Hets mot folkgrupp: lagen som blev ett oting

Granger, "Bartolomeinatten", 1572
  • Onsdag 14 Mar 2018 2018-03-14
E-post 1800

I skuggan av den stora diskussionen kring riksdagsomröstningen gällande Yttrandefrihetsgrundlagens och Tryckfrihetsförordningens framtid – och där man verkligen får hoppas att de borgerliga partierna tar sitt förnuft till fånga och dödar detta ogenomtänkta förslag – har det förekommit en viss diskussion kring Lagen om hets mot folkgrupp. Skälet är givetvis turerna kring det privata, men delvis statsunderstödda, initiativet Näthatsganskaren.

Genom ett specialkonstruerat dataprogram har organisationen kunnat tråla sociala medier på jakt efter personer som uttryckt sig oförsiktigt eller nedlåtande mot de grupper som stipuleras vara berättigade till särskilt skydd enligt denna lag. Näthatsgranskaren har haft viss framgång, åtminstone enligt deras egna kriterier, och anmält närmare ett tusen personer för påstådd hets mot folkgrupp – och av dessa tycks det som drygt ett sjuttiotal fall befunnits vara så graverande att åklagarmyndigheten har funnit det mödan värt att väcka åtal. Det handlar alltså om mindre än 10 procent av anmälningarna som har gått vidare till åtal, trots att organisationen själv har ansett att det borde handla om mångdubbelt fler.

Av de som trillat dit, åtalats och dömts, tycks en stor del av ”gärningsmännen” bestå av kvinnor i pensionsåldern med ringa internetvana. Med tanke på hur små resurser polis och åklagare har till sitt förfogande när det gäller utredningar av grova vålds- och sexualbrott, tycks ett antal av de processer som drivits i kölvattnet på anmälningarna inte till ringa grad präglas av något som närmast liknar rena småaktigheter.

Det låter naturligtvis förfärande när Näthatsgranskaren uttalar sig i allmänna termer om att de upptäckt rasistisk hets på Facebook, eller vad det nu kan handla om, men om man tittar närmare på fallen förefaller de inte mig så särskilt upprörande alla gånger. En 79-årig man dömdes exempelvis för att ha klottrat ”Fuck Allah!” och att ”Araber” borde ”åka hem” på en offentlig toalett (skadegörelse och hädelsebrott i en muslimsk kontext, men knappast ett hatbrott); en 64-årig man anmäldes för att ha skrivit på Facebook att svenskar borde träna självförsvar för att kunna försvara sig mot utländska brottslingar; en 64-årig kvinna dömdes för att ha påpekat att många flyktingar kommer från länder med ett jämförelsevis lågt snitt-IQ i förhållande till den svenska ursprungsbefolkningen. Hur de skall tolkas är givetvis öppet för debatt. Kvinnan dömdes för spridandet av själva uppgiften; en 56-åring åtalades för att ha skrivit att ”muslimer aldrig lär sig sluta med våld och våldtäkter”, etc.

Glorian kring Näthatsgranskaren har dock kommit på sned en smula sedan initiativtagaren visat sig vara en person med ett ytterst dubiöst förflutet med bland annat domar för djurplågeri bakom sig. Personen var bland annat nominerad till Aftonbladets stora jippo ”Svenska hjältar”, där personer som visat upp ett ansenligt mått av civilkurage belönas, men efter avslöjandet drogs hans kandidatur tillbaka av kvällstidningen och en av evenemangets huvudsponsorer – Agria djurförsäkringar – uttalade sig kategoriskt kritiskt mot mannens eventuella närvaro.

Det är möjligt att många länder behöver någon form av lagstiftning för att stävja brott av hatkaraktär för att reglera umgänget mellan människor i ett mångkulturellt präglat samhälle. I Sverige formuleras detta i Brottsbalkens 16 kapitels åttonde paragraf, på följande sätt: ”Hets mot folkgrupp är att uppsåtligen i uttalande eller annat meddelande som sprids, hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning”. Brottet skall dessutom ha begåtts med uppsåt och spridits utanför ”den helt privata sfären”. Frågor om hets mot folkgrupp hanteras av allmän åklagare, utom i yttrande- eller tryckfrihetsmål, då justitiekanslern fungerar som åklagare.

Man kan notera att i den svenska lagen betraktas (ännu) inte ”könsuttryck” (som det heter i en lagändring som just nu är på ingång), såsom kvinnor eller män, som specifika ”folkgrupper”. Det är alltså (fortfarande) tillåtet att hävda att ”alla män är djur” eller att ”fruntimmer inte kan fickparkera på grund av de har fel i huvudet”, utan att riskera fängelse eller böter. Vidare kan man också slå fast att även funktionshindrade eller åldringar (ännu) inte har lagens skydd i detta avseende.

Man kan också konstatera att det smugit sig in ett antal obalanser i just den svenska lagstiftningens tillämpning, som gör den problematisk och på längre sikt till ett hot mot såväl yttrandefrihet, som mot ett normalt samhällsliv som vi har kommit att uppfatta det i västerlandet.

