När mediedreven går

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

Jag har gått i drevet vid flera jakter. Drevet sprider ut sig i terrängen och skrämmer upp bytet genom att hojta och göra väsen. När det vettskrämda villebrådet rusar ut ur den skyddande skogen – röjer sig – skjuts hon av prickskytten som sitter redo i jakttornet. ”Drev” är en ovanligt välfunnen metafor för att beskriva det som händer när en offentlig person, en politiker, programledare, kulturpersonlighet, blir medialt avrättad.

Drevkarlarna på sociala medier larmar och skriker, anklagar, trakasserar och förföljer bytet tills han eller hon röjer sig genom ett förfluget ord, ett aggressivt utspel eller en oövertänkt respons. Och då, när villebrådet skrämts fram sitter journalisterna i sina jakttorn och skjuter prick. Pang. Du är död. Oftast handlar det om en social död, med förödande konsekvenser för den drabbade. Vänner och bekanta drar sig undan, till och med släktingar sviker. Den drabbades heder är för all framtid nedsolkad och – vad värre är – hans eller hennes möjligheter till att försörja sig blir ytterst begränsade. I några få, men oerhört tragiska, fall leder ett mediedrev ända fram till villebrådets död.

2001 tog en dansk fackföreningsbas livet av sig efter ett avslöjande om oegentligheter med efterföljande mediedrev. 2002 begick en norsk minister, Tore Tönne, självmord efter ett drev av enorma proportioner. I Sverige dog en sverigedemokratisk politiker för egen hand efter att ha blivit uthängd av Expressen. Och för bara några dagar sedan tog Benny Fredriksson, tidigare vd för Kulturhuset i Stockholm, livet av sig efter ett mediedrev som kostade honom arbete, anseende och vänner. Drevet initierades av Aftonbladet Kultur som granskade hans ”auktoritära ledarstil” i anslutning till #metookampanjen som rasade i höstas. Fredriksson är inte den ende som, på osakliga grunder, utan bevis, utan rättegång, hängdes ut och dömdes, allt till allmän beskådan.

#Metookampanjens exempellösa härjningar i Sverige möjliggjordes genom ett intensivt samarbete mellan drevkarlarna på sociala medier och prickskyttarna på tidningsredaktionerna. Rykten planterades på Twitter, Instagram och Facebook, hugade journalister högg som blodtörstiga hajar, de som blivit anklagade på sociala medier ”granskades”, vittnesmål, ofta från anonyma kvinnor, samlades in och publicerades under applåder och hejarop och drevkarlarna på nätet skrek ännu högre. Så fullkomligt vidrigt. Skadeglädjen och samvetslösheten, allt i det godas namn, handlingar utförda under rättfärdighetens täckmantel var förfärligt att skåda. Allt för många människor tappade sinnet för proportioner och de få som vågade kritisera det evangelium som #metoo framställdes som blev hårt straffade.

Dreven är naturligtvis inte begränsade till #metoo. De förekom innan och de kommer att blossa upp även i framtiden. De drev som tycks vara något av en svensk nationalsport är svåra att begripa sig på. Första gången jag reflekterade över drevmentaliteten var i samband med att Liza Marklund, tidigare hyllad och älskad av alla, anklagades för att ha ljugit i sin dokumentärroman ”Gömda”. Plötsligt var det jaktsäsong på Marklund och alla de betydelselösa och mediokra skribenter som avundats Marklunds framgångar fick luft och deltog med liv och lust i jakten. Marklund överlevde tack och lov, flyttade utomlands och lever nu gott på sina deckare.

Det som förbryllade mig i Marklunddrevet var den totala avsaknaden av respekt för Marklund, för hennes person, hennes värde och hennes rättigheter. Också den som har gjort fel, tänker jag mig, måste tillerkännas rättigheter och ett värde som människa. I Sverige, landet där människovärdesprincipen är av i det närmaste gudomlig betydelse och mänskliga rättigheter betraktas som guds ord är det chockerande lätt att fråntas alla rättigheter – till att försvara sig själv, till en rättvis prövning, till det mest grundläggande: Att faktiskt betraktas som en människa.

I Sverige tävlar journalister, debattörer och anonyma äggkonton på Twitter gärna om att demonisera den som för tillfället ska jagas fram för att bli skjuten.  

Med anledning av Benny Fredrikssons tragiska död har delar av media ägnat sig åt viss självrannsakan. Det tycks nu som om det fanns fler berättelser om Benny Fredriksson än den som Åsa Linderborg valde att publicera på Aftonbladets kultursida. I sak spelar det ingen roll hur Fredriksson utövade sitt chefskap. Det drev han utsattes för är omöjligt att rättfärdiga. Oavsett vad han gjort eller inte gjort begicks förfärliga övertramp. Samma gäller flera andra av de män – och någon kvinna – som offrades på #metoos altare i höstas.

Kommer drevkarlarna besinna sig? Kommer prickskyttarna dra lärdom och vila på hanen? Sannolikt inte. När rovdjuren känner lukten av blod går de på instinkt och lämnar förnuftet därhän.

 

Ann Heberlein 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se