Slow Culture: Världarnas krig, den 7 oktober, 1021

Norsemen and Indians fight along a river.

”Vilka hade vunnit om det hade blivit krig mellan indianerna och vikingarna?” Denna fråga fick jag av grannfruns son, Vilhelm, härförleden. Han är tio år gammal och mycket intresserad av krigshistoria, gamla kungar och härförare, samt av alla upptänkliga typer av vapen.

För att inte undergräva min auktoritet inför gossen, som tycker om att diskutera diverse historiska spörsmål med mig, började jag resonera i allmänna termer om att vikingarna ju hade vapen av järn, hästar och stred i koordinerade formationer som tungt infanteri, under det att indianerna, som i 1000-talets Nordamerika befann sig på något slags jägar-samlarstadium, nog bara hade pilbågar och slungor och helst stred genom att organisera bakhåll. Hade vikingarna mött indianerna med liknande numerär i öppen strid, så hade de senare inte haft en chans; men hade indianerna varit många fler och legat i bakhåll, så hade nog utgången varit mer oviss. Unge Vilhelm var inte helt nöjd med mitt svar.

När jag kom hem efter vårt lilla möte slog det mig att jag faktiskt visste mycket mer om den här frågan än vad jag hade sagt till pojken under vårt samtal. Vikingarna hade ju mött indianerna flera gånger, såväl i handel som i strid. Och det var ju just under förra tusenårsskiftet då Erik den rödes Grönlandskoloni, i kölvattnet av hans son Leif Erikssons färder till Vinland, försökte upprätta kolonier i den Nya världen, framför allt med syftet att kunna förse Grönland med det trävirke som saknades därstädes.

Allt fanns beskrivet i de gamla isländska sagorna ”Erik den Rödes saga” och ”Grönlänningasagan”. Dessa skrifter upptecknades av isländska munkar på 1200-talet, cirka 250 år efter nordmännens upptäckt av Amerika, så man får ta dem med en nypa salt, även om det i Grönlänningasagans avslutning försäkras att “allt är sant”. Dessa skrifter hade jag ju läst stora delar av.

Sagorna är alltså ett slags krönikor om Leif Erikssons upptäckt av Vinland och de efterföljande försöken till kolonisering av Nya världen i de områden som kallades ”Vinland” (det grönskande området i dagens Newfoundland), ”Markland” (gräsmarkerna i Labrador, med sina vita stränder) och ”Helluland” (det karga och klapperstenstäckta kustlandskapet på Baffin Island).

Under 25 års tid gjordes olika expeditioner med utgångspunkt från Västerbygden runt Brattalid och Gardar på Grönland, framför allt till Vinland och med syfte att upprätta kolonier. Endast ett par expeditioner lyckades övervintra under några säsonger och inget av expeditionsförsöken omfattade så värst mycket folk. Som mest tycks det ha handlat om cirka 100 personer, vid något enskilt tillfälle. Ett stort problem utgjordes av lokalbefolkningen, som av vikingarna kallades ”skrälingar”, och som enligt krönikorna var både opålitliga och tjuvaktiga, så snart som tillfälle bjöds.

Vad som blir tydligt i sagorna är ett slags öde som präglat all västerländsk krigföring sedan antikens dagar och framåt. Vi har alltid de bästa vapnen och det mest utvecklade militära tänkandet, vi har de bästa soldaterna och triumferar nästan alltid på taktisk och operativ nivå. Men vi är ofta för få och lyckas därför inte med våra strategiska åtaganden på lång sikt. Våra fiender är kort sagt dummare, oskickligare och tekniskt mer inkompetenta än vad vi är, men de är fler och mer hänsynslösa och vinner därför kriget, även om vi besegrar dem i varje slag.

I det lilla förebådar våra nordiska förfäders expeditioner i Vinland ett mönster som upprepats under exempelvis det franska kriget i Algeriet, på 50-talet, USA:s insats i Vietnam, under 60-talet och kanske dagens försök att hålla Afghanistans demokratiska regering under armarna: vi vinner varje slag, men förlorar i slutänden alla krig. Hur denna mekanism fungerar finns skildrat på det mest kallhamrade och sanningsenliga vis i vad jag skulle beskriva som den bästa krigsfilm som någonsin gjorts, nämligen Gillo Pontecorvos ”Slaget om Alger” från 1966, och som jag rekommenderar varje säkerhetspolitiskt intresserad person att se.

