Gruppvåldtäkter – en utveckling som måste vändas

Våldtäkt och Kultur av Ann Heberlein.
  • Torsdag 29 Mar 2018 2018-03-29
E-post 2467

Den slutliga brottsstatistiken för 2017 bekräftar att trenden med ökat antal anmälda våldtäkter fortsätter. 2017 anmäldes 7370 våldtäkter, vilket är en ökning med 654 enskilda fall: En ökning på 10 procent alltså. Faktum är att anmälda våldtäkter ökat varje år det senaste decenniet. Enligt BRÅ har antalet anmälda våldtäkter ökat stadigt mellan 2007 och 2016 – med 41 procent.

Ökningen kan delvis förklaras med att lagstiftningen angående våldtäkt ändrades 2013, men det förklarar knappast hela den enorma ökningen. När vi diskuterar ökningen måste vi också väga in möjligheten att ökningen kan vara ett utslag av en ökad anmälningsbenägenhet. Det är inte omöjligt att en mindre del av ökningen kan härledas till att fler övergrepp anmäls – men det är högst osannolikt att en ökad anmälningsbenägenhet är förklaringen till hela ökningen. Ofta är det enklaste svaret också det rimliga, vilket i det här fallet innebär att förklaringen till ökningen av anmälningar angående våldtäkter är en konsekvens av en faktisk ökning: Det anmäls fler våldtäkter eftersom det begås fler våldtäkter.

Kvinnors självrapportering av utsatthet för sexuella övergrepp och våldtäkter bekräftar den hypotesen. Enligt Nationella trygghetsundersökningen 2016 har utsattheten för sexualbrott ökat från 1,0 % av befolkningen 2014 till 1,7 % 2015. Mest utsatta är unga kvinnor mellan 16 och 24. I den här gruppen uppger 9 % att de blivit utsatta för sexualbrott under 2015. Faktum är att kurvan för utsatthet sexualbrott stadigt har ökat sedan 2012 – vilket alltså avspeglas också i ett ökat antal anmälningar. Enligt NTU 2017 fortsätter kvinnors oro för att utsättas för brott att öka.

Kvinnors trygghet minskar och deras utsatthet för sexualbrott ökar år efter år. Det är en mycket oroande trend som BRÅ inte tycks ta på allvar. BRÅ:s uppdrag är, enligt definitionen på bra.se ”en myndighet som verkar för att brottsligheten minskar och tryggheten ökar i samhället.” BRÅ sviker sitt uppdrag när de inte tar fram all tillgänglig information angående ökningen av sexualbrott. Om vi, som samhälle, ska kunna besvara frågan ”varför” måste vi veta ”vem”. Först när vi vet vem som utför sexualbrott kan vi resonera kring ”vad”, som i ”vad ska vi göra”. Kvinnor har rätt att vara trygga – och i arbetet för kvinnofrid och kvinnors trygghet får vi inte väja för fakta, även om dessa är obekväma.

Det är inte orimligt att koppla ökningen av sexualbrott till den stora invandringen av framförallt unga män från just Nordafrika och Mellanöstern. Den granskning av gruppvåldtäkter som nyligen publicerats i Expressen stärker den hypotesen. Av de 43 män som dömdes för deltagande vid gruppvåldtäkter 2016 och 2017 är blott en man född i Sverige av två svenska föräldrar. 32 av de dömda männen är utrikesfödda och 10 är födda i Sverige med en eller två utrikesfödda föräldrar.

Den kraftiga överrepresentation av utrikesfödda män i samband med våldtäkter som påvisades i BRÅ:s undersökning av sambandet mellan ursprung och sexuellt våld som publicerades 2005 tycks alltså bestå.

Rapporten är författad av Peter Martens och Stina Holmberg och den senare säger till Expressen att det är fem gånger vanligare att utlandsfödda män misstänks för våldtäkt. Någon anledning till att göra en ny studie av sambandet mellan sexuellt våld och kulturella faktorer, som etniskt ursprung, ser hon dock inte utan menar att det vi bör arbeta på är en ”bättre integration”.
BRÅ fick vid årsskiftet ett uppdrag från regeringen att utreda varför sexualbrotten ökat. I uppdraget ingick att, om möjligt, undersöka vem som våldtar, alltså att kartlägga gärningsmännen. BRÅ väljer att ignorera detta. Istället avser BRÅ att koncentrera sig på dem som utsätts för sexualbrott, alltså att undersöka vem som blir våldtagen.

