Om förnuft och fittmössor

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.
  • Lördag 10 Mar 2018 2018-03-10
E-post 1586

Den åttonde mars – Internationella kvinnodagen – åt jag lunch med min man och en väninna på en krog i Lund. Bredvid oss satt ett större sällskap bestående av sex män och tre kvinnor. Samtliga i sällskapet såg ut att vara runt femtio och lunchen avåts under sammanbiten tystnad. Om det inte varit för männens egendomliga huvudbonader hade jag sannolikt knappt noterat dem.

Samtliga män var nämligen iklädda så kallade ”fittmössor”. De illrosa mössorna på de kala huvuden utgjorde onekligen ett anslående blickfång och jag var inte den enda gästen som hade svårt att låta bli att titta. Männen i rosa mössor som åt nattbakad rapsgris med puylinser och päron var omöjliga att inte se.

Jag skulle så gärna vilja veta hur de tänkte, männen med mössor. Ville de uppmärksamma ojämlikhet mellan män och kvinnor genom att bära en symbol för kvinnans kön på sina huvuden? Kanske ville de hylla kvinnan genom att bära rosa? Ville de visa sin aktning för oss kvinnor? Ju mer jag tänkte på det, desto märkligare tedde hela agerandet sig. På vilket sätt är det upprättande för kvinnor att reduceras till ett kön, att symboliseras av en stickad version av det vi har mellan benen? Mot slutet av lunchen var jag så irriterad av tanken på att bli reducerad till mitt kön (en fitta) att jag var på väg att slå mig ner vid fittmössebordet för att inleda en aggressiv diskussion. Min man hindrade mig (tack och lov) dock från det. Jag är nämligen övertygad om att männen i rosa mössor ville väl. Lika övertygad är jag över att de inte skulle kunnat redogöra för varför de valde att hylla kvinnan på Internationella kvinnodagen genom att bära en symbol för hennes könsorgan på sina huvuden om jag hade frågat dem.

Jag kände mig beklämd när vi promenerade hem genom ett snöslaskigt Lund. Hur blev det så här? Hur hamnade vi i de tomma symbolernas tid, de meningslösa gesternas, hashtaggandets, slagordens och de enkla lösningarnas tyranni? Tror vi – verkligen – att en rosa mössa, ett upprop på facebook eller (ännu) en hashtagg kan förändra världen i grunden? Jag är osäker, för att inte säga skeptisk. Det finns en lockelse i de enkla lösningarna, i de stora orden, i symbolhandlingarna – men leder de, någonsin, till varaktig förändring? Har, exempelvis, de där rosa mössorna lett till någon förändring? Hur många rosa mössor krävs för att utplåna våld mot kvinnor? Kan en miljon stickade mössor ge svar på frågan varför våldtäkterna ökar i Sverige? Kommer fler flickor i världen att lära sig läsa om bara tillräckligt många flintskalliga män i Lund bär en fitta på sitt huvud?

Naturligtvis inte. Jag vågar påstå att korrelationen mellan antal fittmössor och våldtäkter är ytterst svag. Det finns inte enkla lösningar på svåra problem. Det finns inga symbolhandlingar som kan förändra världen. Det är tråkigt, jag vet, men jag tror att insikten i de tomma symbolernas meningslöshet är ett första, viktigt steg till ett seriöst samtal och rimliga förslag på åtgärder för att komma till rätta med problem som måste lösas. För att kunna föra seriösa samtal krävs kunskap – och det är där den gordiska knuten finns, i bristen på kunskap. Skolan har i alltför hög grad, under alltför lång tid, ägnat sig åt ideologiproduktion på bekostnad av kunskap. Massmedia är mer upptagna av att uppfostra medborgarna än att granska makten och söka sanning. Politik handlar alltför ofta mer om underhållning än om statskonst. Det är dags att vända skutan nu, från ideologiproduktion, uppfostran och underhållning till kunskapsinhämtning, sanningssökande och pragmatiska samtal.

Jag tror inte att jag är den enda som längtar efter rim och reson, efter faktabaserade diskussioner, efter eftertänksamhet och reflektion, efter förnuft i den offentliga debatten och det politiska samtalet. Jag tror att det är en nödvändighet att vi genomskådar känslomässiga, irrationella argument och avfärdar tomma gester som just tomma gester. Inga fittmössor i världen förmår dölja det faktum att kejsaren är naken.

 

Ann Heberlein

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se