När man läser sagorna ser man snart att skandinaverna för tusen år sedan inte var direkt imponerade av sina motståndares fysik: skrälingarna beskrivs genomgående som ”små och krumma”. Det är också tydligt att nordborna inte heller var så värst imponerade av deras taktik eller vapen. Här kan man läsa att indianerna framför allt använde sig av sina jaktvapen, pilbågarna, men att ”skurarna” från dessa tydligen var lätta att avvärja med nordbornas ”röda sköldar”. Typiskt för en avancerad kultur är givetvis att man bygger upp en särskild teknologi specifikt inriktad på att döda andra människor. En sköld eller svärd kan ju inte användas i något annat sammanhang än i kamp med andra människor – man kan inte jaga med dessa verktyg eller använda dem i jordbruket: de har bara ett enda syfte, nämligen strid.

Ett annat exempel på den västerländska militära kulturen går också att spåra i hur vikingarna slåss. De strider koordinerat i ”flokkur”, vilket inte är vilken hop som helst. Det handlar här om organiserade förband med en organiserad modell för krigföring, som ger den numerär man har ett slags ”force multiplier”, där 1+1 inte blir 2, utan snarare 3, 4 eller 5. Det är på detta vis som en halvpluton av kravallpoliser kan slå tillbaka en mångdubbelt större skara av AFA-aktivister eller fotbollshuliganer. Något annat som skymtar fram är det teknologiska övertag som vikingarna hade genom att bygga ”befästningar”. Det handlade här om att man så snart som man bestämde sig för att slå sig ned på en speciell plats lät bygga förskansningar i form av träpalissader. En enkel åtgärd, kan man tycka, men ingenstans i sagorna framgår det att skrälingarna någonsin skulle ha lyckats storma en sådan anläggning med framgång. Bara det faktum att Grönlänningasagan nämner att det rådde strikt förbud att sälja just vapen till indianerna, som var mycket intresserade av dessa, visar åtminstone indirekt på den nordiska kulturens överlägsna vapenteknologi.

Fredlig handel mellan kulturerna med andra varor förekom dock. Vikingarna ville gärna ha skinn, och indianerna bytte detta mot mjölk från de kor som vikingarna hade med sig. Tydligen hyste skrälingarna stor skräck för nötkreatur och vid ett tillfälle kunde en grupp nordbor som omringats av skrälingar som ville döda dem använda en tjur som ett ”hemligt vapen”. Tjuren leddes helt enkelt fram mot indianerna och släpptes lös varvid de flydde direkt.

Vid ett tillfälle gjorde vikingarna en räd mot en indianbosättning för att skaffa sig slavar. Man hade problem såväl med kvinnounderskott, som med arbetskraft. Tanken var också att man kunde låta slavarna gå på export tillbaka till Grönland. Dock blev resultatet tämligen misslyckat. Enligt sagan var indiankvinnorna var alltför fula för att någon skulle vilja gifta sig med dem och männen dog direkt när de var tvungna att utföra någon typ av regelbundet arbete. Försök att bedriva slavhandel med indianer upprepades därefter aldrig.

Vad gäller de rent krigiska aktiviteterna kan man konstatera att åtminstone tre större ”slag” mellan vikingar och indianer ägde rum kring år 1020, och att alla gick lyckosamt för nordborna – det vill säga rent taktiskt och operativt, men på grund av indianernas större antal förlorades, som sagt, Amerika strategiskt för de våra.

Detta är beskrivningen av den sista större strid som ägde rum mellan skrälingar och vikingar, och enligt den julianska kalendern borde den ha ägt rum lördagen den 7 oktober, 1021, som den kommer till uttryck i Grönlänningasagan:

Erik den röde hade en oäkta dotter vid namn Frejdis. Hon ville bege sig till Vinland, som sin halvbror Leif (Eriksson) för att likt honom vinna ära hinsides haven, så när en expedition under vikingen Torfinn Karsefni och hans hustru Gudrid, med 14 skepp begav sig ut, år 1019, så följde hon med. Det kan låta mycket med 14 skepp, men här handlade det inte om några stora långskepp, utan om mindre ekor. Antalet kolonister kan nog beräknas till under 100.

Kolonin landade i Markland och här slog man sig ned för att skapa möjlighet för att hålla betesdjur. I början av oktober, strax innan den andra vintern skulle begynna, så närmade sig ett stort antal skinnkanoter den lilla nordiska bosättningen. Indianerna ville byta skinn mot vapen, men Torfinn, som varit i Amerika tidigare och kände till vapenreglerna, vägrade givetvis.

