att reportern i fråga lagt sig ytterst nära de texter som publicerats i den insatta nätsajten politico.eu eller franska dagstidningen Libération vars reporter är något av en stjärna inom presskåren på Berlaymont.

Med Angela Merkels lyckade förhandlingar med socialdemokraterna kan den tyska kanslern nu se fram emot att ytterligare stärka vad som ses som en alltför omfattande tysk dominans inom den Europeiska Unionen. Detta då Selmayr är långt ifrån den ende tysken i mäktig ställning. Här återfinns Helga Schmid, generalsekreterare för EUs utrikestjänst, Werner Hoyer som förväntas bli generalsekreterare för europeiska investeringsbanken. Inte att förglömma Klaus Welle, generalsekreterare på Europaparlamentet – och dess institutionella chefsideolog. Flera av dessa personer har kopplingar till de tyska kristdemokraterna, CDU, eller åtminstone mitten-högern i Tyskland.

Den största och mäktigaste gruppen i Europaparlamentet EP leds dessutom av en tysk, Manfred Weber. Att tyskarna nu sitter på så många ledande poster har börjat skapa upprörda känslor. I internationell press citeras diplomater, tjänstemän och politiker som menar att det här tyska maktövertagandet går emot hela idén om en union där många länder delar på inflytandet.

Sent på tisdagskvällen i förra veckan blev det känt att holländska politiker från vänster till höger fördömer utnämningen av Selmayr som de anser inte ha gått rätt till. De kräver hans avgång och uttrycker sig bryskt. En kommentar liknade kommissionen vid en septiktank på väg att spilla över. En annan parlamentariker konstaterade att ”Om detta hade hänt i Burkina Faso så hade all hjälp dragits in med motiveringen att dess ledare var oförmögna att styra ett land.
Nästa vecka ska utnämningen diskuteras av parlamentarikerna i Strasbourg.

Med utnämningen av Selmayr har kritiken mot bristande demokrati och bristande insyn i maktapparaten i Bryssel intensifierats. Och just ovan nämnda Politico och Libération har granskat de märkliga turerna runt runt Selmayrs utnämning och visar hur man om inte brutit åtminstone tänjt till bristningsgränsen, regelsystemet.
Så här ska det se ut för den kandidat som vill kunna komma till någon form av exekutiv position som generaldirektör eller i fyra led under denna topposition:

  1. En offentlig annonsering av tjänsten
  2. Muntlig framställan framför en beredande panel
  3. Utvärdering av en rådgivande rekryteringskommittée
  4. Kvalifikationstester av en utomstående konsult
  5. Ny utvärdering av rekryteringskommittéen
  6. Intervju med kommissionären som är ansvarig för EUs personalfrågor
  7. Nominering av kommissionärskollegiet

Dessutom krävs det att den som blir vald till generalsekreterare har haft posten som biträdande eller officiell generaldirektör. En vänlig omskrivning av vad som nu hänt är att Selmayr hoppade över några av stegen.

Vad som istället inträffade var att kommissionen den 22 februari utlyste två biträdande generaldirektörsposter. Bägge med bara fyra dagars svarstid.

Martin Selmayr fick en av tjänsterna vilket gav honom den nödvändiga byråkratrangen för att kunna bli generalsekreterare. Därefter, på kommissionärernas sammanträde som hölls bara några dagar senare, den första mars, berättade Juncker att sittande generalsekreterare i kommissionen, holländaren Alexander Italianer, just avgått och föreslog som ersättare Selmayr inför de mycket förvånade kommissionärerna som inte fått veta något i förväg.

Selmayr valdes enhälligt och enligt franska Liberation måste det vara ett rekord i karriärklättring.

Efter Martin Selmayrs utnämning har frågor från såväl journalister som Europaparlamentariker hopat sig. Varför annonserades inte posten som kommissionens mäktigaste ut? Varför fanns det inte fler sökande till tjänsten? Borde inte någon från en annan nationalitet än tysk ha valts med tanke på att tyskar som lutar politiskt höger både kontrollerar den Europeiska investeringsbanken, Europaparlamentets centrala kansli och det Europeiska utrikesdepartementet?

Men det är inte bara själva utnämningen som är problematisk. Martin Selmayr representerar en mycket specifik vision av vad EU ska bli och hur dess politik ska föras ut. Enligt flera nyhetskällor som förmedlar europeiska nyheter målas kommissionens ordförande Jean- Claude Juncker upp som Selmayrs nickedocka. En galjonsfigur med alkoholproblem som Selmayr använder för att hänsynslöst driva sin agenda.

Kommissionen har alltid varit tänkt som en opartisk tjänstemannaorganisation som ska agera neutralt i att föra ut de beslut som ministerrådet och europaparlamentet beslutar. Den ska också följa medlemsstaternas utveckling och se till att dessa följer fördragen och de europeiska lagarna. I sitt arbete ska kommissionen också initiera lagstiftningsprocedurer genom att arbeta efter fördragen och input från såväl medlemsstater som parlamentet.

Junckerkommissionen bröt mot den här rollen från början. Det första som hände var att Europaparlamentet initierade begreppet Spitzenkandidaten från tyskans toppkandidat. Det innebär att Europaparlamentets partigrupper ska föreslå kandidater till kommissionens ordförande och att den kandidat som stöds av största partigrupp får posten.

Detta bryter den tradition som tidigare rått att ministerrådet har makt över vem som blir kommissionsordförande. Men det betyder också att kommissionens ordförande numera har en klar politisk färg och en egen politisk agenda. Helt efter Junckers vision om ökad makt och vilja att kunna driva en agenda för ytterligare integration. Beslutsfattande koncentreras till Juncker. Hela det sekretariat som alla kommissionärer delade på har också lagts direkt under ordföranden.
Vad medlemsländers väljare måste få större inblick i inför EU-valet nästa år är vad de faktiskt har makt att rösta för. Dvs några parlamentariker med ytterst begränsat inflytande.

I klartext har kommissionen börjat likna en regering mer än den beredning vilket den är tänkt att vara. Väljarna kan inte påverka den verkliga makten i EU där Juncker nu bereder marken för sin framtida efterträdare Martin Selmayr. En Selmayr som inte försvinner när hans “chef” Juncker avgår utan stannar kvar som EUs mäktigaste tjänsteman

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se