Slow Culture: Sidenvägens uppgång och fall

  • Söndag 25 Mar 2018 2018-03-25
E-post 208

Ibland kan en människas infall påverka språkbruket i en hel värld. Ett exempel är den tyske geografen Ferdinand von Richthofens idé att kalla den handelsled som sedan andra århundradet före Kristus löpt mellan Orienten och Västerlandet för Seidenstraße – det vill säga ”sidenvägen” – i sin (på den tiden) banbrytande mastodontskrift ”China. Ergebnisse eigener Reisen und darauf gegründeter Studien”, från 1877. Nu är det etablerat överallt, och till och med kineserna själva använder detta ursprungligen tyska begrepp, trots att självaste Marco Polo aldrig hade hört talas om det.

Sidenvägen var en gång något som vi idag hade kallat en infrastrukturinvestering. Från sitt öppnande (c:a 120 f.Kr.) var det inte bara en väg, utan ett helt nätverk av land- och sjörutter som förband ”Mittens rike”, med vad man där betraktade som periferin. Den viktigaste sträckningen gick från norra Kina, via Taklamakanöknen och dess handelsknutpunkter, som Kashgar, Samarkand och Bukhara, till Persien och Mellanöstern. En rutt vek av vid Kashgar och löpte ned mot Indien; andra sträckningar gick österut, ända bort till dagens Korea.

Handelsvarorna bestod inte bara av siden som transporterades västerut via ändlösa kamelkaravaner, utan här transporterades även metaller, ädla stenar och kryddor, som peppar, ingefära och kanel. Under medeltiden och den begynnande renässansen var det just kryddorna som var den mest lukrativa exportprodukten. Från Fjärran östern forslades de via Persien och det Ottomanska riket – oftast via arabiska handelsresande – där de överlämnades till venetianska handelsmän för vidare befordran ut över Europa. Det här genererade enorma värden för venetianarna och de muslimska väldena vid östra Medelhavet, men allt skulle få ett tvärt slut.

Från och med 1498 upptäckte portugiserna sjövägen till Indien runt den afrikanska kontinenten. Snart kunde handeln med de föga skrymmande kryddorna ta nya vägar via europeiska oceangående fartyg som kunde ta oändligt mycket mer last än aldrig så många kamelryggar. En teknologisk revolution förvandlade hela det ekonomiska landskapet i ett slag. Araberna såg givetvis hotet från dessa nya aktörer mycket snart och försökte med militära medel tvinga bort portugiser (och efter dem britter, fransmän och holländare), med hjälp av sina krigsfartyg, men detta båtade föga. De europeiska fartygen var av mycket större kvalitet och dessutom bestyckade med alldeles utmärkta kanoner.

Även detta teknologiska övertag bidrog till att förändra den geopolitiska kartan. Eftersom Europa var kristet gjöts kyrkklockor överallt på vår kontinent. Att gjuta en klocka som inte spricker, trots att den används flera gånger om dagen i flera hundra år – och dessutom bibehåller en vacker klang – är en grannlaga uppgift som kräver mycket skickliga gjutare som vet vad de håller på med. I Europa växte en sådan kader fram överallt. Steget från att gjuta en kyrkklocka till att gjuta en kanon med god prestanda och pålitliga egenskaper var dock inte så stort. Europa var kanske inte så rikt på siden, kryddor och ädla metaller: men vi kunde bygga fartyg som kunde nå varje punkt på jordklotet och som dessutom var beväpnade med den tidens främsta vapensystem.

I arabvärlden fanns inga klockor som kallade till gudstjänst. Enligt haditherna hade Muhammed vid något tillfälle diskuterat frågan om klockor i anslutning till moskéerna, men bestämt sig för att avstå. Minareter – som inspirerats av kristna kyrktorn – hade man; men från dem hördes ingen klockklang utan en muezzins (”böneutropares”) stämma som kallade de trogna till bön. En muezzin var billigare och enklare och han kunde dessutom artikulera de muslimska trossatserna bättre än en kyrkklocka. Detta förhållande slog nu tillbaka mot den muslimska världen.

När araberna försökte borda de europeiska ostindiefararna eller sänka dem med hjälp av primitiva eldvapen, så misslyckades de kapitalt. De stadiga europeiska fartygen med sina höga fribord och långskjutande kanoner (dessa kyrkklockornas oäkta söner), kunde mycket enkelt sopa haven rena från alla eventuella fiender. I sjökrigssammanhang spelar sällan antalet enheter så stor roll. Det handlar om avstånd, räckvidd, hastighet och uthållighet. Ett enda fartyg med kapacitet för hög hastighet och beväpnad med långskjutande kanoner har alltid ett markant övertag gentemot aldrig så många fiender om de inte kan utveckla fart eller har vapen som når motståndaren.

Hegel och Marx trodde på historiens ödesbestämda lagbundenhet. Mer kantianskt influerade historiker, som Leopold von Ranke, trodde på ett intrikat spel mellan slump och nödvändighet, påverkad av geografiska och kulturella faktorer. Härvidlag ansluter jag mig själv till den senare skolan. Precis som ett slagkraftigt begrepp, von Richthofens välformulerade beteckning ”sidenvägen”, kom att sprida sig över världen och bita sig fast i människors medvetande, utvecklades kanonerna tämligen slumpartat till perfektion genom att man på en plats i världen hade skickliga hantverkare som egentligen sysslade med något annat.

Kanoner och sjöfart lade grunden till ett femhundraårigt övertag som Västerlandet har kunnat etablera gentemot resten av världen. Men det finns inget som med nödvändighet säger att detta övertag kommer att bibehållas ytterligare fem hundra år. Mycket är slumpens skördar, men möjligheten att se vad vi har till vårt förfogande och kunna utveckla detta i nya riktningar är alltid något vi kan göra. Att kunna göra kanoner utifrån principerna för att göra kyrkklockor är ett exempel på detta. Och vi får heller inte glömma bort våra förfäders sunda instinkter: om man nu har kanoner, måste man vara redo att använda dem också.

 

Erik van der Heeg

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se