Instabila maktpartier. Dömda till sin undergång

Jimmie Åkessons reformering av Sverigedemokraterna sätter naturligtvis fokus på SD som parti. Detta samtidigt som den interna kannibalismen inom Alliansen blir tydlig i opinionsundersökningarna och kanske framför allt, hur såväl partier som politiska journalister hanterar den uppkomna situationen. Såväl journalister som partistrateger talar mer i termer om att ”vinna tillbaka väljare” partierna tappat till varandra, främst SD istället för att vinna förtroende för sin samhällsanalys och politik.

Det är en stor, avgrunsdjup, skillnad i synsätten.

Att ”vinna tillbaka” betyder en defensiv politisk försvarsstrid. Att vinna förtroende för innebär att bryta ny mark och gå framåt. För LO-kollektivet är detta mest synligt. Såväl LO:s ledning som S, LO:s ordförande Karl Petter Thorwaldsson sitter i S verkställande utskott, gör allt de kan för att ”vinna tillbaka” LO-anslutna som gått till andra partier, främst SD, med en valfilm som bygger på en rad fördomar och felaktiga slutsatser om varför LO-väljare gått över till SD.

LO:s första valfilm har kritiserats för den upplevda bristen på personer med utländsk bakgrund. Det är inte utan en känsla om hur LO vill förmedla hur de tror arbetsmarknaden ser ut än att spegla hur den i verkligheten ser ut.

”Jag har sett den två och en halv minuter långa filmen flera gånger nu och sorry – hur jag än ställer in pigmentmätaren kan den inte registrera att var fjärde LO-medlem har utländsk bakgrund.” skriver Åsa Lindeborg i Aftonbladet.

Bara titeln blir provokativ när filmen visats. Utrikesfödda, eller arbetare med till exempel ursprung från Mellanöstern är inte vanligt folk. De är tydligen något annat. De är inte en del av arbetarrörelsen. Inte i LO-kollektivet i varje fall.

Johan Ulvenlöv, LO:s valledare, menar att kritiken är felaktig och skyller på att filmen spelades in under en vecka på kursgården Runö utanför Stockholm och kursdeltagarna kom att bli filmens statister och skådespelare. Ett magert försvar för en påkostad produktion och om så är fallet så är det faktiskt nästan ännu värre för LO. Om filmen skall skapa igenkänning hos LO-kollektivet så har Ulvenlöv helt tappat greppet för även om han menar att LO inte tänker i etnicitet är det just olika etniciteter som präglar arbetaryrken idag. Multietniska arbetsplatser är normen. Inte i huvudsak med etniska svenskar i absolut dominerande majoritet.

Om det endast är i huvudsak etniskt vita svenskar, eller kaukasier, som kan få fackliga förtroendeuppdrag, som kursens deltagares sammansättning vittnar om är inte bara LO i djup kris utan visar sig ha ett urval till sina kurser som domineras av etnicitet. Utrikesfödda och inrikesfödda med utrikesfödda föräldrar dominerar bland annat Kommunals, Transports och SEKO:s avtalsområden. Men, De är inte närvarande i filmen. Och med Ulvenlövs egen utsago inte heller kvalificerade nog att delta på de fackliga utbildningar som ges. Filmen är ett smärtsamt bevis på LO:s kris.

“Money talks, bullshit walks”

Resultatet av urvalet till fackliga vidareutbildningar bör ge valledningen i LO och S skräckfrossa. Etniskt urval när det är som tydligast. När utbildning genomförs för de som sedan kommer göra karriär och nå välarvoderade uppdrag blir urvalet tydligt. Ren och skär rasism skulle Anders Linbderg, Aftonbladets ledarredaktör, sannolikt säga om det inte vore för att han valts ut av just av LO att ansvara för Aftonbladets ledarsida.

Att det skulle råda brist på kompetenta kursdeltagare med utrikesfödd bakgrund är inte rimligt att anta. Inte med den demografiska utveckling som Sverige haft de senaste två decennierna i allmänhet och de som arbetar inom kollektivavtalsområden i synnerhet. Syrier, somalier, nordafrikaner, thailändare, turkar, iranier, irakier. Välkomna som arbetare och betalande LO-medlemmar. Men inte på fackliga kurser och statistroller i valfilmer.

Vad både socialdemokraterna och Alliansen borde göra att helt förändra sin syn på vad politik och demokrati är. Så länge C, L, M och KD tävlar mot varandra internt och den enda gången de gör något annat förhåller sig till S så kommer Alliansen, men även Socialdemokraterna, vara dömda till undergång. Två reaktiva maktblock som står mot varandra utan långsiktiga idéer.

Det är anmärkningsvärt att ingen borgerlig, men även socialdemokratisk, företrädare vare sig läst Aron Etzlers bok “Reinfeldteffekten” eller tycks ha förstått vad bland annat Sven Otto Littorin tycks försöka förklara för dagens moderater. Det som byggde  moderaternas framgång 2006, något som inte Reinfeldt förstod själv vilket banade vägen för den egentliga valförlusten 2010. Reinfeldt själv, mer en maktspelare, förstod inte skillnaden mellan gamla moderaterna och de nya moderater som han tog makten över. Reinfeldt var aldrig med i reformeringsprocessen från början, den som leddes av Mikael Odenberg, Sven-Otto Littorin, Ulrika Schenström och Anders Borg under partiledaren Bo Lundgrens ordförandeskap. Reinfeldt kom in först i slutakten och var mer intresserad av makt än förnyelse.