Jag vill inleda med ett specifikt förhållande som uppstått i vårt land vad gäller tillämpningen av hatbrott, som knappast har någon motsvarighet i andra kulturnationer. Frågan kanske kan tyckas banal, men jag anser den likväl som principiellt viktig. I Sverige bestraffar vi nämligen skämt, satir och roliga historier som vore de hets mot folkgrupp. Det är möjligt att jag själv blottställer mig för allmänt åtal enbart genom att redogöra för dessa exempel, men jag vågar ta risken för ett högre syfte.

Den 4 juli, 2013, dömdes en 17-årig pojke från småländska Vaggeryd i Jönköpings tingsrätt för hets mot folkgrupp efter att ha skrivit ett skämt om personer tillhöriga en viss nationalitet på Afrikas horn. Det finns en hel del skämt som cirkulerar om blondiner och norrmän, men enligt åklagaren Sebastian Nilhammer, utgjorde det ett brott att offentliggöra skämt som är ämnade att sprida ”missaktning” genom att ”förlöjliga [personer tillhöriga en viss nationalitet på Afrikas horn]”. Straffet för pojken blev 2.000 kronor i böter och hatbrottsskämtet löd enligt följande: ”Hur dödar man bäst 50 flugor i en smäll? – Slå en [person tillhörig en viss nationalitet på Afrikas horn] i ansiktet med en spade!”

Smaklöst? Absolut! Kränkande? Säkerligen för vissa… Borde det vara ett brott? Absolut inte! Skämt, hån, satir, roliga historier, och så vidare, bör aldrig komma i fråga för domstolsprövningar i en civiliserad rättsstat. Det är ovärdigt vårt land att överhuvudtaget befatta oss med det här inför skranket.

Man kan jämföra med en liknande process som inleddes i vårt grannland Danmark. Den danska motsvarigheten till vår Hets mot folkgrupp kallas gemenligen ”Racismeparagraffen” och ingår i den danska Straffelovens kapitel 27, paragraf 226 b. Formuleringen är närmast identisk med den svenska, liksom straffsatserna – men tillämpningen är annorlunda.

Den 17 augusti 2015 frikändes en 29-årig man och hans 19-åriga flickvän vid Odense rådstuga efter att ha åtalats för att ha ”förhånat” människor på grundval av deras tro i ett inlägg på Facebook. Den åtalade formuleringen såg ut så här: ”– Mamma, varför äter vi inte apor? – Jo, det beror på att vi är släkt med dem. – Är det därför som [personer med en religion vars ursprung står att finna på den arabiska halvön] inte äter grisar?”

Den danske domaren ansåg att detta åtal egentligen var slöseri med rättens tid och skattebetalarnas pengar, eftersom satir och roliga historier inte är något som faller under domstolens kompetens. Hade mannen och hans unga flickvän gått in i en moské och kastat ut fläskkorvar på bönemattorna i syfte att ”skämta” hade det givetvis blivit fråga om straff, men inte när det gällde sådana här saker.

Ett par andra fenomen som smugit sig in i tillämpningen av den svenska lagen om hets mot folkgrupp är att den inte omfattar alla människor som definitionsmässigt borde tillhöra en folkgrupp i lagens mening – och ursprunget till detta ligger i ett par olyckliga uttalanden av förre justitierådet Göran Lambertz, i hans dåvarande kapacitet som justitiekansler. Och här är det egentligen frågan om något betydligt allvarligare än vad som är att betrakta som satir eller inte. Det handlar här om formuleringar som gör lagen rättsosäker och svär mot såväl grundlagens, som regeringsformens underförstådda ideal om ”alla människors lika värde”, eller åtminstone att alla människor borde vara lika inför lagen.

2003 hävdade Lambertz att folkgruppen ”svenskar” överhuvudtaget inte var att betrakta som en ”folkgrupp” och därför inte kunde räkna med lagens skydd. Lambertz utryckte sig med följande formulering: ” syftet vid tillkomsten av straffstadgandet om hets mot folkgrupp var att tillförsäkra minoritetsgrupper av skilda sammansättningar och bekännare av olika trosuppfattningar ett rättsskydd. Det fallet att någon uttrycker kritik mot svenskar torde inte ha varit avsett att träffas av straffstadgandet”. Justitiekanslern utryckte sig här inte kategoriskt, genom att skjuta in ordet ”torde” i sin formulering, vilket har kommit att påverka hur lagen har uppfattats och tillämpats sedan dess.

Frågan om vilka som är att betrakta som majoritet, respektive minoritet har av justitiekanslern gjorts minst sagt godtycklig. Svenskar må utgöra en majoritet i landet Sverige, men är sannerligen ingen dominerande ”folkgrupp” i globalt hänseende. Det finns heller ingen garanti för att svenskar skulle utgöra en majoritet i överallt i Sverige hela tiden. Den svenska flicka som går på en invandrardominerad skola och varje dag får höra att hon är en ”hora” just på grund av att hon är svenska och att hon därför kan våldtas närsomhelst utgör ingen ”majoritet” just på den plats där hon befinner sig, och upplever säkerligen hela tiden just det obehag som hatbrottsparagrafen var satt att stävja. Det svär mot såväl intuitionen som det allmänna rättsmedvetandet att vid ett replikskifte av denna typ, endast den andra frasen är att betrakta som brottslig: ” – Jävla svennehora! – Skall du säga, jävla blatte!” Men så fungerar lagen i praktiken.

