Förvaltningslagen – en kostnadsbomb som väntar på att brisera

Kung Salomos dom - Wikimedia
  • Onsdag 28 Mar 2018 2018-03-28
E-post 1417

Från och med den 1 juli 2018 gäller i Sverige den nya förvaltningslagen (2017:900). Syftet med den nya lagen är enligt regeringens proposition att ställa ökade krav på effektivitet i förvaltningarna och att stärka den enskildes rättssäkerhet i kontakten med myndigheterna.

Förvaltningslagen har med tiden fått en allt större betydelse i myndigheternas dagliga värv och i de ofta snåriga kontakterna mellan myndigheter och enskilda. Den senaste förvaltningslagen är från 1986 (1986:223), och höga vederbörande har tydligen ansett att så pass stora samhällsförändringar har ägt rum att ny lag synes nödvändig.

I den nya lagen har en uttrycklig målsättning varit att modernisera och förenkla språk och meningsuppbyggnad, samtidigt som flera nya bestämmelser och rubriker har tillkommit. Som ett exempel kan man nämna att uttrycket ”myndighetsutövning” helt har utgått i den nya skrivningen och inte längre får användas. Förhållandet mellan myndighet och medborgare beskrivs istället lite fluffigt som en relation mellan ”parter”.

Ambitionen att ”förenkla” språket tycks dock emellanåt ha slagit knut på sig själv. Smaka på den här formuleringen som Lagrådet dömde ut som obegriplig, luddig och en begränsning vis-à-vis tidigare skrivningar: det som skall skyddas i lagen är ”väsentliga enskilda intressen mot en ensidig prioritering av det allmännas önskemål”. Säga vad man vill om kanslisvenskan, men precision hade den i varje fall.

Som jag ser det är det framförallt på två punkter som den nya förvaltningslagen medför markanta förändringar, den ena till det bättre och den andra till det sämre. Förbättringen handlar om att myndigheter inte längre skall kunna dra beslutsprocesser i långbänk. Medborgarna har från och med i sommar rätt att kräva att ett beslut, yttrande eller åtgärd levereras inom rimlig tid. Om ett ärende som har inletts av ”enskild part” inte har avgjorts i första instans senast inom sex månader, så får parten skriftligen begära att myndigheten skall avgöra ärendet. Myndigheten har då fyra veckor på sig att fatta ett beslut. Sker inte detta har den förfördelade parten rätt att nu väcka så kallad ”dröjsmålstalan” gentemot myndigheten.

Detta är givetvis välkommet, men som i alla paradis ligger givetvis även här en orm och gömmer sig i det fördolda. Den är dock ganska lätt att upptäcka om man bemödar sig om att läsa förvaltningslagens trettonde paragraf, som lyder så här:

”13 § En myndighet ska använda tolk och se till att översätta handlingar om det behövs för att den enskilde ska kunna ta till vara sin rätt när myndigheten har kontakt med någon som inte behärskar svenska.

För att förstå den fulla innebörden av detta måsta man jämföra med den gamla förvaltningslagen från 1986. Korresponderande innehåll står där att finna i den åttonde paragrafen:

”8 § När en myndighet har att göra med någon som inte behärskar svenska eller som är allvarligt hörsel- eller talskadad, bör myndigheten vid behov anlita tolk.”

I den åtföljande kommentaren kan man läsa en precisering av vad lagstiftaren avser med formuleringen att myndigheten vid behov ”bör” anlita tolk:

”Möjligheten till tolkningsassistans gäller inte endast muntliga förhandlingar, utan också då skriftlig översättning av inkommande eller utgående handlingar är nödvändiga. Notera att bestämmelsen är skriven så att myndigheten ”bör” och inte ”skall” anlita tolk vid behov, vilket innebär att myndigheten i varje enskilt fall får ta ställning till huruvida en tolk behöver engageras.”

I den nya förvaltningslagen blir nyttjande av tolk, respektive tillgång till översättare vad gäller myndigheters och ”enskild parts” olika dokument en absolut rättighet och inte ett beslut som myndigheterna kan fatta för att i enskilda fall underlätta hanteringen av ett ärende. Detta är en rättighet som kommer att gälla oinskränkt från och med den 1 juli i år och gälla envar – medborgare, som utlänning – som befinner sig i riket och därigenom omfattas av svensk lag vid interaktioner med samtliga svenska myndigheter.

I den gamla förvaltningslagen kunde myndigheten avslå tolkningsassistans på rent praktiska grunder, såsom att den ”enskilda parten” mycket väl behärskar det svenska språket, att översättning eller tolkning inte är relevant för ärendet, att kostnaderna skulle skena iväg och belasta skattebetalarna för mycket, eller att ett visst språk skulle vara för perifert för att tvinga myndigheten att skaka fram en tolk på kort varsel.

Denna frihet att laga efter läglighet och i enlighet med vad förnuft och sedvana hittills har föreskrivit kommer nu att inhiberas. ”Enskild part” kan hädanefter kräva tolkning och översättning efter eget skön, vid vilka förhandlingar och av vilka dokument som helst, utan att myndigheten exempelvis skulle kunna andra kostnadsskäl för att inte gå motparten till mötes. Här finns en tidsinställd kostnadsbomb inbyggd i själva lagtexten som bara väntar på att brisera.

