Slow Culture: “Det ryska ryktet” – fake news 1914

  • Söndag 4 Mar 2018 2018-03-04
E-post 0

Ett av de apokryfiska visdomsord som brukar tillskrivas den tyske järnkanslern Otto von Bismarck är den oerhört träffande utsagan om den mänskliga lögnens natur: ”Kom ihåg” – sade han – ”det ljugs aldrig så mycket som före ett val, under ett krig eller efter en jakt”. Bismarck hade stor erfarenhet av alla dessa centrala mänskliga aktiviteter, så han bör ha vetat vad han talade om.

Frågan om fake news och desinformationskampanjer är ingenting nytt i den mänskliga historiens dystra annaler, trots att Dagens Nyheter emellanåt försöker få det att framstå som om detta skulle vara fallet. Dock bör man hålla i minnet att inte alla egendomliga uppgifter som sprids, exempelvis i samband med viktiga val eller i händelse av krig har konstruerats inom ramen för en medveten plan. Det finns många komponenter som är i spel när desinformation och rykten vinner burskap och trovärdighet.

Det kan förvisso finnas en plan, låt oss säga från en motståndare, att vissa uppgifter skall kunna spridas, men för att detta skall kunna lyckas måste det finnas ett visst mått av trovärdighet i det som sägs; terrängen måste, så att säga, vara förberedd och ett visst mått av önsketänkande måste kunna sättas i spel, så att det objekt man vill utsätta för desinformation, själv kan bidra till att en felaktig upplysning kan bita sig fast, likt en sanning, och växa av egen kraft. Nästan alla som låter sig luras av ett så kallat Nigeriabrev eller av en sol-och-vårare har egentligen bara lurat sig själv, genom att låta önsketänkandet – denna den kanske starkaste av alla mänskliga drivkrafter – få fritt spelrum.

Ett exempel på när alla dessa krafter var i verksamhet var det så kallade ”ryska ryktet” – The Russian rumour – som började spridas under slutet av augusti 1914 och kom att påverka såväl den allmänna opinionen, som strategiska beslut som fattades i de krigförande ländernas generalstaber.

Egenartade rykten florerade förvisso under det första världskriget, liksom under alla krig. Man kan bland annat nämna den envisa föreställningen om att änglar hade visat sig vid slaget vid Mons, den 22 och 23 augusti, 1914. Berättelsen som fick stor spridning, handlade om att en grupp spöksoldater, klädda som brittiska långbågsskyttar från hundraårskriget hade uppenbarat sig vid engelsmännens sida och drivit tillbaka deras tyska fiender. Alla som varit närvarande kunde givetvis svära på att det var sant.

En mindre romantisk ryktesflora växte också fram kring de tyska zeppelinare som observerades lite här och var över den europeiska kontinenten under hela kriget. Dessa spökzeppelinare kunde plötsligt uppenbara sig över små engelska städer och genomföra mystiska operationer med oklara syften. Ingenting i de tyska stabernas krigsdagböcker gav vid handen att något luftskepp någonsin befunnit sig där, men även här kunde lokala åsyna vittnen svära på att luftskeppen observerades. Parallellt med detta växte dessutom alternativa teorier fram om att detta inte alls var fråga om tyska zeppelinare, utan i själva verket utomjordiska rymdskepp som tagit sig till planeten Jorden för att observera människosläktets försök att med hjälp av sin senaste teknologi bedriva något slags självförintelse i Europas alla skyttegravar.