En indian lyckades dock smyga sig in i nordbornas vapenhus för att stjäla dessa eftertraktade varor, men upptäcktes av en av Torfinns tjänare, som slog ihjäl honom, varvid indianerna flydde i panik. Nu sade Torfinn: ”Vi måste göra en plan. Skrälingarna kommer snart tillbaka i otaliga nummer för att hämnas den döde”. Torfinn lät därpå bygga ett bålverk av timmerstockar och nordborna förberedde sig för strid.

Indianerna återkom nu i stora skaror för att mörda nordborna. När de misslyckats med att storma palissaden ställde sig utanför för att skrika – enligt sagan var det deras ständiga vrålande som givit dem namnet ”skrälingar”. Torfinn befallde nu sin lilla styrka att göra ett utfall. Striden lär ha blivit hård; indianpilar regnade över dem liksom stenar från indianernas slungor. Vikingarna lyckades dräpa många indianer, men flera av dem ådrog sig skador.

Plötsligt kom en kula, stor som en ”fylld fårmage” flygande mot vikingarna och när den landade exploderade den med ett fruktansvärt dån. Nordborna fylldes av skräck och flydde in bakom palissaden utan att stänga porten. Detta måste tydas som undantaget som bekräftar regeln. I sagan talas det om att skrälingarna använt sig av en ”valslöngur”. Detta märkliga ord kan översättas med ”krigsslunga”, det vill säga samma begrepp som används i isländska texter för de stora ballistor och katapulter som använts sedan romarnas dagar. Det här är inget lågteknologiskt vapen. Den explosiva projektilen var dessutom stor som en fårmage, det vill säga ungefär som en handboll. Alla krigshistoriker har frågat sig i åttahundra år vad denna ”valslöngur” kan ha varit för något vapen.

När Frejdis fick se att portarna stod vidöppna – och insåg att hela bosättningen var hotad – tog hon sig ut igenom porten för att ensam möta indianerna. Hon nästan staplade fram eftersom hon var höggravid i åttonde månaden. Väl utanför porten ropade hon åt sina män: ”Skall ni verkligen vara karlar som flyr från sådana eländiga fiender? Om jag bara hade ett svärd skulle jag kunna visa er hur det skall brukas!”

Frejdis tog upp ett svärd som hon hittade på marken; upphov ett härskri och ryckte fram mot skrälingarna. Hon blottade sitt ena bröst och slog på det med svärdets flatsida. Vid åsynen av detta förstenades indianerna av fasa, samtidigt som vikingarna, drivna av skam av att en kvinna varit en större man än de själva, störtade ut. Många skrälingar dräptes – resten flydde i stora skaror tillbaka in i skogen. Stor seger för nordborna, men kolonin avvecklades omedelbart och nordborna kom aldrig mer tillbaka till Markland.

Vad lär vi oss av detta? Nästa gång jag träffar min unge granne skall jag berätta för honom att vi Norden har en stolt tradition av att släppa fram kvinnor på samtliga nivåer i samhällslivet – och faktiskt lyssna på vad de säger. Dessutom vill jag lära honom att ett gott huvud och fina vapen inte är allt. Om vi inte är försiktiga och vet vad våra fiender är kapabla till riskerar vi att förlora allt vi har – och det kan gå väldigt snabbt. Det gällde för tusen år sedan och det gäller nu också.

 

Erik van der Heeg

Fotnot angående indiankvinnornas utseende: enligt Grönlänningasagan var skrälingarnas kvinnor alltför fula för att någon skulle vilja gifta sig med dem. Nu har det emellertid visat sig inom ramen för den jättelika genetiska kartläggning av Islands befolkning, som var färdig 2010, att inte mindre än 80 nu levande isländska medborgare, efter undersökning av deras mitokondrie-DNA som uteslutande ärvs på mödernet, är bärare av haplogrupp C1e. Haplogruppen har funnits under lång tid på Island och utmärker personer av asiatisk härstamning (såsom indianer), dock med undantag för eskimåer. Dessa 80 islänningars existens bär kanske vittnesbörd om att inte alla kvinnor av skrälingastam var så motbjudande som sagorna vill ge vid handen. Det kan emellertid också vara så att det genetiska substratet härrör från en grupp slavar som hämtades från Bjarmaland (dvs norra Ryssland strax öster om Vita havet) på 900-talet, där också haplogrupp C1e är frekvent. Även detta har stöd i de forna sagorna.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se