Krönika: Intervjun med Åsa Linderborg – Den påstådda ödmjukheten

Faksimil Aftonbladets löpsedel
  • Lördag 31 Mar 2018 2018-03-31
E-post 571

Åsa Linderborg, chef för Aftonbladets kulturredaktion, har genom åren varit inblandad i många tuffa debatter – inte sällan har hon intagit positioner som inte omedelbart gett dunkar i ryggen. Så presenterar Jörgen Huitfeldt, Kvartal, Linderborg i Fredagsintervjun. Linderborg ger ett tveeggat, eller kluvet, intryck och känslan av att hon uppriktigt förstår vad hon varit delaktig och drivande i, i samband med #metoo, vill inte infinna sig.

För de som tar sig förbi 5:12 i intervjun, jag själv var tvungen att göra en längre paus, när Linderborg säger

”Vi har varit väldigt restriktiva med namnpubliceringar.

”Vi har faktiskt sedan åratal tillbaka en ansvarig utgivare som är oerhört försiktig med namnpubliceringar”.

är intervjun en märklig upplevelse.

Linderborg äger naturligtvis sin sanning, men en sanning som kan ifrågasättas av i varje fall mig som både mottagare av Aftonbladets journalistik men även betraktare på nära håll. Det är ingen hemlighet att jag umgås nära med Sven Otto Littorin och har kunnat följa effekterna av Aftonbladets journalistik. Sommaren 2010 förstörde Aftonbladets dåvarande och nuvarande ställföreträdande ansvarige utgivare, Lena Mellin, den dåvarande arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin (M) liv genom att publicera nyheten om att han sex-chattat med en prostituerad många år tidigare.

Nyheten har aldrig sedan påståendena publicerats kunnat styrkas då kvinnan ”Anna”s identitet än idag är känd bara av Mellin och journalisten Mattias Carlsson, idag Dagens Nyheter “grävgrupp” samt att det påstådda brottet fallit för alla tänkbara preskriptionstider. Samma Mattias Carlsson som varit del av Dagens Nyheters granskning av talman Urban Ahlin. Även om kvinnan ”F” identitet är känd av flera, även av Ledarsidorna, så har två av varandra oberoende utredningar visat att inga sexuella trakasserier förevarit. Inte ens “F” ombud Cecilia Eklunds historia, som påstår sig sett sms:en, kan styrkas av ”F” själv som fått återge sin egen historia i två utredningar utan Eklund eller andra som mellanhänder eller ombud.

Trots det senare vidhåller Dagens Nyheter att historien är sann. En i sammanhanget märklig position när inte ens den i teorin målsägande kvinnan “F” vill styrka Dagens Nyheters påståenden i oberoende utredningar.

Själv blev jag av samma Lena Mellin stämplad som näthatare senhösten 2013. Utan att Mellin eller hennes medarbetare försökt kontakta mig och höra om min policy kring kommentatorsmoderering på den blogg jag drev då. Mitt brott var att jag vid två tillfällen publicerat den numera avlidne Stellan Bojeruds kommentarer. Bojerud var minst sagt stridbar och hade ett drastiskt sätt att uttrycka sig. Jag minns inte idag hur många kommentarer som jag inte släppte igenom då de kunde anses vara hatiska eller bryta mot gällande lag.

Jag fick reda på Aftonbladets namngivning av mig genom att min dotter ringde upp mig och frågade om jag var nazist och näthatare. Jan Helin, då ansvarig utgivare, vidtog dock direkta åtgärder och avpublicerade artikeln så fort det gick upp för honom vilken gräns Aftonbladet passerat. Endast någon timma innan pressläggning togs mitt namn bort från Aftonbladets sammanställning av näthatare.

Aftonbladets historia av egengenererade utomrättsliga processer med osäkert underlag är lång. Vissa har visat sig hålla hela vägen men långt ifrån alla. Det vet Linderborg. Bitvis kantat av anonyma uppgiftslämnare vars påståenden sedan inte helt kunnat bekräftas av oberoende utredningar. Som i fallet med Benny Fredriksson.

När man påstår sensationella saker,  som Linderborg gör och har gjort, gäller det att ha torrt på fötterna. Även när hon påstår sensationella uppgifter om Aftonbladets relativa oskuld. Jag kan personligen tycka att om Linderborg är beredd att byta plats med de liv hon varit med och försört som en av redaktionscheferna på Aftonbladet, på skakig journalistisk grund, så kan jag hysa viss sympati med hennes självömkan. Men det är hon inte villig till. En självömkan som genomsyrar intervjun.