Kostnaderna för tolkning är redan idag mycket höga i vårt land. Tyvärr är det i nuläget mycket svårt att få fram statistik på området, vilket bland annat Jenny Sonesson uppmärksammade i en ledare i Göteborgs-Posten. Det tycks nästan som om svenska myndigheter försöker dölja sammanhållna uppgifter om de faktiska kostnader som belastar svenska skattebetalare på grund av den stora invandringen i detta hänseende. De uppgifter man kan få fram berör bara vissa specifika myndigheter och vissa begränsade tidsperioder. Så här skriver Sonesson:

”Kostnader för domstolstolkar i brottmål mot person har ökat kraftigt enligt Domstolsverket. På tre år har utgifterna stigit från 13 miljoner till 30 miljoner. Överlag ökar kostnaderna för domstolstolkar för alla typer av brott om man granskar statistiken. 2015 landade kostnaden på 97 miljoner kronor och förra året hade utgiften stigit till 114 miljoner, då räknas inte migrationsdomstolar med. Tolkar används även inom hälso- och sjukvården, socialtjänsten, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och andra myndigheter. Det är inte lätt att fastställa hur stor den samlade kostnaden är men den statliga utredningen Tolkförmedlingsutredningen (SOU 2004:15) från 2004 uppskattade, utifrån en enkät, att det på den tiden rörde sig om 400 miljoner kronor per år.” 

Kostnaderna har inte blivit mindre sedan 2004 – och i och med den nya förvaltningslagen riskerar hela systemet att nå kritisk massa.

Sverige skiljer ut sig från nästan alla jämförbara länder i vår omvärld genom sitt enormt stora flyktingmottagande från länder i tredje världen; vi skiljer också ut oss vad gäller exceptionellt generösa ekonomiska och administrativa villkor för de utlänningar som tar sin tillflykt till vårt land, enligt Eurostats Mipexrapport från 2016; vi är också mycket dåliga i ett internationellt perspektiv på att integrera de invandrare som kommer hit, vilket avspeglar sig i utbildningsresultat, sysselsättningsnivåer och brottsstatistik.

Den nya skrivningen i den nya förvaltningslagens paragraf 13 är i detta sammanhang något av det sämsta man kan tänka sig vad gäller ovanstående faktorer. Tolkningskostnaderna, som redan är mycket stora kommer otvivelaktigt att rusa i höjden. Vi öppnar dessutom för en helt ny typ av brottslighet när oseriösa tolk- och översättningsbyråer kan lockas att ta sig in på marknaden i syfte att få sin del av kakan när den svenska staten delar ut checkar signerade in blanco, framför allt med tanke på att det redan råder brist på tolkar och översättare. Man kan härvidlag jämföra med de miljardbedrägerier som belastar assistansersättningen eller med den uppsjö av lycksökare som startade HVB-hem i kölvattnet av flyktingkrisen 2015 på ren spekulationsbasis.

Ett lika stort problem handlar givetvis om vad som händer med den redan exceptionellt dåliga integration som just Sverige plågas av. Ett system där personer kan leva på det allmänna i åratal och dessutom bli svenska medborgare utan att behöva lära sig det svenska språket är som konstruerat för att motverka integrationssträvanden. I förlängningen innebär även detta ökande kostnader för skattebetalarna med pengar som antingen måste lånas upp, tas från andra samhällssektorer eller konfiskeras via skattsedeln. Den bristande integrationen är även den en ökande grogrund för brottslighet. Det verkar närmast ironiskt att just de politiska krafter som anser att upphovet till kriminalitet står att finna i socio-ekonomiska faktorer verkar göra allt för att göra dessa faktorer så ofördelaktiga som möjligt: ett kontinuerligt tillflöde av personer som hamnar i fattigdom och utanförskap, samtidigt som dessa grupper aktivt förhindras att integreras i det svenska samhället genom en helt missriktad välvilja påminner om en brandman som försöker släcka en eldsvåda med fotogen.

Ungefär samtidigt som den nya svenska förvaltningslagen börjar gälla finns det möjlighet att nya lagar även träder i kraft i Danmark. Också där har frågan om invandrares rätt till tolkhjälp stått i centrum, men man har tänkt på ett diametralt annorlunda sätt. Förslaget, som kommer från regeringspartiet Dansk Folkeparti, har på det principiella planet ett brett parlamentariskt stöd (dvs från koalitionsbröderna, liksom det största oppositionspartiet Socialdemokraterna), men man väntar på en utredning huruvida lagändringen står i samklang med de internationella konventioner som Danmark har undertecknat.

Här handlar det om att förbättra integrationen samtidigt som man sparar pengar. Förslaget som lanserades av den danska ministern för utlänningsfrågor, Inger Støjberg. Enligt henne handlar det om att stora grupper av invandrare helt enkelt struntar i att lära sig det danska språket på grund av lättja eller förakt gentemot värdlandet och dess kultur. De kan ändå hanka sig fram eftersom myndigheterna ställer upp med tolkar och översättningar i alla upptänkliga sammanhang.

Støjbergs förslag handlar om att slå ihjäl två flugor i en smäll. Att förbättra integrationen genom att med piska och morot integrera de nya presumtiva medborgarna i det danska samhället via språket, samtidigt som man kan spara stora penningbelopp åt skattebetalarna: den invandrare som efter tre års vistelse i Danmark fortfarande behöver tolk får nämligen i fortsättningen själv stå för denna kostnad. Under de första åren står stat och skattebetalare för notan, men efter tre år är det helt enkelt stopp: tala danska eller betala själv! Den svenska förvaltningslagen hade verkligen behövt en dylik nödbroms – men nu verkar det tyvärr vara för sent.

 

Erik van der Heeg  

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se