En fråga om demokrati

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.
  • Lördag 24 Mar 2018 2018-03-24
E-post 1055

Årets förtroendebarometer är ingen munter läsning.Svenskarnas förtroende för media, framförallt public service, sjunker stadigt och förtroendet för politiska partier är inte smickrande (17%!! – att jämföra med förtroendet för kungahuset som är på i sammanhanget svindlande höga 44 %). Mest studsar jag inför staplarna under rubriken ”Förtroende för att klara utmaningar i framtiden”.

Efter frågan ”när du tänker 5-10 år fram i tiden: Hur stort förtroende har du för att Sverige ska klara följande utmaningar?” listas femton områden, som demokratin, ekonomin, sysselsättningen och klimatförändringarna. Högst förtroende har människor för att Sverige ska klara ”den högteknologiska industrin”, 61 %. Lägst är förtroendet för att Sverige ska klara ”integrationsutmaningen”: Blott 17 % tror att Sverige klarar av den utmaningen på fem till tio år. Förtroendet för att Sverige ska klara följande ”utmaningar” är också anmärkningsvärt lågt: Lag & ordning (34 %), sjukvården (34 %), grundskolan (33 %), den militära säkerheten (31 %), rättssäkerheten/brottsbekämpning (27 %), välfärden (26 %), den åldrande befolkningen (26 %).

Kanske är det låga förtroendet för politikernas förmåga att lösa mer eller mindre akuta problem inte så förvånande. Jag undrar ofta om politiker inte har någon som helst kontakt med sina väljare. Många politiker tycks hämta sin världsbild och sin idé om ”folkviljan” snarare genom att ta del av vad ledarskribenter och kulturjournalister anser än vad folk utanför media tycker. I fråga efter fråga fattar politiker beslut som går på tvärs med folkets uttalade vilja. Låt mig nämna tre tydliga exempel: den aktuella diskussionen angående muslimska böneutrop, frågan om tiggeriförbud och uppfattningen angående invandringens storlek. Trots att en SIFOundersökning visar att en majoritet vill förbjuda böneutrop (60 %) medan en minoritet (21 %) vill tillåta böneutrop är politikerna tveksamma till förbud. Flera undersökningar ger också tydligt besked om vad svenskarna anser om tiggeri.   Majoriteten vill förbjuda medan en minoritet (27 %) är emot ett tiggeriförbud. Och det stora stöd för den förda migrationspolitiken som politiker ofta hävdar tycks mest ha funnits i politikernas huvuden, på Aftonbladets ledarredaktion, DNs kultursida och på en manifestation på Medborgarplatsen. Folket vill ha en betydligt mer restriktiv migrationspolitik än vad media och politiker vill. Enligt en Demoskopundersökning från 2016 anser 70 % att invandringen är för hög.

Vad händer med förtroendet mellan folket och de folkvalda när de som valts av folket för att företräda deras vilja i fråga efter fråga väljer att gå på tvärs med just folkviljan? Vad betyder grundlagens påstående att ”all offentlig makt utgår ifrån folket” när människor upplever att de som har makt att fatta beslut inte lyssnar? Det skadar naturligtvis förtroendet mellan politiker och medborgare när politiker upprepade gånger väljer att gå på minoritetetens linje. Man kan ju naturligtvis fråga sig om folket alltid har rätt. Det har hänt tidigare i världshistorien att majoriteten har fel, och det kan hända igen. Dock bör politiker vara beredda att förklara varför de väljer att fatta beslut i strid med majoritetens vilja, och pedagogiskt förklara på vilka grunder beslutet fattas. Varför anser politiker att böneutrop är viktigare att värna än folkets uttalade vilja? Vilka principer ligger bakom oviljan att förbjuda tiggeri? Och hur motiveras en historiskt hög invandring? Den diskussionen saknas i hög utsträckning. Min, kanske illvilliga, tolkning är att alldeles för många politiker lyssnat alldeles för mycket på diverse opinionsbildare och högljudda intressegrupper. De har låtit sig styras av ängslighet och rädsla för att få ”dålig publicitet” snarare än av en genuin vilja att fatta rimliga, välunderbyggda beslut.

Inte minst när människor ser symtom i sin vardag på att de politiska beslut som fattats mot en uttalad folkvilja får svåra konsekvenser skadas förtroendet till politiker. Uppenbarligen anser en förkrossande majoritet av svenskarna att integrationen fungerar dåligt – och det är ju en direkt konsekvens av en för stor invandring. Människor har i sin vardag sett att landet inte lyckas ta hand om alla nyanlända på ett tillfredsställande sätt. Det råder brist på bostäder, det saknas platser i barnomsorg och skola, köerna till BUP, tandvård och sjukvård växer, polis och socialtjänst hinner inte med. Sverigedemokraternas framgångar har föga med en ökad rasism eller främlingsfientlighet att göra. De har växt eftersom de faktiskt lyft de problem människor ser i sin vardag – lärare, vårdpersonal, poliser. Den ökade segregationen, skuggsamhället, bostadsbristen, ökningen av sexuellt våld och skottlossningar är inga rasistiska konspirationsteorier. Det är empiriskt och statistiskt säkerställda fakta.

Det är naturligtvis av största vikt att politikerna återvinner folkets förtroende. Hur ska vi göra det? Mitt förslag är enkelt: Lyssna på människor, skit i journalisterna. 

 

Ann Heberlein

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se