Ett mer smaklöst rykte som bedde ut sig i internationell press från och med 1917, då den brittiska flottblockaden av den tyska ekonomin hade börjat bita ordentligt, var att tyskarna hade så ont om fett att de kokade ned liken av stupade tyska soldater och avlidna krigsfångar för att göra tvålar och stearinljus av kadaverfettet. Denna skröna kom sedermera att få nytt liv under andra världskriget, då ett liknande rykte fick stor spridning och som gick ut på att nazisterna kokade tvål av liken av judiska koncentrationslägerfångar. Stämpeln ”R.I.F.” på de tyska ersättningstvålarna, vilket stod för ”Reichsstelle für industrielle Fettversorgung”, kom att utläsas som ”Reichsjuden Fett” eller ”Reinste Judenfett”. Det förekom ingen industriell tillverkning av tvål från människokroppar, varken under det första eller det andra världskriget, men ryktena har levt kvar in i våra dagar.

”Det ryska ryktet” var dock av något annan kaliber. Under de sista dagarna av augusti, 1914, verkade det som om den tyska Schlieffenplanen faktiskt skulle lyckas. Detta var förstås innan slaget vid Marne då fronterna stelnade till de skyttegravslinjer som vi gärna förknippar med det första världskriget. Flera tyska arméer ryckte nu fram med stor aggressivitet mot den franska huvudstaden och drev de allierade belgiska, franska och brittiska trupperna framför sig. Men när läget såg som allra hopplösast ut börjar plötsligt ett bisarrt rykte florera hos den brittiska allmänheten – ett rykte som till slut skulle ta formen av en nationell hallucination.

Den 24 augusti föranledde ett sjutton timmar långt stopp i järnvägstrafiken mellan Liverpool och London ett rykte om att orsaken berodde på transporten av ryska kosacker som hade landstigit i Skottland för vidare transport till västfronten. De sades ha embarkerat i Arkhangelsk vid den ryska Ishavskusten och landat i Norge, från vilket de kommit med de reguljära färjorna till Aberdeen och nu var de på väg i specialrekvirerade trupptransporttåg till de brittiska kanalhamnarna. Så snart som det blev stopp i tågtrafiken under den närmaste tiden antogs detta bero på att ”ryssarna var i farten”. Den förtvivlan som präglade de allierade staberna genom bristen på manskap, vilket också blivit känt för den brittiska allmänheten genom den så kallade ”Amiensdepeschen” fick nu sitt svar i ett rykte om att ändlösa mängder ryska soldater nu var på väg för att täppa igen luckorna inför de anstormande tyskarna och deras furor teutonicus.

Stationsinspektörer och stinsar kunde berätta att de hade sett dessa ryska soldater med uniformer och stövlar täckta av snö (i augusti!) marschera sjungande fram över perrongerna och folk som bodde längs med järnvägslinjerna kunde försäkra att de hade sett skymten av egendomliga uniformer inne i de förbipasserade tågen och hört kraftfulla unisona rop efter ”vodka” när vagnarna rullade fram. Andra stationsinspektörer kunde berätta att många godisautomater på stationerna mellan Skottland och Sydengland hade förstörts när de ryska soldater hade tryckt in rubel i myntinkasten för att köpa choklad.

Ryktena gav vid handen att ryssarna antingen hade förts till Harwich för att skeppas över till Antwerpen eller till Dover, för vidare transport till Parisfronten. Tiotusen kosacker hade observerats när de mitt i natten tågade fram längs The Embankment i London för att ta tågen från Victoria Station. Sjöslaget vid Helgoland förklarades av experterna vara en avledningsmanöver för att täcka transporten av de ryska trupperna till Belgien. Även om inte så många själva verkligen hade sett dessa ryssar så kände nästan alla någon som hade gjort det. En anonym Oxfordprofessor förklarade att än av hans kollegor hade anlitats som tolk av den brittiska generalstaben.

En skotsk officer hade sett dem i Edinburgh ”iförda sina grant färgade långa rockar och stora pälsmössor”. I stället för gevär var många av soldaterna beväpnade med pil och båge. Flera hade också sina egna hästar med sig: ”de såg ut precis som våra små skotska höglandshästar, även om de var mycket magrare” (New York Times, 4/9 1914). Man kanske kan hålla i minnet att pilbågsbeväpnade kosacker på små krumma hästar var populära som dekorativa mezzotinter på väggarna i engelska lägre medelklasshem under slutet av 1800-talet, lite grann som bohuslänska fiskargubbar i motsvarande svenska hem.