Efter påstötningar från justitieombudsmannen gäller att även svenskar skall kunna betraktas som folkgrupp, ha lagens skydd och slippa kränkningar; men enda gången då detta har kommit att prövas rättsligt visar hur djupt arvet från 2003 faktiskt sitter. I mars, 2014, åtalades en bloggare vid Norrköpings tingsrätt för att ha hetsat mot svenskar. Bloggaren skrev att ”nästan varje svensk är en potentiell sexförbrytare”, svenskar ”beter sig som djur”, ”svenskar – såväl etniska som kulturella svenskar – jämförda med andra folk, är ohyra, vidrig ohyra” (pröva här att byta ut ordet ”svenskar” mot valfri folkgrupp från Afrikas horn och se vad som händer!).

Mannen friades i tingsrätten, som förvisso slog fast att svenskar är en folkgrupp som omfattas av lagens skydd gällande hets och hatbrott, men rätten torpederar likväl det likaberättigande som bör ligga till grund för varje lag genom formuleringen: “Behovet av att inskränka yttrandefriheten beträffande uttalanden som riktar sig mot majoritetsgrupper torde enligt tingsrättens mening inte göra sig gällande i lika stor utsträckning som i förhållande till minoritetsgrupper.” En svensk får alltså tåla mer eftersom han inte kan drabbas lika hårt, eftersom det finns flest svenskar i Sverige. Det påminner om synen på svarta i den amerikanska södern under slaveriets tid. ”Eftersom en svart man inte känner smärta på samma sätt som en vit måste man använda oxpiskan för att ta honom i upptuktelse. Med en vit person räcker det med en tillsägelse”.

Ett annat mycket olyckligt uttalande från Lambertz sida ägde rum 2006. Det var i samband med att ett antal kassetter med grovt antisemitiskt innehåll var till försäljning vid Stockholms stora moské vid Medborgarplatsen. Detta polisanmäldes hösten 2005 som hets mot folkgrupp. Åtalet lades ned av Lambertz med motiveringen att uppmaningar att exempelvis mörda alla judar måste tillåtas ”därför att de används av den ena sidan i en pågående djupgående konflikt där stridsrop och smädelser ingår som alldagliga inslag i den retorik som omger konflikten”. Det är alltså förbjudet att uppmana till mord på judar, utom om utsagan kan sägas utgöra ett inlägg i den pågående konflikten mellan Israel och Palestina, då är det plötsligt politik och har samma dignitet som om någon skulle säga att han vill höja skatten på fossila bränslen. Även detta uttalande har gjort svenskt rättsväsende stor skada. Även här går rättstillämpningen på kontrakurs mot föreställningen om ”alla människors lika värde”, trots att det är just detta ideal som hatbrottslagstiftningen är satt att försvara.

Den svenska hatbrottslagstiftningen befinner sig i obalans. På grund av politiska ställningstaganden som inte har med vare sig det allmänna rättsmedvetandet att göra eller traditionell juridisk oväld där var man eller kvinna skall förutsättas vara lika inför lagen, har vi fått en praxis som är ett oting. Och vad gör man då åt detta? Man kan antingen avskaffa hela lagen, som Australiens konservative premiärminister Abbott försökte göra för ett par år sedan. Man låter helt sonika bli att kvalificera olika smädelser eller hot – man låter dem bara falla under sedvanliga lagar om förtal, uppvigling, hot, etc., på samma sätt som det fungerade för ett par decennier sedan.

Den andra vägen är att man helt enkelt menar allvar med sitt tal om alla människors lika värde och låter lagen gälla till sin bokstav. Här skall inga kunna undantas eller straffas hårdare på grund av ett visst ursprung eller på grund av en viss tillfälligt rådande politisk kontext. Ett skämt om en person från Afrikas horn skall bedömas på samma vis som ett skämt om en person från den Skandinaviska halvön. Ett hot mot en viss folkgrupp, skall inte anses vara mindre allvarligt än ett hot mot någon annan.

Just nu utreds om de slagord om mord på judar, som ropades den 8 december förra året på Möllevångstorget i Malmö, då cirka 200 personer av arabisk proveniens hade samlats för att protestera mot att USA:s president Donald Trump planerat att flytta den amerikanska beskickningen från Tel Aviv till Jerusalem, är att betrakta som hets mot folkgrupp. Det vore mycket bra om så bleve fallet. Den olycksaliga obalans som introducerades i det svenska rättssystemet via den dåvarande justitiekanslern måste rättas till. Vårt land måste vara en rättsstat i samtliga detta ords betydelser.

 

Erik van der Heeg  

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se