Pisarapporten: Stora skillnader på inrikes- och utrikes födda – trots dukat bord

  • Onsdag 21 Mar 2018 2018-03-21
E-post 894

När den senaste Pisarapporten publicerades i december 2016 jublade skolminister Gustav Fridolin och flera skoldebattörer på vänsterkanten. Äntligen! Kurvorna började ju (nästan) peka åt rätt håll! De niondeklassare som deltog i proven i läsförståelse, matematik och naturvetenskap hade lyckats riktigt bra, blev den sanktionerade tolkningen överlag. De svenska niorna låg nu över snittet bland OECD-länder vad gällde läsförståelse och ganska precis på snittnivå i matte och NA.

Men redan då tyckte jag mig se att det fanns en stor diskrepans i de svenska resultaten som visade på att de här siffrorna faktiskt borde bemötas med viss bävan. Skälet till att Fridolin kunde jubla berodde på att välfungerande friskolor och kommunala skolor i ”bättre” områden lyckades exceptionellt väl.

De som verkligen lyfte de svenska resultaten tycktes åtminstone mig vara elever av helsvensk bakgrund och tillhöriga en bättre bemedlad medelklass och däröver. Resultaten för andra elevkategorier, i andra skolor och andra bostadsområden var däremot sämre än någonsin. Framför allt bland de vilkas ursprung inte var svenskt (och framför allt bland gossarna).

Detta var bara en misstanke från min sida och det var få journalister och debattörer som brydde sig om att titta närmre på vilka skolor som lyckades väl och vilka det var som hade misslyckats, trots att de var listade i rådatan. Den allmänna föreställningen landade istället att vi nu hade vänt skutan efter det tidiga 2000-talets närmast exempellösa fall vad gällde våra skolbarns kunskap, duglighet och kreativitet.

Denna fromma förhoppning har dock visat sig vara ogrundad. Nu presenterar nämligen OECD en omfattande analys av resultaten från 2016, och slutsatsen tycks otvetydig: det är den mycket stora andelen icke-svenska elever i det svenska skolsystemet som framför allt drar ned de svenska resultaten; och detta tycks i sin tur bero på att den svenska skolan, till skillnad från andra länders, inte förmår utbilda invandrade elever på ett sådant sätt att de kan lyckas ta sig igenom utbildningssystemet på ett nöjaktigt sätt.

Givetvis är det svårt att komma från ett annat land och anpassa sig till utbildningen i en annan kultur; framför allt språket utgör ett hinder i de flesta fall. Där utgör Sverige inte något speciallfall. I nästan alla länder – med vissa bisarra undantag, som exempelvis Qatar – presterar invandrade elever som grupp sämre än de infödda och denna skillnad kan till stor del tillskrivas språkkunskaperna. Men i Sverige presterar utlandsfödda elever likväl sämre än i andra länder.

Av de svenska skolbarn som är födda utomlands kunde hela 60 procent pekas ut som lågpresterande, vilket kan jämföras med de svenskfödda där denna grupp bara är drygt 20 procent (och där Pisa även räknar in barn som är födda i Sverige av utländska föräldrar). EU- och OECD-snittet för utlandsfödda lågpresterare ligger annars på cirka 40 procent. Man kan alltså konstatera att i inget annat jämförbart land misslyckas invandrade elever så grundligt som hos oss.

I Sverige är det alltså en stor majoritet av de utlandsfödda som inte kan ta till sig de utbildningsresurser som ställts till deras förfogande, under det att det omvända förhållandet råder i alla andra jämförbara länder. Hos oss är dessutom klyftan mellan lågpresterande inrikes- och utrikesfödda barn större än i andra länder – Pisas siffror är skoningslösa: här handlar det om 38 procentenheter. Sverige är dock inte ensamt om att ha dessa stora klyftor mellan skolbarn av olika härkomst. Även Tyskland och Finland tycks ha problem (om än inte lika allvarliga som Sverige), under det att länder som Irland, Kanada och ultramultikulturella Singapore ligger på strax över 10 procent lågpresterande utlandsfödda.

Som alla förstår är det, ceteris paribus, svårare att komma in i ett annat lands skolsystem ju äldre man är när man anländer. Pisa lade en gräns på 12 år för att jämföra hur yngre, respektive äldre invandrare lyckas i det nya landets utbildning när de går i nionde klass. Även i denna kategori sticker Sverige ut som den industrialiserade världens kanske sämsta land. I hela OECD är skillnaden 15 procent i prestation mellan de yngre, respektive de äldre ankomna till de senares nackdel – men i Sverige är klyftan hela 20 procent.

Det kan vara värt att påpeka att de här siffrorna handlar om procentfördelning inom grupperna oavsett hur stor del de utgör av elevmaterialet som sådant i respektive land. Sverige har i detta sammanhang en jämförelsevis stor andel elever som antingen är födda utomlands eller själva är barn till utlänningar. 2015 utgjorde denna kategori 30 procent av alla niondeklassare i vårt land – en andel som med all säkerhet kommer att öka under de närmaste åren. Det är nog inget allt för djärvt antagande att svenska barn kommer att utgöra en minoritet i de svenska skolorna inom det närmaste decenniet.

