Illegala bosättningar och äganderätten

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.
  • Lördag 17 Mar 2018 2018-03-17
E-post 737

”Miljardär spärrar av ännu en tomt” var rubriken som fick mig att sätta kaffet i vrångstrupen härom morgonen. Artikeln, publicerad i Sydsvenskan, upplyser läsaren om att ett (nytt) migrantläger växt fram på Industrigatan i Malmö, alltså i samma område som en tidigare illegal bosättning vilken upplöstes av polis hösten 2015. Ägare till båda tomterna, den som ockuperades av närmare 150 personer 2015 och den som i detta nu ockuperas av ett okänt antal personer som uppges vara rumänska och bulgariska medborgare, ägs av Per Arwidsson, i Sydsvenskan presenterad som ”fastighetsmiljardär”. ”

Det är en sak för polis och kommunala myndigheter att se till att privat egendom inte kränks. Det är rimligt att kräva i ett rättssamhälle att man får ha sin egendom ifred”, säger Arwidson till Sydsvenskan. Det har han naturligtvis rätt i – och den insinuanta rubriken till trots har faktiskt också miljardärer rättigheter.

Lika grundläggande som att staten ska garantera medborgaren trygghet är att staten ska skydda medborgarens egendom. Det är A och O i samhällskontraktet. När individen ingår detta fiktiva kontrakt med staten avhänder hon sig nämligen sin rätt till att försvara sig själv och sin egendom med våld. Staten äger våldsmonopolet och är skyldig att tillvarata och försvara individens rätt till sitt liv och sin egendom. Ändå känner fastighetsägaren Per Arwidsson sig nödd och tvungen att försvara sin rätt till att få ha sin egendom i fred. Mot bakgrund av den infekterade debatt som föregick tömningen av det tidigare migrantlägret på Industrigatan är det inte svårt att förstå. Diverse kulturskribenter och opinionsbildare försvarade migranternas illegala ockupation av privat mark och vänsteraktivister försökte spärra vägen för polisen i syfte att förhindra avhysningen. Sympatierna tycktes ligga hos ockupanterna snarare än hos markägaren och grannar till den ockuperade tomten som stördes av nedskräpning, sexhandel och sanitära olägenheter.

Trots den segslitna debatten och trots aktivisternas försök att hindra avhysningen lyckades polisen till slut tömma lägret. Notan blev hög. Uppstädningen efter migrantlägret kostade över sjuhundratusen kronor. Det inkluderar kostnader för rivningsarbetet, avfallshantering och bortförande av bilar. Fastighetsägaren, ovan nämnde Per Arwidsson, fick stå för en ansenlig del av kostnaderna trots att han faktiskt är offret i sammanhanget. Det är hans rättighet till sin egendom som kränktes. Samhället brast i sin skyldighet att skydda hans egendom från olaga intrång och vandalisering.

Det är inte bara i Malmö det finns problem med illegala bosättningar. Göteborg har kämpat med att få bukt med olika typer av migrantläger sedan 2006. 2014 upptäcktes ett läger i Kallebäck befolkat av 99 vuxna och mellan 20 och 30 barn. 2016 fanns enligt kommunen 131 olika illegala bosättningar runt om i Göteborg. Också i Stockholm kämpar staden med att komma tillrätta med migrantläger som kostar staden stora summor pengar. 2016 lade staden tio miljoner kronor på att evakuera och städa efter illegala bosättningar.  Det är dock inte bara storstäder som brottas med illegala bosättningar. Också i flera mindre städer och kommuner orsakar ockuperande migranter både sanitära problem och kostnader. I min egen hemstad, Lund, har det funnits och finns problem med migranter som slår ner sina bopålar på både kommunal och privat mark. En bosättning fanns en längre tid på Åkerlund & Rausings väg.

Vi kan alltså sluta oss till att problemet med migranter som ockuperar privata tomter och kommunal mark, som bygger kåkstäder eller sover i sina bilar inte kommer att lösa sig av sig själv. Vi kan också konstatera att dessa illegala bosättningar får kostsamma konsekvenser för både privatpersoner och kommuner.

Dessutom orsakar bosättningarna en mängd problem och obehag för människor som bor i närheten av dessa illegala läger. ”Många människor står och sitter och uträttar sina behov helt öppet”, skriver en bekymrad Malmöbo till Miljöförvaltningen. På Västanforsvägen, också i Malmö, har EU-migranter hällt olja i dagvattnet och skräpat ner rejält, enligt Hjalmar Flack, Malmö stads utvecklingsledare. Andrea Hjärna Dalhammar, Malmö stad, argumenterade för rivningen av lägret på Industrigatan 2015 med hänvisning till dess hälsorisker, för både migranterna och boende i närområdet. Hon nämnde råttor som en konsekvens av det avfall migranterna producerade och olägenheter för astmatiker till följd av vedeldning.

Olika kommuner har försökt lösa problemen med illegala bosättningar på olika sätt. På flera ställen i landet arbetar man med att snabbare finna migrantläger för att kunna avhysa dem innan de växt sig stora. Dock minskar inte förfarandet antalet ockupanter – resultatet blir att migranterna flyttar runt. Andra städer har ökat antalet platser på härbärgen och i vissa fall öppnat speciella härbärgen som vänder sig uteslutande till EU-migranter. Så har man gjort i Lund. Givetvis är det skattebetalarna som får stå för notan.

Det mest verksamma vapnet mot illegala bosättningar befolkade av EU-migranter är givetvis ett tiggeriförbud.

De olägenheter som ockuperande migranter orsakar går inte att vifta bort. Staten bör lägga sig vinn om att uppfylla sin del av samhällskontraktet i relation till medborgarna, och i det ingår som tidigare nämnts skyldigheten att försvara individens rätt till sin egendom. Staten bör också hantera skattemedel ansvarsfullt – och att uppmuntra en verksamhet som generar stora kostnader i form av städning och sanering är inte ansvarsfullt.

Omsorgen om individens äganderätt och omsorgen om skattebetalarnas pengar utgör alltså ytterligare argument för införandet av ett tiggeriförbud i Sverige.

 

Ann Heberlein

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se