En del trädde dock fram med namn och allt och satte sin heder på spel, Sir Stuart Coats skrev i ett brev som publicerades i New York Times, den 20 september, att inte mindre än 125.000 kosacker hade marscherat över hans ägor i Perthshire, i Skottland. En brittisk arméofficer kunde försäkra att sina vänner att 70.000 ryssar, ”in utmost secrecy”, hade embarkerat ut genom Grimsby, Harwich och Dover i riktning Oostende. Vad gällde numerären av dessa ryssar varierade den starkt. Vid slutet av augusti talade vissa rapporter om inte mindre än en halv miljon ryssar, men kom så småningom att krympa tills det att de ”bekräftade” siffrorna kom att ligga på mellan 70 och 80.000 man.

Dessa dramatiska uppgifter spreds ryktesvägen och via djungeltrumman. Ingenting publicerades givetvis i den brittiska pressen, som var knäpptyst när det gällde sådana här spekulationer på grund av den omfattande krigscensuren; men den neutrala amerikanska pressen rapporterade intensivt alla rykten de kunde få reda på. Nyheterna kom också att spridas till andra neutrala stater, som exempelvis Nederländerna och Schweiz – och i Paris berättas det att människor började flockas nere vid järnvägsstationerna för att få se skymten av dessa exotiska förstärkningar från öster.

När nyheterna började spridas till det europeiska fastlandet blev till slut denna här av spökkosacker en militär faktor i sin egen kraft eftersom tyskarna också började snappa upp informationen via sin underrättelsetjänst. Den 7 september lämnade kejsaren Wilhelm och generalstaben Frankrike helt och hållet, efter att rapporter influtit om att en truppkoncentration om 250.000 ryssar kunde väntas dyka upp när som helst och vid slaget vid Marne utgick tyskarna från att de måste disponera sina trupper för att kunna möta en styrka av 70.000 ryssar som oväntat skulle kunna falla dem i ryggen. Det var först några dagar efter detta slag, den 15 september, som den brittiska regeringen publicerade en officiell kommuniké för att dementera ryktesspridningen om de ryska fantomtrupperna.

Så vad handlade det här om? Var det en kollektiv psykos driven av ett önsketänkande när det såg ut som om ententen var på väg att förlora storkriget, bland annat på grund av att den brittiska truppnärvaron på västfronten just då var på tok för liten eller handlade det om en medveten desinformationskampanj från den brittiska regeringen? Förmodligen rörde det sig om båda två faktorerna, fast i olika faser.

Det var verkligen problem med tågen den 24 augusti och ett av de tåg som drabbades var en transport av det skotska höglandsregementet The Seaforth Highlanders mellan Liverpool och London. Det märkvärdiga med detta regemente var att det hade bataljoner där kommandospråket inte var engelska utan skotsk gaeliska – ett keltiskt språk som alla engelsmän givetvis känner till att det finns, men som mycket få har hört talas i levande livet. Det var dessa vilda skotska trupper som järnvägspersonalen uppfattade som ryssar. Men när ryktena väl kom i svang gjorde de brittiska myndigheterna ingenting för att stoppa dem. Vad gäller den kommunikation som gjordes av tyska spioner som var kända av den brittiska underrättelsetjänsten, lät man samtliga rapporter som handlade om spekulationer kring en rysk truppnärvaro slippa igenom – förmodligen för att röra till det på den tyska sidan.

Detta är en dimension av vad man kan betrakta som fake news: den behöver inte uppstå som en konsekvens av en djupgående konspiration eller medveten sammansvärjning, men när den väl har börjat leva sitt eget liv kan krafter använda dem lite hur de vill.

 

Erik van der Heeg

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se