Nåväl – detta är siffrorna; men vad kan de bero på? Varför är Sverige så uruselt på att integrera utlänningar i skolsystemet? Varför ligger vi så otroligt mycket efter alla jämförbara länder på vår kontinent?

Beror det på att vi inte har någon mottagningspolicy för utlänningar; att vi bara låter dem komma hit och sedan släpper dem vind för våg?

Nej tvärtom. Enligt EU-finansierade MIPEX (”Migrant Integration Policy Index”) är vi bäst i EU på att erbjuda migranter vägar in i det svenska samhället. Vi är bäst på att erbjuda möjligheter till utbildning, arbetsmarknadsåtgärder, tillträde till socialförsäkringssystem och bidrag. Vi är bäst på att erbjuda möjligheter till familjeåterförening, upplysning om nyanländas rättigheter, undervisning i hemspråk och dessutom, som en parentes, skapa ett inkluderande socialt rum genom att vi i mycket högre grad än andra EU-länder låter personer med synlig, icke-nordisk identitet förekomma i medier och offentlig reklam.

Men Sverige kanske är OECD-världens mest rasistiska land? Vi kanske har en strukturell rasism som råder just här, till skillnad från i Japan, Ungern, Italien eller USA, och som hindrar invandrarna från att ta del av skolväsendet fullt ut?

Inte heller det tycks stämma på något mätbart sätt. Tvärtom. Enligt den globala World Values Survey är Sverige kanske världens minst rasistiska land. En klar majoritet av den svenska befolkningen hyser emancipatoriska värderingar, vi hyser tillit till våra medmänniskor, vi hyser i mycket låg utsträckning sexistiska, homofoba och rasistiska uppfattningar, i jämförelse med alla andra länder (drygt 100) som medverkar i undersökningen.

Invandrare, vare sig de kommer hit för att arbeta eller har klassats som flyktingar, kommer med andra ord till dukat bord, men ändå misslyckas de. Varför? Vad jag här skulle föreslå som orsaker är inte något som slås fast i undersökningen, men är emellertid ingenting som motsägs av de siffror som ligger för handen.

För det första består den huvudsakliga invandringen till Sverige inte av arbetskraftsinvandring, utan av människor som antingen är flyktingar, eller säger sig vara det. I länder som tar emot arbetskraft (exempelvis universitetsutbildade kineser eller ingenjörer från Sydafrika av anglosaxisk eller nederländsk härkomst) tycks det inte finnas några problem alls. Det är en stor mängd flyktinginvandrare och ekonomiska migranter som utger sig för att vara flyktingar som tycks skapa problem. Ju större flyktinginvandringen är, desto sämre presterar också utlänningarnas barn i skolsystemet. Det är tydligt att de två länder som tagit emot flest invandrare av denna kategori, det vill säga Sverige och Tyskland som (tillsammans med Finland) får de sämsta resultaten i Pisaundersökningen. De stora volymerna tycks dra ned resultaten för alla. För att vara riktigt rättvisande borde nästa Pisaundersökning vara mer detaljerad och kartlägga vilka länder och kulturkretsar de olika eleverna kommer ifrån.

För det andra, så handlar det om hur gamla utlänningarna är när de träder in i skolsystemen. Sverige har mycket dåliga resultat bland elever som har kommit hit vid relativt sen ålder innan de påbörjat sina högstadiestudier. Detta fenomen kan förmodligen tillskrivas det vid jämförelse abnormt stora antal så kallade ensamkommande flyktingbarn som sökt sig just till vårt land. 2015 utgjorde svenskarna cirka 2,5 procent av den samlade befolkningen i EU, samtidigt som vi tog emot ungefär 20 procent av alla så kallade ensamkommande flyktingbarn som sökte sig till unionen. Här finns med all säkerhet en stor del av förklaringen till våra dåliga siffror.

För det tredje tycks det svenska skolsystemet särskilt illa skickat att kunna ta emot och utveckla elever utanför den svenska och västerländska kulturella kontexten. De disciplin- och lydnadsproblem som den svenska skolan dras med och som förvandlat vårt utbildningssystem till ett avskräckande exempel på det internationella planet drabbar de svagaste eleverna värst i oproportionerligt hög grad. Svaga elever med dåliga språkkunskaper, utåtagerande livsstil och ett allmänt förakt för värdnationens kultur och samhällssystem kommer att misslyckas i mycket högre grad i ett utbildningsväsende som inte förmår upprätthålla lärarkårens auktoritet, än om det omvända förhållandet hade varit fallet.

Vad Pisa lär oss är att länder där pedagogiken som vilar på en traditionell och auktoritär grund kan kosta på sig en hög invandring; om man däremot vill ge sig i kast med reformer, normkritik och experiment, så är det bäst att se till att elevmaterialet är så homogent som möjligt. Annars kan det gå illa.

 

Erik van der Heeg

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se