Valet av fokus är faktiskt obegripligt. Vad planerar BRÅ att göra med resultatet av sin undersökning av brottsoffer? Är idén att ringa in ”riskbeteenden” som leder till att kvinnor blir våldtagna? Planerar BRÅ att författa ett antal rekommendationer för kvinnor att följa om de vill undvika att bli våldtagna? Kommer studien att resultera i en liten broschyr med råd som varje kvinna förväntas lyda? Kanske kommer BRÅ att uppmana kvinnor att tänka på hur de klär sig, var de rör sig, vem de pratar med, hur mycket de dricker? BRÅs angreppssätt riskerar att hamna i klassisk ”blaming the victim”-retorik där det är det potentiella offret som förväntas ändra sitt beteende och ta ansvar för sin säkerhet. Det rimliga vore naturligtvis att koncentrera sig på gärningsmännen. Det rimliga är att arbeta förebyggande mot män som tillhör de grupper som är kraftigt överrepresenterade i våldtäktsstatistiken. Det är de, förövarna, som ska ändra sitt beteende, inte offret.

Våra grannländer Norge, Danmark och Finland har hanterat ökningen av sexuellt våld på ett helt annat – och mer effektivt – sätt än vi. De har valt att gå till botten med problemet och ställa den fråga som svenska BRÅ förkastar som ointressant. Därför har de också lyckats stävja det sexuella våldet bättre än vi. När Vestlandsmetropolen Stavanger, i Norge, drabbades av en påtagligt ökad frekvens av våldtäkter – 20 våldtäkter mellan 2009 och 2011 – undersökte NRK samtliga fällande domar. Det visade sig att 17 av de dömda våldtäktsmännen i Stavanger var av ett annat etniskt ursprung än norskt. En var polack, resten kom från olika länder i Afrika eller Mellanöstern. Hur hanterade man detta besvärande faktum? I en intervju med NRK sade Helge Björnestad, domare vid Stavanger tingsrätt, att han ansåg att det var viktigt att veta vem gärningsmannen var, vilka bevekelsegrunder han kunde ha, vilken bakgrund och vilka föreställningar han bar på, för att kunna komma tillrätta med problemen. Det kan ju handla om kulturella skillnader, om kvinnosyn, till exempel, menade Björnestad.

I Stavanger beslöt man att göra något åt problemet. Man ville stoppa en olycklig utveckling, så att stadens flickor och kvinnor kunde vara trygga. Därför gav man organisationen ”Hero Kompetens” i uppdrag att utbilda de nyanlända i norsk lagstiftning, kvinnofrid och jämlikhet. Projektet var framgångsrikt, och man lyckades vända en olycklig utveckling och drastiskt minska antalet våldtäkter. Nu håller de kurser för nyanlända överallt i Norge, i syfte att förebygga sexuellt våld. Kurserna informerar om vad som förväntas av alla som lever i vårt västra grannland, om vilka skyldigheter och vilka rättigheter som alla i Norge har. Man vill helt enkelt minska risken för att asylsökande ska begå eller själva bli utsatta för sexuella övergrepp. Att identifiera gärningsmännen och förstå motivet bakom deras handlingar handlar inte om att stigmatisera: det handlar om att lösa ett problem. Först när vi identifierat problemets orsak kan vi lösa det. Det är helt oacceptabelt att kvinnors frihet begränsas. Likaså är det oacceptabelt att nyanlända inte ges en rimlig möjlighet att förhålla sig till de normer som vi tar för självklara, men som inte är lika självklara överallt. Jag föreslår att en obligatorisk utbildning i svensk lag, synen på jämställdhet, sexualitet och kvinnofrid genast införs för alla nyanlända. Slutsatsen vi kan dra med hjälp av Stavangerexemplet är att ett framgångsrikt preventivt arbete handlar om att identifiera riskgrupper och vända sig snävt direkt till dem: så vänder man en olycklig utveckling.

Den studie jag arbetar med, ”Våldtäkt och kultur”, kommer att presenteras den fjärde juli i Almedalen. Min förhoppning är att de resultat jag presenterar och den analys jag gör kommer att leda till en bred diskussion och, i slutändan, rimliga åtgärder. Nu måste vi vända utvecklingen.

 

Ann Heberlein

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se