Moderaterna var 2006 ett av Sveriges få idépartier och lyckades få C, L och KD med sig på den resan. Framför allt centerpartiet men förutsättningen för det var Maud Olofsson som person. Hon hade en klar idé som harmonierade med framför allt Nya Moderaternas och som var överordnad hennes maktambitioner. Centerpartiets utveckling från Maud Olofssons idéburna parti till Annie Lööfs maktorienterade är kanske det som är tydligast inom Alliansen. De har pendlat under mandatperioden mellan dryga fem procent till en bit över 12. Utan långsiktiga idéer och en stabil bas reagerar de på vad andra gör. Inte vad de själva tror på.

Moderaterna hade en klar idé baserat på en relevant samhällsanalys som de sedan applicerade sin ideologi på.

Det var ett idéparti. Reinfeldt utvecklade det, när han sedan vunnit valet 2006, sedan i maktställning moderaterna till ett maktparti. Först försvann Odenberg, sedan Schenström och sist Littorin.

Socialdemokraterna har å sin sida inte på många år varit i närheten av att vara ett idéparti. Valresultatet 2014 speglar detta. Två idélösa maktpartier stod mot varandra och det enda idéparti som gick fram var SD. Just för att de är ett idéburet parti, inte maktburet. Det finns ett utrymme för ett reformerat socialdemokratiskt parti, eller åtminstone ett parti till vänster om mitten som baseras på Nils Karlebys tankegods. Nils Karleby, som dog vid unga år 1926, är den enskilde socialdemokratiske idéutvecklare som påverkat socialdemokratin mest. Såväl Tage Erlander som Ingvar Carlsson återvände ofta till Karleby i sin politikutveckling.

När Ingvar Carlsson lämnade över till Göran Persson försvagades länken till historien och upphörde helt 2006. Mona Sahlins övertagande 2007 innebar slutet för den epok som byggde folkhemmet. Den tradition av enande idéer som höll ihop arbetarrörelsen. Mona Sahlin var själv tydlig med detta, även om hon sannolikt inte förstod det själv när hon sa det, i en intervju där hon menade att hon först och främst gick med i Olof Palme och inte i Socialdemokraterna.

Dagens socialdemokrater är inget annat än ett maktparti som tappat länken till sin ideologi. Det identitetspolitiska parti Stefan Löfven tog över 2012, och som så sent som hösten 2015 försvarade miljöpartiets öppna gränser är idag ett helt annat parti. Sommaren 2014 års Stefan Löfven skulle inte ha mycket gemensamt med dagens Stefan Löfven. Dagens socialdemokratiska retorik och politik hade aldrig ens bjudits in av Stefan Löfven att förhandla om makten i september 2014.

Instabiliteten är det som kännetecknar ett maktparti. Och exakt detta är det som kommer fälla avgörandet den nionde september 2018. Och 2022. Och 2026. Och fram till den dag det finns ett eller två idépartier till, med en klar idé om vad de vill med Sverige och som väljarna bedömer som realistiskt, som kan ge dagens enda ett reellt motstånd.

För även om F!, Miljöpartiet och Vänsterpartiet är tydliga idépartier så inser de flesta att de idéerna aldrig kommer att kunna genomföras.

 

Post Scriptum

Socialismen inför verkligheten av Nils Karleby i en språkligt uppdaterad version finns att köpa på BOKUS.com

Priset, 55 kronor, är lågt satt för att den ska få den spridning som krävs för att från vänsterhåll få igång en idépolitisk debatt.

Det parti som förmår att omsätta Karlebys idégods kan komma att bli just det folkrörelseparti till vänster om mitten som erfordras för att möta dagens och morgonens samhällsproblem. Bygga folkhemmet 2.0 som vi övergivit.

Fakta Nils Karleby

NILS KARLEBY, 1892 - 1926 var en svensk, ofta glömd, socialdemokratisk ideolog. Det är inte främst för konkreta politiska gärningar som Karleby blev ihågkommen, utan mer för sina ideologiska skrifter, som fick stort inflytande på utformningen av den svenska socialdemokratin.

Karleby kan sägas vara en av de tongivande, och första, funktionssocialisterna. En inriktning som präglas mer av pragmatism än av marxismens eller den renodlade socialismens dogmatism. I Socialismen inför verkligheten (1926), tolkar han marxismen genom att försöka finna dess djupare avsikter. För Nils Karleby var inte ägandet av produktionsmedlen det centrala. Mer angeläget var kvaliteten, tillgängligheten samt inte minst fördelningen av överskottet. De små försiktiga stegens socialism. I takt med sin samtid.

Nils Karlebys funktionssocialism kom att prägla såväl Tage Erlanders livsgärning som Ingvar Carlssons tankegods. I denna språkligt uppdaterade utgåva av Socialismen inför verkligheten görs inga försök till tolkningar av hur Karlebys principer skall omsättas i vår tid. Syftet med en ny utgåva anpassad till modern svenska är att ge den politiskt intresserade verktyg att förstå dagens svenska socialdemokrati genom Nils Karlebys tankar.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se