Jag har sagt att metoo-hösten har varit hysterisk och det står jag för. Men jag blev min egen empiri..

Genom formuleringen ”Men jag blev fånge i min egen empiri” dödar hon allt eget ansvar. Följdfrågan ställdes aldrig, vem som gjort henne till fånge. Rimligtvis hon själv för om det är någon annan så bör denne ställas till svars. Uthängd på Aftonbladets löpsedel. Men namn. Att vara fånge innebär att någon berövat dig din frihet, i detta fall har någon berövat dig din frihet att tänka kritiskt och självständigt. Att hålla någon frihetsberövad är, i juridisk mening, en brottslig handling och även om den juridiska kopplingen kan uppfattas som långsökt är det något som Linderborg nu resonerar om vem som höll henne fängslad. Om det var hon själv genom vald passivitet eller någon annan.

Linderborg relativiserar i mycket hög grad sin egen roll i intervjun när hon ska försöka beskriva sin och Aftonbladets roll. Hon lyfter fram Aftonbladet som ett föredöme rent publicistiskt i relation till bland annat Expressen. Linderborg menar bland annat att

”Ingen ifrågasatte våran granskning”

”En av de justare granskningarna i #metoo”

Eftersom ingen ifrågasatte granskningen skulle Aftonbladets ansvar därmed bli mindre menar Linderborg.  Och att påstå att Aftonbladet, med en artikel som framställde det som att Benny Fredriksson ställt krav på en skådespelare att genomföra abort, som Linderborg idag inte vill ta ansvar för, är det ett remarkabelt påstående. Det kan inte läggas sida vid sida med Linderborgs självbild att Aftonbladet har genomfört en juste granskning.

Linderborg frånsäger sig det publicistiska ansvaret trots att hon är redaktionschef för kulturredaktionen på Sveriges sannolikt i särklass viktigaste kulturredaktion. I formell mening har hon rätt, det är den ansvarige utgivarens roll. Men vem sätter sig upp mot en av Sveriges starkaste och viktigaste röster inom Kultursverige?

Jag är kluven efter att jag till slut orkade ta mig igenom intervjun. Linderborg har en historia som kulturredaktör. Hon har bland annat släppt igenom recensionen av Ann Heberleins bok ”Den banala godheten” utan att recensenten Kälvemark läst igenom den. Kälvemark kritiserade Heberlein för att inte ta upp Kanadas migrationspolitik trots att en dryg fjärdedel handlade om just Kanada i ett komparativt perspektiv. Kälvemark kan inte rimligen ha läst boken. Och Linderborg lät den recensionen, likt mycket annat, passera hennes ansvar som redaktör för publicering. En känsla för redaktionell och journalistisk kvalitet och ansvarskännande som, enligt min uppfattning, har en ”förbättringspotential”. To say the least.

Den känsla som infinner sig efter att jag lyssnat igenom intervjun är att jag inte vet var jag har Linderborg. Den ödmjukhet, som förstärks av långa konstpauser av något som i bästa fall skulle kunna vara en eftertänksam självrannsakan, och som skulle kunna vara ärligt och uppriktigt menad vill inte infinna sig. Stort skådespeleri eller fortfarande i chock efter Benny Fredrikssons självmord och en molande tvekan om sin egen oskuld? Jag vet inte. Jag är inte säker alls.

På en punkt är jag och Åsa Linderborg dock rörande överens. 

Att framtida forskning sannolikt kan komma att reda ut såväl Linderborgs roll inom journalistiken i allmänhet och #metoo i synnerhet. Linderborgs roll bör nog utredas noggrannare om några år när distansen i tid gör att känslodimmorna skingrats något. Andra som bör granskas noggrannare i sömmarna på den tidning som intar en särställning i pressetiskt föredöme, om vi får tro Linderborg, är inte bara Lena Mellin utan även den tidigare medarbetaren Mattias Carlsson som upprepade sin ”Littorin” på Aftonbladet genom att vara delaktig i en journalistik med exakt samma kvalitetstänkande på Dagens Nyheter när påståendena spreds om Urban Ahlin.

Ska jag vara vänlig så skall Linderborg ha i varje fall ett erkännande för att hon ställer upp på en intervju om sitt ansvar i #metoo. Vad innehållet i intervjun lämnar efter sig för framtidens medieforskare, när helheter kan komma i dagern, är en annan fråga.

Den påstådda ödmjukheten.

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se